Tusen frågor om järn... och en önskan om en riktigt God Jul!

Det här blir den sista bloggen före jul och nyår. Ska försöka att hålla den kort. Under de senaste två veckorna har väl den stora begivenheten varit Lena Grandins besök uppe i Luleå. Hon var här för att ta en förhandstitt på det material som hör till järnhanteringen, innan vi skickar ner det till henne på det Geoarkologiska laboratoriet (GAL) i Uppsala. Besöket slutade dramatiskt med en utelåsning från våra ytterkläder knappt två timmar innan flyget gick tillbaka, men det ordnade sig i slutänden. I annat fall hade Grandin fått lov att resa i min gamla grävjacka som jag aldrig tvättat sedan jag köpte den i slutet på 90-talet... (Jag inser att jag här spär på myten om arkeologer som ovårdade, men det är inte sant. Inte jämt i alla fall).

Grandin tittade i alla fall på det järnhanteringsrelaterade material som vi fått ihop från lokal 20 och lokal 39. Järnslagg, glödskal, droppslagg, bottenskållor de sintrade, sammansmälta sandklumparna och diverse rena järnklumpar, och en del möjlig myrmalm. Vi hade kanske inte tusen frågor att ställa till henne, men nästan, och hon svarade snabbt och enkelt på nästan alla.

Glödskalen visar helt klart på att smide har förekommit åtminstone på lokal 39 (jag minns inte om det fanns glödskal på lokal 20) vilket inte var helt oväntat, men spännande ändå. Ännu mera spännande är att en del av bottenskållorna är för tjocka/stora för att enbart höra till smide. Det kan alltså vara fråga om järnframställning ur malm, men Grandin vill först titta på materialet ordentligt nere i Uppsala, innan hon säkert kan säga om det rör sig om järnframställning. Är det så, så är det megahäftigt jättestort. Vi har inte någon järnframställningsplats från järnålden i Norrbotten, eller västerbotten heller för den delen.

Så sent som för tio år sedan så pratades det om att "järnframställning ger hundratals kilo, ja nästan tonvis med slaggmaterial", men Lena Grandin berättade att under de senaste åren så har kunskapsläget blivit ett annat. Det behövs inte jättestora blästugnar för att tillverka järn. Det viktiga är vad jag förstår proportionerna mellan bredd och höjd på ugnen. Om vi säger att ugnen i basen är en halvmeter i diameter, och höjden är 1,5 m, så spelar det dessutom inte någon roll om ungnen är nedgrävd i backen (med någon lösning för tilluft från en blåsbälg), eller om hela ugnen är konstruerad helt och hållet ovanpå marken som en flyttbar skorsten gjord med flätverk och lera. En sådan "flyttbar" ugn skulle i princip bara lämna en grund kolfläck efter sig, och slagg i ett visst förhållande till den mängd järn som producerats. Behöver man inte så mycket järn så finns ingen anledning att göra jätteugnar.

En rolig anektdot berättade Grandin för övrigt. På ett möte i Nederländerna, där man hade konstruerat och använt blästugnar som ett slags experimentell arkeologi, så hade ett gäng danskar under en blöt natt tillverkat en blästugn lämplig i storlek att ha på ett bord. Dess diameter var kanske en decimeter i botten, och höjden ett par handsbredder. Efter att ha krossat malm i skalenlig skalla, och likaledes finfördelat träkol, satte de igång elden i mini-blästugnen. Tro det eller ej, men de lyckades faktiskt producera järn i den! Inte mer än att man hade kunnat smida en järn-nubb med det som producerats, men ändå...! Det viktiga är tydligen inte storleken, utan proportionerna.

Nåväl, det får räcka för denna gång.
Nu vill vi önska er alla en riktigt...

God jul och ett Gott nytt år.

På återhörande nästa år!
/Olof



Ett julkort med Arkeologerna på Norrbottens museum, samt museets julbock:
Fr. v: Mirjam Jonsson, Åsa Lindgren, Lars Backman, Olof Östlund, Frida Palmbo, Carina Bennerhag. Saknas på bilden gör John Molin.

De tyckte också om vackra saker...

Vi har under de senaste veckorna fortsatt att arbeta med ungefär samma saker som vi gjort innan. Registreringen av slagg och restpordukter av metallhanteringen är nu slutförd, och vi kommer att få besök på måndag av en representant från GAL i Uppsala(Geo-Arkeologiskt Laboratorium). Det är de som kommer att genomföra analyserna på valda delar av det materialet, för att vi ska få veta mer om vilka delar av metallhanteringen som förekommit på våra boplatser.

Keramikregistreringen är klar, och Mirjam kommer nu att skicka ett urval av skärvor till Polen för C14-datering. Det ska bli spännande att få resultaten, men det dröjer till mitten av februari enligt de besked vi fått.

Jag och Carina håller nu på med fyndregistreringen av stenmaterialet, och det kommer också att ta sin tid. Av det totala antalet fyndpåsar på 3800 så består väl ungefär hälften av stenmaterial. De går vi nu igenom och hittar nya fynd i som vi ger nya fyndnummer, samtidigt som vi kasserar naturligt formade stenar - som inte påverkats av någon människa - som råkat komma med de dagar vi haft dåliga möjligheter att se. Regniga dagar ser alla stenar likadana ut när man stoppar dem i påsar ute i fält... Jag skulle vilja säga att ungefär 95% av stenen består av kvarts och kvartsit. Vi återkommer till ämnet i någon senare blogg.

Att notera är ändå att en del av kvartsiten är verkligen av utsökt kvalitet. Vilket för oss till någonting som borde få oss att reflektera över att vi verkligen är lika de människor som levde för 2000 år sedan, nämligen estetik. Osteologen Leif Jonnson har som hastigast tittat på den del av benmaterialet som ska C14-dateras. Han nämner tre anläggningar från lokal 39 i mailet han skickat till oss.

I anläggning 45, som Ellinor, Marie, och Janne grävde närmast myren, finns ben från bäver. I A20 som Dag grävde vid en stor markfast sten finns mård och brända huggspån av horn (ren eller älg). I A5 som Anna Å grävde finns ekorre och brända huggspån av horn.

Huggspånen från hornen är intressanta, speciellt i sken av det dekorerade ben som vi hittade i A 27. Det skulle kunna vara spår efter hantverk i horn. Det dekorerade benet, det bearbetade hornmaterialet, den utsökt slagna högkvalitativa kvartsiten, bronsspännet och den dekorerade keramiken visar att det här är människor som har höga krav på att saker ska vara estetiskt tilltalande. Visserligen kan där också finnas symboliska funktioner med dekorationerna, men där finns ändå skönhet. Fortfarande kan man ibland höra att tidigare illustrationer av forntida människor lever kvar i allmänhetens ögon, vilket är väldigt synd. Det här är inga vildar som vi pratar om, de var extremt skickliga på det hantverk som de sysslade med, och uppskattade skönhet. De är faktiskt väldigt lika oss...

Bilderna på keramiken visade Mirjam i den förra bloggen. Jag väljer istället att återigen visa benpärlan och bronsspännet från äldre bloggar här nedanför. Klicka på bilderna så ser ni dem i förstoring.

På återhörande om två veckor.

/Olof

Det 5 millimeter stora dekorerade benet från A27.

© Norrbottens Museum

Bronsspännet. © Norrbottens Museum

Fragment av vår förhistoria

Nu är fyndhanteringen av keramiken från Lokal 20 och 39 äntligen klar. Det har tagit tid eftersom skärvorna har mätts, vägts och studerats noggrannt för att identifiering av magring (material som blandats i leran) och eventuell dekor ska kunna göras. Fyndhanteringen av keramiken innebär också att den registreras så att den finns med i museets arkiv. Genom att göra fyndlistor i Excel med koordinater, dvs fyndets exakta läge, kan vi göra kartor i ett kartprogram där fynden syns som punkter. På så sätt kan vi se hur keramiken är spridd över de ytor som vi grävt ut under sommaren. På dessa kartor kan vi också föra in andra typer av fynd, t.ex. stenmaterial och slagg. Genom dessa sk spridningskartor kan vi förhoppningsvis se hur boplatsen har använts och på vilka ytor olika aktiviteter utförts.

Vissa av keramikskärvorna ska också skickas iväg på fettsyreanalys. Jag har tidigare berättat lite om denna analys som innebär att man kan ta reda på vilka fetter som trängt in i keramiken, orsakat av eventuellt innehåll i kärlen. Redan förra året utförde vi en sådan analys på keramik från utgrävningen i Kosjärv, där vi kunde konstatera att det i kärlet finns spår efter vegetabiliska fetter och fett från någon typ av idisslande djur. Slutsatsen blev att man använt den keramiken för matlagning eller förvaring av mat. Vi hoppas att de nya analyserna av keramiken från Haparandabanan kan ge oss ännu mer information om vad keramiken kan ha använts till. Förutom fettsyreanalys ska också datering med hjälp av C14 ska utföras.

Jag har titta extra noga på magring och dekor för att se om det är möjligt att dela in keramiken i olika typer. Om det är möjligt kommer vi att utföra analyserna på åtminstone en skärva från varje typ av keramik, för att se om de skiljer sig åt i datering och användningsområde.

Sammanlagt har keramikfynden från Lokal 20 och 39 resulterat i ca 350 fyndposter, dvs fyndaskar som innehåller allt från 1-150 skärvor eller fragment. Jag kan inte presentera alla dessa här, men har gjort ett litet urval som följer nedan. Främst har jag här satt fokus på dekoren eftersom det är svårt att visa magring på foto.

Lokal 20

De ornerade skärvorna från Lokal 20 är dekorerade med linjer och ett par skärvor har vulst, dvs en utbuktning som troligtvis löpt som en krans runt hela kärlet.

Denna skärva är asbestmagrad och dekorerad med tre

parallella linjer. F218 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Glimmermagrad skärva som dekorerats med vulst. På bilden

syns vulsten som en upphöjning på den vanligtvis släta ytan

som utgör kärlets utsida. F414 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Om man tittar noga på denna asbestmagrade skärva kan

man se att dekoren består av två korslagda linjer.

F478 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Denna skärva kan dateras med hjälp av C14 eftersom

den har en sotig insida. F619 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Asbestmagrad skärva med 2 parallella linjer som går i

en båge. F625 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Lokal 39

Keramiken på Lokal 39 skiljer sig från den på Lokal 20 genom att dekoren nästan uteslutande består av prickar eller punkter, men vulst förekommer även här.

n

n

Denna asbestmagrade skärva är dekorerad med ett upphöjt

band, dvs vulst. F2530 L39. © Norrbottens Museum

Skärvan på bilden är magrad med mycket små asbestfibrer,

nästan omöjliga att se med blotta ögat. Dekoren består av

intryckta punkter som tycks löpa i ett zig-zag-mönster.

F2732 L39. © Norrbottens Museum

Denna skärva har redan tidigare presenterats på bloggen,

men jag visar den igen eftersom den är lite speciell. Den

är asbestmagrad och dekorerad på två olika sätt. Den nedre

dekoren består av intryckta punkter och den ovanför av ett

ev imiterat textilavtryck. F2732 L39. © Norrbottens Museum

Denna mynningskärva är magrad med asbest och ev även

hår. Hårmagring brukar visa sig som små porer där håren

legat. Dekoren består av en rand och en serie täta prickar

nedanför. F2767 L39. © Norrbottens Museum

På denna skärva kan man tydligt se asbestfibrerna som

krusliknande inslag på ytan. Dekoren består av ganska

stora, något triangulära gropar. F3726 L39.

© Norrbottens Museum

b

b

På återseende

/Mirjam

"En ska hölle vad en löver..."

De senaste två veckornas jobb har fortsatt utan större sensationer. Det är ett stort material att gå igenom, och faktum är att det just nu är svårt att skilja veckorna från varandra innehållsmässigt.

I förra veckan fick vi i alla fall den första sändningen med ben till Leif Jonsson, osteologen i Göteborg. Han kommer att gå igenom de benen under nästa vecka, och sedan ska de skickas vidare till C14-laboratoriet för datering. Vi har en hel del metoddiskussioner just nu när det gäller C14-dateringarna, för även där pågår det en metodutveckling. Carina pratade med Leif Jonsson igår, om någonting som kallas reservoar-effekten. Den har varit känd tidigare, och i korthet går den ut på att ben från vattenlevande djur har en tendens att bli för gamla när de dateras. Leif sade att man i York på en medeltidsgrävning hade fått dateringar som varit 500 år för gamla när man daterat fisk. Resultaten på York-materialet har publicerats i år och felvisningen är störande stor. Anledningen till detta fenomen är troligen att vattnet urlakar berggrunden på fossila organiska material och att fiskarna då andas i sig detta, vilket sedan sätter sig i deras skelett. Nu ska jag inte svära på det, men jag har det på att berggrunden i York består av kalk, vilket skulle kunna förklara den stora felvisningen. Vi har inte någon kalkberggrund i norra Sverige, det närmaste är Gotland, Öland och delar av Småland, men vi bör kolla upp resonemanget närmare. Att notera är att reservoareffekten inte alls påverkar dateringen av ben från landlevande djur. Det innebär att om vi bara har tillräckligt stor del ben från sådana så kan vi datera enbart landdjursben, men det ser ut som om materialet till stor del består av fiskben. Vi får höra vad Jonsson säger när han tittat nogrannare på det som vi skickat till honom.

För tillfället sitter jag och Carina och går igenom fyndpåsar med slagg och sintrad (sammansmält) sand i våra lokaler på vårdcentralen, som vi senare ska skicka till GAL i Uppsala för analys. Slaggbitarna kan ibland innehålla avtryck eller till och med rester av träkol. Det kan vara kul att hitta en sådan slaggbit, men på det hela taget är det skönt att ha en radio eller CD-spelare att lyssna på under tiden, eftersom genomgången av materialet kan vara litet enformigt.

Mirjam håller tillsammans med Carina på att gå igenom keramikfynden inne på museet. (Carina hinner - som ni märker- med att vara på två, ibland tre ställen samtidigt). Där handlar det om att välja ut skärvor som ska C14-dateras, och då ska helst någon skärva av varje keramiktyp vara representerad. Det som påverkar urvalet är magringen, dekor och fyndställe på boplatserna.

Rubriken i dagens blogg kommer av ett uttalande av Rallycross-föraren Per Eklund som i något lopp blivit trängd av banan av en konkurrent och hotat med att ge igen. Nästföljande lopp hade de bägge krockat, med Eklund som den skyldige. "En ska hölle vad en löver..." konstaterade han på bred Värmländska. Nu håller jag det jag lovade i förra bloggen; här är bilderna på den konserverade kniven, som vi när vi grävde fram den trodde var en spjutspets. Tången var helst sönderrostad och gick inte att rädda. På bild syns också det konserverade metallföremål som John Molin grävde fram vid A2 på lokal 39, troligtvis en del av en järnskrapa.

Nästa blogg kommer på fredag om två veckor.
/Olof



Kniv, inte spjutspets, från lokal 39. Eggen är närmast linjalen. (Fältbilder finns på bloggen den 2 augusti)
© Norrbottens museum



Här syns ryggen på samma kniv.
© Norrbottens museum


Del av järnskrapa från A2, lokal 39. (Fältbilder finns på blogginlägget från den 9 augusti)
© Norrbottens museum

Datering, en fråga om tid...

Under de senaste två veckorna har vi suttit jag, Carina och Mirjam och plockat benfragment och små fiskben från de jordpreparat som vi har tagit ur olika anläggningar på lokal 39 och lokal 20. Tro det eller ej, men vi har en tidspress på oss även nu. Vi vill ha iväg de ben och de träkol som ska dateras så snart som möjligt. Benen ska dessutom passera osteologen - benexperten Leif Jonsson i Göteborg, innan de skickas för C14-datering. Alla dateringar, och helst också alla andra analyser måste vara klara innan nyår, så att vi kan börja skriva rapporten i januari. Utan dateringar blir rapportskrivningen tämlingen mager. Nu är vi inte ensamma som vill ha C14-prover daterade, vilket innebär att det kan vara kö på upp till tre månader på laboratorierna. Vi har därför beslutat oss att skicka merparten av våra prover till ett laboratorium i USA, som kan göra jobbet snabbare. Dateringar handlar om tid i flera avseenden än ett...

Arbete pågår även på ett annat plan. Ellinor håller just nu på att, dels göra en lärarhandledning om arkeologi för lärare i Norrbottens län, dels håller hon på att planera för en fotoutställning som ska visa bilder från sommarens grävningar längs Haparandabanan, och då främst från lokal 20 och 39). Det publika arbetet fortsätter att vara viktigt för museet även när själva grävningen är över. Vi måste ju föra ut kunskapen till alla, annars är det ju ingen poäng med att gräva. Det är ju vår gemensamma förhistoria som vi gräver. Den är ju inte bara till för arkeologerna.

Så har vi också fått tillbaka de metallföremål som konserverats av Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Nu framgår det att den spjutspets som Therese Hellqvist grävde fram inte är en spjutspets. Den visade sig ha en rygg på ena sidan - det är en kniv. Jag har själv inte fått möjlighet att se den konserverade kniven, eftersom arbetet med jordproverna sker i en lokal i andra änden av stan i Luleå, så kniven är inte fotograferad som den ser ut nu. Återkommer med en bild på den om två veckor.

Det får duga med litet andra bilder tills vidare, här nedan.

/Olof

Mirjam ordnar upp bland fyndpåsarna och Carina försöker pressa priser och göra överenskommelse med analysföretag. © Norrbottens museum

Olof plockar små fragment av brända ben ur ett av alla jordpreparat. © Norrbottens museum

Ovanför kompassens linjal ser ni här en ryggkota från en fisk till vänster och ett benfragment till höger. © Norrbottens museum

Två veckor inomhus på museet...

En kort lägesbeskrivning just nu på vårt efterarbete just nu: Vi sysslar nu med sortering av plastpåsar fyllda med jord, och en genomgång av de drygt 3800 fyndpåsar som lokal 20 och lokal 39 tillsammans frambringat. Våra jordpåsar som tillsammans tar upp ungefär 35 hyllmetrar med plats, består till största delen av jord från olika benanläggningar som sållats ute i fält med 1-2 mm sållduk. I fält var detta en tidsbesparing eftersom vi bara hällde över det som blev kvar på sållduken direkt över till de föslutningsbara påsarna utan att plocka ur benen, men det arbetet måste göras nu istället. Sedan finns bland dessa påsar träkol för vedartsprover och kol 14-dateringar (även om vi helst daterar brända ben), det finns påsar med jordprover för makrofossilannalyser (används till att leta fröer och annat som kan ha blivit kvar i anläggningarna), och prover för MS-analyser. MS står för Magnetisk succeptibilitet (har jag stavat rätt?) - visar om marken har blivit bränd t ex under en anläggning.

Helst ska vi ha hunnit gå igenom proverna så att vi har full koll på dem, och så att vi kan göra ett urval på vilka av dem som vi kan skicka vidare för analyser innan oktober månad är slut. Analysmaterial ska bland annat skickas till C14-laboratoriet, till osteologen, och till vedartsexperten.

Sedan har vi lika många anläggningsbeskrivningar att gå igenom, som vi har anläggningar: 12 anläggningar på lokal 20 och 52 på lokal 39, men det är inte riktigt sant eftersom alla anläggningar inte grävdes. Den stora utmaningen med anläggningsbeskrivningarna lär väl bli att tyda handstilarna från alla arkeologer, och jag kan inte säga att jag själv är något föredöme när det gäller läsligheten i min handstil...

Vi har också hunnit med att åka tillbaka till lokal 13. 20 och 39 för att kontrollera hur området blev efter att det återställts klart. Vi hyrde in samme maskinförare som kört grävmaskinen för att lägga tillbaka torven, och en förare av en hjullastare för att hjälpa honom. Det återställda området är de delar av grävningsytan som inte kommer att hamna direkt under järnvägen, och det såg riktigt bra ut. När det har fått växa ett par år på platsen kommer man inte att kunna se att vi har varit där.

Så, det får räcka för denna gång. Jag återkommer om två veckor, om inte någonting skriv-värt inträffar före det.
/Olof

Litet bilder blir det även denna gång:

Det återställda delarna av lokal 39 syns som brun torv bortanför den öppna sandytan. Järnvägen kommer att gå där sanden fortfarande ligger bar. Lokal 39 känns väldigt ödslig nu när inga arkeologer är där... © Norrbottens museum

Många påsar är det... Hur ska du fixa det här Olof? © Norrbottens museum

Mirjam har börjat plocka ur benen ur jordpåsarna. © Norrbottens museum

Helikopterlyft, frost och avslutning av grävning

Den sista grävningsveckan har varit en bra vecka. Några ytterligare upptäckter, även om de fyndmaterialet är detsamma som tidigare veckor. Vi har i veckan hittat ytterligare fyra anläggningar, vilket innebär att vi nu är uppe i anläggningsnummer 52. Några anläggningar har sorterats bort som enbart ett spritt kulturlager, och någon enstaka har blivit bortplockad eftersom det har varit en naturbildning, men vi har i alla fall närmare 50 anläggningar. Jag kommer inte exakt ihåg just nu, men vi är uppe i över 3500 fynd. Sammanlagt har vi hittat ungefär 10 gånger mer än vad vi hade förväntat oss, beräknat utifrån resultaten av fjolårets förundersökningar.

Mer än hälften av de anläggningar som vi har grävt är benanläggningar, men de kan sägas vara uppdelade i åtminstone två kategorier. Dels rena avfallsgropar som A27 och A29. Djupa (30-60 cm djupa) och med en tydlig avgränsning där de har varit nedgrävda. Dels relativt platta och grunda anläggningar, som mera är att beteckna som eldstäder/härdar som man slängt ben på. Vi har tidigare inte hittat mer än ett fåtal härdar som innehåller sten, men nu under de sista veckorna när vi grävt bort de återstående halvorna av benanläggningarna har vi upptäckt någonting. När man inte bara klyver anläggningana för att i första hand få fram anläggningens genomskärning, utan istället noggrannt följer den mörkare sand som innehåller ben så får man fram en serie med fördjupningar kring det rödbrända centrumet av anläggningen. Fördjuppningarna är spår efter stenar som plockats bort och återanvänts någon annanstans. Benen har då rasat ned i fördjupningarna efter de bortplockade stenarna. Jättekul att sådant också går att se.

Att stenarna i härdarna återanvänts innebär också att det inte kan ha gått alltför lång tid mellan det att härden övergivits och att en ny härd (?) skapats med de gamla stenarna. Om stenarna har växt över med mossa och blåbärsris är de svåra att hitta när de ska användas igen. Det finns alltså en möjlighet att boplatsen aldrig varit bortglömd under de århundraden som den varit i bruk, utan att den kontinuerligt funnits i människors medvetande, utan att man för den skull kan säga att den har använts permanent. Det ska bli kul att få se om svaren på våra kol-14-dateringar stämmer med den tanken.

På fredagmorgonen hade höstens första frost slagit till, vilket fick till följd att Therese Hällqvist kunde ta ur innandömet på A50 (en grop med kol och brända ben) som ett djupfryst preparat. I vanliga fall kan man ta in ett sjok av marken för att plocka fram innehållet inomhus genom att gjuta in det hela i ett paket med gips. I det här fallet behövdes inte det. Hela innehållet var ett djupfryst paket, vare sig hon ville det eller ej.

Frosten gjorde också att Eva Kemi gav upp försöken att rensa fram en sista ruta på A6. Idén att försöka få fram några sista keramikskärvor genom att försöka krossa den frusna markytan med skärslev, fyllhammare, eller hammare, kändes litet meningslös. Orden "krossa" och "keramik" går inte så bra ihop.

En enastående prestation och ett stort uppvisande av mod visade vår projektledare Carina Bennerhag i måndags. Hon trotsade sin flygskräck och klättrade in i en helikopter som "föråkare" till museets fotograf Staffan Nygren. Carina rekognoserade och Staffan filmade i det andra lyftet grävningen med öppen dörr och säkerhetssele. Carinas prestation kan sammanfattas i orden: Det arkeologiska intresset uppväger flygskräck.

Under torsdagen började vi plocka ihop från grävytan, och på fredagmorgonen lastade vi vår grävutrustning i en inhyrd skåpbil. En av våra stamgäster och glädjespridare, Birger, hjälpte oss att ta gruppfoto. Ett avskedsficka sittande ute i solen mellan barackerna och några kramar, och kanske några tårar av rörelse, så skildes större delen av grävgänget åt. Tack allihopa för en fin grävsäsong! Jag vill också passa på att tacka en extra gång till de av er som stannade till litet längre för att hjälpa mig att lasta ur skåpbilen på museet.

Med detta är grävningen slut, och analyser och rapportskrivning tar vid. Bloggen kommer att vara igång även under rapportarbetet. Analysresultat och framsteg vid innearbetet kommer att levereras ända tills rapporten står färdig. Inläggen på bloggen kommer dock med litet glesare mellanrum. Jag räknar med en blogg varannnan vecka, kanske litet oftare om någoning speciellt händer.

Tack ännu en gång alla arkeologer som jobbat, och alla besökare som besökt oss i sommar.

/Olof

Några bilder från de sista dagarna:


Benanläggning/härd A17, med gropar efter stenar som inte funnits där på flera århundraden. Den djupaste gropen längst upp i bild är litet djupare grävd eftersom vi hittade träkol där som senare visade sig bli ytterligare en anläggning (A50). © Norrbottens museum


A50. Anläggning med kol och brända ben, här i genomskärning. © Norrbottens museum


Therese Hellqvist med djupfryst A50 på sittunderlaget. © Norrbottens museum


Grävgänget kisar mot solen sista dagen. © Norrbottens museum
(Klicka på bilden för att förstora)
Övre raden: Marie Nyström, Joel Marklund, Ann-Sofie Rönnbäck, Anna Åkesson, Dag Lantz, Eva Wallen-Kemi, Ronny Smeds.
Nedre raden: Carina Bennerhag, Sara Hagström, Therese Hellqvist, Therese Ekholm, Elinor Johansson, Jan-Erik Nyman, Mirjam Jonsson.
Sittande: Olof Östlund.
Inte med på bilden/inte med på den sista dagen: Erik Dardel, Anna Månsson, Sandra Lundholm , John Molin, Daniel Eriksson, Frida Palmbo, Åsa Lindgren

Vi kan ju inte ha tur jämt...

Man hoppas ju alltid på det bästa när man upptäcker någonting nytt på en grävyta, men det är inte alltid som ens önskningar slår in. Inspirerade av det som Frida Palmbos gäng har hittat på lokal 7 (http://www.lokal7.blogspot.com/) så tolkade vi en rund fläck med gulbrun sand som en möjlig rest av en tältplats. Fläcken på vår boplats var ungefär 3 m i diameter, och eftersom vi i Norrbottens inte har hittat några rester av hyddor eller hus eller andra bostäder från järnåldern, så hoppades vi att vi fått en jackpot. Nu visade det sig när vi grävt ett profilschakt med spade rakt igenom fläcken, att det var någonting sentida. Fläcken bestod av sand som hamnat på ursprunglig markyta, påförd sand från relativt sen tid. Ett par hundra meter utanför vårt grävområde finns resterna av en kolmila, en kolbotten, och det finns en hel del störningar på vår grävyta som hör till den. Man har brutit upp tjärstubbar här och där, vilket lämnar spår. Likaså kan naturen själv skapa störningar som till en början kan misstas för att vara fornlämningar, t.ex. rotvältor.

A45 är fortfarande skapat av människor från järnåldern, men det är inte den ässja som vi hoppades på. Anläggningen är snarare ett urtrens från en ässja. Den är bara ca 10 cm djup, med skärvsten, kol och sot, slagg och något enstaka glödskal. Där finns emellertid ingen tydlig struktur eller yttre begränsning, och inte heller någon rödbränning. Ässjan som vi letat efter verkar vi få få fortsätta leta efter. Risken är att den ligger utanför vårt undersökningsområde, närmare myrkanten ändå.

Nu när det har regnat en del så märker vi för övrigt av våtmarken intill. Grundvattnet har stigit så pass att vi har vatten stående i en del av våra schakt.

Vi har också några ytor som det händer positiva saker på. Therese Hällqvist fortsätter att hitta keramik i skärvstensansamlingen A6. Keramiken har sotig insida, och vi tror att vi med sotet kan göra en kol-14 datering. Mirjam jobbar uppe vid den stora ytan där vi tidigare grävt A21 (bengrop) och A25 (härd) med skärvstensstråk och asbestkeramik emellan de två anläggningarna. Nu har hon hittat runda fläckar med ben och träkol strax utanför A21. Fläckarna är relativt små och grunda, och kan vara botten på en avskrädeshög intill härden. Trevligt att det dyker upp saker litet längre ned i alla fall. Annars har vi hittat det mesta av våra anläggningar och fyndmaterial i de översta 5 cm av marken. Marktillväxten är mycket långsam i naturligt sur mark som barrskog skapar. Det innebär att till och med riktigt gamla fornlämningar, från äldsta stenålder också kan ligga så grunt i marken. På den här boplatsen sätter emellertid landhöjningen en gräns för hur gammal den kan vara. Går man längre tillbaka i tiden än 2500 år så var de lägsta delarna av boplatsen täckta av havet.

Nästa blogg kommer förmodligen nästa fredag eller lördag.
/Olof

Några bilder:

Anläggning 45 (A45) blev inte så mycket djupare än så här. © Norrbottens museum

Vår projektledare Carina Bennerhag (med hatt) diskuterar runda fläckar tillsammans med Mirjam Jonsson. © Norrbottens museum

"Olof, du har någonting mellan tänderna" (Ronny Smeds stående kommentar när jag ser ut på det här sättet...) © Norrbottens museum

Har vi hittat den?!?

I tisdags hade vi beställt hit vår skicklige grävmaskinist Sven-Erik igen. Vi insåg att området där vi hade de flesta och mest intressanta fynden låg under under dumpmassorna efter tidigare avtorvning, i området närmast myren. Det kändes som om vi skulle kunna hitta någonting viktigt om vi öppnade litet till i det området. Resultatet av avtorvningen kan vara en av den här grävningens höjdpunkter. Vi har ju länge letat efter en smideshärd/ässja, men inte hittat den, men nu kanske vi har stött på den. Vi har nu en ansamling med skärvsten, med mängder av sintrat material och slagg på ett ställe där marken innehåller mycket svärta från träkol och sot. Vi har gett anläggningen namnet A45, och hoppas en hel del på den. Den ligger mellan två strandvallar, alltså mellan två sanddyner som skapats av havet, och är ännu så länge den enda anläggning som vi hittat i detta litet mera kuperade område. Fortsättning följer.

Längre upp i backen håller Dag Lantz och Ann-Sofie Rönnbäck på att gräva de två sista benanläggningarna i det området, och Therese Ekholm har avslutat den sista benanläggningen nere på den ytan som intensivrensats. Även den benanläggning (A43)som Jan-Erik Nyman och Marie Nyström har grävt i och kring är färdig nu. Det finns en likhet mellan A43 och A27 som grävdes tidigare i sommar, och det är att det är att det finns en slagplats i direkt anslutning till benanläggningen. En del av kvartsiten på respektive slagplats har också likheter. Det ska bli intressant att se om de är samtida, trots att avståndet mellan dem är sakert minst 60-70 meter. Grävningen av A43 har avslutatde med ytterligare ett fynd av keramik, längst ner i botten.

I övrigt så samlar Anna Åkesson och Ronny Smeds nu in referens-jordprover som helst INTE ska ha kopplingar till mänskliga aktiviteter. Referensprover tar vi in både på lokal 20 och lokal 39. Anledningen är att vi måste ha bakgrundsvärden (de naturliga markkemiska värdena för jorden i trakten), för att det ska gå göra analyser på de jordprover som vi tagit i de olika anläggningarna. I samband med detta följde även Joel Marklund med till lokal 20 för att göra en sista övergång med metalldetektor. Vi har haft problem med att använda detektorn där på grund av den högspänningskraftledning som går över den boplatsen, men nu har vi tillgång till en annan maskin som fungerar bättre. Inga nya fynd emellertid.

Vi återkommer till veckan, senast nästa fredag.

/Olof

A45. Är Det en Ässja som Elinor står vid? Påsarna innehåller slagg och sintrad sand. © Norrbottens museum

Jan-Erik Nyman står och ritar A45 (den möjliga ässjan) i aftonsol. Även om kuperad mark är svår att fånga på bild så visar solen och skuggorna litet tydligare att det finns strandvallar på ömse sidor om A45. © Norrbottens museum

Intensivrensning ger resultat!

Det här är en uppsamlingsblogg för vad som hänt under slutet av förra veckan och idag.

Vi har nu börjat intensivrensa ytorna mellan tidigare öppnade schakt ner mot myren i den nordvästra delen av lokal 39. Vi tar ner ytorna fem centimeter och rensar (gräver) oss bakåt som i en skallgångskedja. Vi gräver inte i meterrutor, istället sållar vi det vi gräver allteftersom och mäter in fynden från sållningen på den plats där vi tagit jorden. Inmätningen av fynden blir inte hundraprocentigt exakt, men tillräckligt bra för att vi ska få en bild av fyndspridningen. Det är på ytorna närmast myren som vi hittat mest fynd (slagg, avslag, brynen och slipstenar), och det är intressant att se var de tar slut. Även avsaknad av fynd säger någonting om platsen. Fyndtomma områden kan visa att det har funnits avgränsningar mellan de olika aktivitetsytorna, och kanske också tidsskillnader. Det senare får vi svar på under vintern när kol-14 analyserna ger oss åldern på de olika anläggningarna.
Intensivrensningen har också gett glädjande och efterlängtade fynd. Åsa Lindgren, Mirjam Jonsson och Therese Ekholm har alla hittat delar av vad som troligvis är ett blästerskydd. De sista delarna hittades i fredags när vi redan hade skickat in torsdagens fynd till museet, så vi har inte kunnat se om de går att pussla ihop, men bilden nedan visar i alla fall början av pusslet.

Ett blästerskydd är en lerskiva, stor som en diskus ungefär (jämförelsen kommer i efterdyningarna av friidrotts VM och Finnkamp). Lerskivan har ett hål i mitten där man stoppar pipen på en blåsbälg för att kunna blåsa luft på smideshärden (ässjan). Lerskivan är till för att skydda blåsbälgen från hettan från elden. Ett sådant här blästerskydd är som regel mer sintrat (ihopsmält) på eldsidan, och så verkar också fallet vara här. Ett liknande blästerskydd har hittats på järnåldersboplatsen Harrsjöbacken vid Bureå i Västerbotten.

Glädjande är också att vi har hittat mer keramik, fast nu på ett ställe där jag själv inte haft så stort hopp om att vi skulle hitta någonting. Keramiken (asbestmagrad och glimmermagrad) kom fram när Therese Hällqvist och Eva Walllen-Kemi rensade den skärvstenskoncentration som vi kallar A6. Skärvstenskoncentrationerna mot myren har inte gett mycket i utbyte hittills, men här händer det saker! Vi hoppas på mer.

/Olof

Två bilder den här gången:


Asbest- och grusmagrad keramik från A6. © Norrbottens museum


Del av blästerskydd? I så fall är hålet för blåsbälgen det som man ser överst på den här skärvan.
© Norrbottens museum

Tuggummifakta...

Grävningen går nu i ett stadigt tempo, och även om vi gräver hela tiden så händer det inte så mycket nytt. Vi håller helt enkelt på att ha ganska god kunskap om vad det är för slags saker som vi kan förvänta oss att hitta när vi gräver på lokal 39. Vi hittar avslag i kvarts och kvartsit, vi hittar keramik (asbestmagrad, hårmagrad, glimmermagrad). Vi hittar brända ben i bruna mörkfärgningar: De djupare är då avfallsgropar och de grundare som har rödbränd sand under är troligtvis härdar som har fått fungera som sopkorg efter att de har använts klart. Vi hittar slagg, glödskal och båttenskållor från smideshanteringen, och vi har också hittat ett och annat metallföremål.

I det skedet av grävningen är allting som bryter av mot det vardagliga extra spännande. Personligen tycker jag fortfarande att det är roligt när det dyker upp någonting extra fint av sten. Idag grävde Therese Ekholm fram en kärna i ljus kvartsit, säkert 10 cm i diameter och med tydliga spår efter hur avslag har slagits från dess yta. Kanonfin kvalitet igen.

Sedan har vi ju tuggummit som Anna Åkesson hittade i torsdags. Tuggummit är gjort av kåda. Min farfar visade mig när jag var liten hur man kan tugga kåda av gran, (eller var det tall?), och det här har någon annan gjort för länge sedan. Det ska bli spännande att få en datering på tuggummit. Har vi tur kan det vara 2500 år gammalt, har vi otur har någon jämnårig med min farfar tuggat det, men jag har gott hopp om en gammal datering, för det låg en bit ned i marken. Det finns för övrigt tuggummin som är daterade till stenåldern, åtminstone vet jag ett som hittats från den tiden i Sävar norr om Umeå. Therese Ekhom som är vår grävnings osteolog (osteologi = läran om ben), har tittat närmare på tuggummit. Hon säger att man på den ena sidan (se bilden nedan), kan se tandavtryck av tre tänder i underkäken. Det mittersta tandavtrycket är 6 årstanden, och det som syns i höger på bilden är halva avtrycket av 12-årstanden. Det är alltså en individ som är minst 12 år gammal som har tuggat på tuggummit. Det som också går att se i ett sådant här tandavtryck är om tänderna är slitna. Om de är väldigt slitna kan det vara ett tecken på att personen ifråga har bott i ett jordbrukssamhälle, eftersom stenrrester och sand från t.ex. malstenen följt med mjölet och gjort att tänderna slitits hårdare av orent mjöl. Tuggummit som har tuggats på lokal 39 visar inte slitna tänder, alltså är det endera en ung individ, eller också en människa som har levt i en jägare/samlarbefolkning. Vi ska se om det inte går att ta fram litet ytterligare information om tuggummituggaren med en ytterligare analys. Så mycket närmare än så här kommer man nog inte en människa som kanske har varit död i ett par tusen år... Häftigt!

Vi har också grävt en härd idag (A12), som faktiskt ser ut som en normal härd, med stenar och allt. Hittills har vi mest bara hittat skärvstensutkast och rödbränningar under benfläckar, men den här som Marie Nyström grävde, bröt av från mönstret. (Se bild nedan). Vi mäter in alla anläggningar med totalstation och kommer till sist att få en bra bild över spridningen av de olika anläggningstyperna. Kombinerar vi det då med dateringar så kan vi kanske få en uppfattning om hur boplatsen har varit indelad i delområden under vissa tidsperioder. Fast det blir ett arbete som vi får sysselsätta oss med under vinterns rapportskrivning.

/Olof

Dagens bilder kommer här:


Tuggummi med avtryck från tre kindtänder i underkäken. © Norrbottens museum


Härden A12 under framrensning. © Norrbottens museum


A12 i genomskärning. Stenen som ligger på ytan är den sten som fanns i den halva som rensats bort. Det svarta i botten är träkol. © Norrbottens museum

Höstvindar, förhistoriskt godis och keramik!

Denna fältvecka har varit kall! Det känns att det blivit höst så det gäller nog att ikläda sig långskalsonger hädanefter. Veckans fynd värmde däremot kropp och själ. Anna Å hittade nämligen ett förhistoriskt tuggummi. Föremålet i fråga består av en bit kåda med tandavtryck. Här kan man verkligen tala om att historiens vingslag ger arkeologen ståpäls. Fynden från de senaste dagarna skiljer sig i övrigt inte från det tidigare materialet.

Jag (Mirjam) däremot har svikit mina hårt arbetande fältkollegor genom att jobba inne på Norrbottens Museum i veckan. Upphittad keramik från både Lokal 20 och 39 behövde akuthanteras så att inte fukten skulle förstöra skärvorna. All keramik som hittats har slagits in i silverfolie för att inte förorenas inför eventuellt kommande analyser. Man kan t.ex. utföra fettsyreanalys som kan tala om vilka typer av fetter som trängt in i keramiken, och följaktligen få en indikation på kärlens användningsområden. Dessutom går det att datera keramik på vars yta det fastnat sot och kol. Efter att keramiken folierats placeras den i fyndpåse, på vilken relevant information (fyndnummer, kontext etc) kan antecknas. Problemet är att all fukt också stängs inne i påsen och extra vått blir det naturligtvis då det regnar. Jag har alltså under denna vecka gått igenom alla påsar med keramik och placerat innehållet i fyndaskar klädda i silverfolie. På så sätt får keramiken en chans att torka.

Det har verkligen varit intressant att gå igenom keramiken. Man får en helt annan överblick då man har allt material framför sig. På både Lokal 20 och 39 har vi tre olika typer av keramik; asbestmagrad, glimmermagrad och hårmagrad keramik. Som vi nämnt på en tidigare blogg är magring det material man man blandar in i leran för att lättare kunna forma kärl och för att kärlet ska hålla bättre. Man kan säga att det rör sig om en slags armering. Vissa av skärvorna har även dekorerats med prickar, linjer och en typ av avtryck som kallas imiterat textiltryck. Det ska bli intressant att efter analyserna se de olika keramiktypernas förhållande till varandra i tid och användningsområden. Genom att studera magring och eventuellt dekor, kan man kanske ta reda på vilka andra områden man haft kontakt med. Människorna som bodde i Sangis under Järnåldern kanske handlade till sig färdig keramik från andra grupper, eller så tog man intryck av deras formspråk när man själv tillverkade keramik. Det vi vet om t.ex. den asbestmagrade keramiken, är att asbest inte finns naturligt i området runt Sangis. Vi har även hittat stycken av asbestmineral på Lokal 39, vilket kan betyda att man hämtat asbest från andra områden eller bytt till sig det från andra folk för att själva kunna tillverka asbestkeramik. Förväntningarna stiger inför arbetet med rapporten under hösten och vintern.

Här kommer några bilder från veckans fyndhantering:

Ett stycke asbestmineral som hittades på Lokal 39.

Foto: Norrbottens Museum.

Hårmagrad keramik med punktdekor.

Foto: Norrbottens Museum.

Hårmagrad keramik med två olika typer av dekor. Längst

ner på skärvan kan man se punktdekor och strax ovanför

mitten imiterat textiltryck. Foto: Norrbottens Museum.

Asbestmagrad keramik. Asbestfibrerna liknar träflisor
som ligger kors och tvärs i leran. Foto: Norrbottens Museum.

Glimmermagrad keramik. Magringen syns inte så tydligt
på bilden, men de ljusare prickarna består av krossad
glimmer. I verkligheten är det en mycket vacker keramiktyp
där man kan se ytan glittra i guld och silver.
Foto: Norrbottens Museum.


På återseende!
/Mirjam

Så kom hösten!

Först en kort resumé av söndagens Arkeologidag. Vi hade 30 intresserade besökare som upplevde en fin och solig dag, mellan 12 och 16. Tre av besökarna tog möjligheten att få gräva under ledning av yrkesverksamma arkeologer. Lyckligast var nog den pojke (vars namn jag inte kommer ihåg), som hade turen att nästan med en gång gräva fram en fin skrapa i kvartsit. Kan mycket väl hända att vi ser honom som arkeolog om 15-20 år. Tyvärr glömde jag helt bort att fotografera under arkeologidagen, men NSD var ut den dagen och en artikel publicerades i tidningen på måndagen. Kolla bilder där.

Början på den här veckan har inte inneburit några fantastiska nyheter, annat än möjligtvis att hösten kommit väldigt hastigt. Trots att det har varit sol både igår och idag så har temperaturen fallit hastigt. Det som kändes som 15 grader i måndags byttes till kanske 5 grader idag, när solen gick i moln. Speciellt morgonen kändes kall.

Vi är inte hela styrkan ute i veckan. Carina och Mirjam är i Luleå och arbetar inomhus. Mirjam håller på och sorterar fynden och jag hoppas att jag i slutänden kommer att få plats med mina fötter vid min kontorsplats när jag kommer tillbaka. Så fullt med fyndpåsar och annat har det varit där att jag inte fått plats att sitta där.

Carina håller på att förbereda en föreläsning inför bland annat länsstyrelsen och Banverket, en föreläsning som hon kommer att hålla den sista veckan, när vi ännu är ute i fält. Taskig timing, men ibland tränger sig övrig museiverksamhet på. Carina jobbar förresten hemma med förberedelserna, för att få fokusera på det som först av allt måste prioriteras, och slippa bli störd av telefonsamtal och annat på museet.

För det är så att vi måste prioritera fältarbetet och Haparandabanan under sommaren, vårt deltagande i annan museiverksamhet måste stå tillbaka. Att bli uppmanad till att hjälpa till med annat inne på museet under en sådan här säsong kan vara en smula påfrestande när vi redan har gjort en 45 timmars vecka, inklusive kvällsarbete ute i fält, innan vi landar på museet på fredageftermiddag. Vid den tiden på fredagarna vill man bara snabbt vill lämna fynd och prover för att sedan få åka hem för att få äta (ingen lunch på fredagar) och duscha. Men, som regel brukar det bli minst en timme till på museet, och det utan att någon hugger tag i en för att få hjälp. Det finns en anledning till att vi är griniga på fredagar...

På grävningen jobbar vi på i rask takt. Jag och Carina har sett ut 12 anläggningar som vi prioriterar i första hand. Vi gräver dem nu i tur och ordning och kommer att hinna dem. Vilka av de övriga anläggningarna som vi sedan ska prioritera återstår att se. Vi hittade anläggning nr 40 i ordningen idag idag (A40 är ytterligare en ben-ansamling), och det lär förmodligen dyka upp några till anläggningar innan den här grävningen är över. Vi planerar att lägga ut nya ytor för meterrute-grävning, En av de platserna är området intill A21 (bengrop/avfallsgrop) och A25 (härd/härdrest) där stora mängder skärvsten verkar ligga i ett halvmåneformat stråk. Kan den tomma ytan indikera en tältplats? Måste undersökas!

Vid tangentbordet idag: Olof

Och så litet bilder:


Lokal 39 som den ser ut nu. På bilden syns den tredjedel som är närmast myren till höger. © Norrbottens museum


Marie Nyström och Ann-Sofie Rönnbäck. © Norrbottens museum


Daniel Eriksson vid en del av det halvmåneformade utkastet vid A25. © Norrbottens museum


Jan-Erik Nyman vid resten av det halvmåneformade skärvstensstråket. © Norrbottens museum

Gropar, gropar och åter gropar....

Denna vecka har som sagt gått i groparnas tecken och framför allt har det handlat om våra bengropar. Flera stycken har undersökts denna vecka och vi har fortfarande några kvar. Vi vill inte missa några ben, så vi fortsätter att samla gropinnehållet i preparatpåsar för att sedan plocka ut benen inomhus efter fältsäsongens slut. Eftersom vi arbetar under tidspress finns det inget utrymme för att plocka benen i fält. Dessutom finns det risk för att väder och vind kan försvåra benhanteringen. Den stressade amöban (det utomordentligt proffsiga tältet) fungerar som skydd då vi grovsållar innehållet i våra bengropar. Föremålet i fråga förtjänar en eloge på denna blogg.

Ellinor vid den mindre stressade amöban.

Foto: Norrbottens Museum

Förutom bengroparna undersöker vi även en kokgrop som vi av en händelse påträffade mitt på undersökningsområdet. Ofta har kokgropar en vall runtom (gropens utrensade innehåll), något som gör dem enklare att känna igen. Vår kokgrop hade däremot ingen vall att tala om, och dessutom är hela undersökningsytan full av gropar som mestadels är resultatet av rotvältor. Tack vare ett provstick med en jordsond, kunde vi konstatera att vår grop innehöll sten. Efter att Eva och Daniel rensat och undersökt gropen råder det ingen tvivel om att det handlar om en kokgrop. Gropen innehåller en stor mängd skörbränd sten varav de flesta är mycket stora. Det verkar som om gropen inte rensats ut efter den senaste användningen, något som kan vara en orsak till att vallen är så otydlig. Under de skörbrända stenarna kan man se det karaktäristiska kollagret som är reslutatet av den eld som under förhistorien hettat upp gropens stenar.

Eva och Daniels kokgrop. Foto: Norrbottens Museum

En annan anläggning som förbryllat oss mycket är A3:an. Innan nedgrävning bestod anläggningen av ett stort område (ca 5x6 m) med skörbränd sten. Stenarna låg i några koncentrationer och även sporadiskt över ytan. Vår käre grävledare Olof beslutade att vi skulle dra en korsprofil genom anläggningen eftersom vi inte hade en aning om vart dess huvudsakliga aktivitetsyta låg.

Korsprofilen genom A3:an. Foto: Norrbottens Museum

På ovan foto kan man se att ytorna mellan profilbankerna har grävts ner och de skörbrända stenarna har avlägsnats. Vi lämnade en profilbank för att kunna lokalisera eventuella nedgrävningar som kan indikera anläggningens aktivitetscentum. Tyvärr kunde vi inte se några nedgrävningar i profilerna, så jag (Mirjam) gav mig i kast med att dokumentera profilerna. För att kunna rita hela profilerna var jag tvungen att gräva bort delar av profilbanken i korsets centrum allt eftersom jag ritade. Till min förvåning dök det då upp en nedgrävning mitt i korsprofilens centrum!! Det visade sig vara en grop innehållande skörbränd sten och kol. Nu har vi lite mer kött på benen inför tolkningen av denna anläggning. Vi kommer bl.a. att göra litteraturstudier för att se om vi kan finna liknande anläggningar från andra undersökningar av boplatser från järnåldern.

Nedgrävningen i mitten av A3:ans korsprofil.

Foto: Norrbottens Museum

Undersökningen av Lokal 39 har resulterat i en mängd fynd, närmare bestämt mer än 2000 fyndpåsar hittills. Nästa vecka kommer jag att gå igenom fyndpåsarna som innehåller material som är känsligt för fukt, bl.a. keramiken. Vi vill inte att fragment och skärvor ska falla sönder, så de kommer att placeras i fyndlådor redan nu så att de kan torka ordentligt. Andra material som t.ex. sten kan ligga kvar i fyndpåsarna fram tills vi påbörjar fyndhanteringen efter fältarbetets slut. Nästa gång jag skriver i denna blogg kommer jag att presentera lite av fyndmaterialet.

På återseende
/Mirjam

Metall- och benfynd

Nu kommer en sammanfattning av veckans händelser, plus ett fynd från en tidigare vecka.

Den här veckan har varit ömsom sol, ömsom vatten, och mycket vind därtill. På grund av att regnet ställer till det för dem i grävstyrkan som håller på med bengropar/avfallsgropar, så satte vi upp ett tält gjort av en presenning för att kunna sålla. Problemet är att jorden måste vara torr, så det är bara jord som vi tidigare paketerat i påsar som går att sålla på det här sättet. Det blir alltså ändå andra arbetsuppgifter som gäller vid regn för de flesta bengrops-grävarna. Tältet ser förresten ut som en stressad amöba när de häftiga vindarna griper tag i det. Bäst är att inte är att hålla sig fast alltför hårt i sållen i tältet, för flyger det iväg får vi be polisen i Finland att starta eftersökningar.

Dag har i veckan oförtröttligt fortsatt arbtetet med metalldetektorn som Therese H påbörjade. Vi har nu sökt igenom hela vårt område efter metallslagg, och annat från metallhanteringen på boplatsen. Ett flertal fynd av föremål har också dykt upp. Den här veckan hittade Dag ett eldstål nära A2, den avfallsgrop som John tidigare hittade ett järnföremål i. Eldstålet är av en typ som började användas århundradena före vikingatid. Eva K har i veckan haft som uppgift att kolla upp några av de träffar som metalldetektorn givit, men som Dag eller Therese H inte hittat direkt. Ofta har det varit naturliga anrikningar av järn i marken som givit utslag. (Det kan vara en av anledningarna till att platsen ibland kallas järnbacken, om det inte rent av är järnhanteringen under järnåldern som har levt kvar i folkmun). Men ett kul fynd har hon rensat fram; en holkyxa av järn. Holkyxorena är så konstruerade att de har skafthålet baktil, där en modern yxa har nacken. Själva skaftet måste alltså vara krokvuxet för att yxan ska gå att använda. Har vi tur finns det så mycket trärester kvar att vi genom en vedartsanalys kan få veta vilket träslag man använt till att skafta yxan med. I övrigt har Dag under sitt metalldetektorarbete bland annat hittat ett knivblad och en kedja som kanske har använts till att hänga en gryta över elden.

Anledningen till att metalldetektorn åkte fram var ett fynd som Anna Å hittade förra veckan när hon grävde en ruta intill A27, även det en bengrop. Anna kom och sade att jag skulle komma och titta på någonting som hon knappt vågade ta upp ur marken. Jag måste faktiskt erkänna att hjärtat gjorde ett extra-skutt när jag fick se ett bronsspänne i marken. Omkring spännet låg en mängd med kvartsitavslag från slagplatsen som ligger intill A27. Hur kan den högkvalitativa, skickligt slagna kvartsiten ligga ovanför, under och runt ett bronsspänne som borde vara yngre än den tid när man faktiskt kunde slå kvartsit på det sättet? Vi får inga svar om vi inte hittar något liknande att jämföra med. Historiska museets bilddatabas har inte gett något svar. Vi har tagit kontakt med finländska arkeologer för att höra om de har sett något liknande, och sökandet kommer att fortsätta tills vi får ett bra svar. Spännet kan också ha ännu mer östliga kopplingar. Tips om var liknande fynd har påträffats emottages tacksamt.

För tydlighetens skull måste jag trycka på att metalldetektorn är ett hjälpmedel som vi arkeologer bara får använda efter tillstånd från länsstyrelsen. Utan ett sådant tillstånd får INGEN, varken arkeologerna på ett museum, eller privatpersoner använda metalldetektor. Det är förbjudet i lag.

Anna Å hittade nu i veckan ett annat intressant fynd i själva A27, alltså i bengropen/avfallsgropen: Ett dekorerat ben som är riktigt vackert, fast det bara är ett fragment som mäter 4-5 mm. Det är en del av ett rörben, kanske är det en benpärla eller en del av en flöjt eller någonting annat som någon ville smycka under järnåldern.

Vi har under veckorna som gått både tappat en del arkeologer och fått in nya. Arbetsmarknaden är sådan att alla inte kan vara på samma ställe hela tiden. Tidigare uppräkning av våra arkeologer uppdateras allteftersom. Titta på de äldre bloggsidorna för att se vilka som är och har varit med. Just nu är vi 16 st på lokal 39

Inte heller nästa vecka är det säkert att vi kan komma åt en internet-uppkoppling. I så fall kommer bloggen, precis som dagens blogg, först på fredag kväll.

/Olof

Och så litet bilder:



Bronsspännet när det nyss hittats. © Norrbottens museum



Bronsspännet efter konservering på Föremålsvården i Kiruna. Det här är framsidan.
© Norrbottens museum


Det här är baksidan. © Norrbottens museum


Baksidan igen, men den här gången så att öglorna till upphängningsanordningen syns.
© Norrbottens museum

Eldstålet som hittades intill A2, den vendeltida bengropen/avfallsgropen. © Norrbottens museum


Dekorerat ben från A27. © Norrbottens museum

Holkyxa. © Norrbottens museum

Skafthålet i bakänden av holkyxan. © Norrbottens museum

Dag Lantz med metalldetektorn. © Norrbottens museum