Tusen frågor om järn... och en önskan om en riktigt God Jul!

Det här blir den sista bloggen före jul och nyår. Ska försöka att hålla den kort. Under de senaste två veckorna har väl den stora begivenheten varit Lena Grandins besök uppe i Luleå. Hon var här för att ta en förhandstitt på det material som hör till järnhanteringen, innan vi skickar ner det till henne på det Geoarkologiska laboratoriet (GAL) i Uppsala. Besöket slutade dramatiskt med en utelåsning från våra ytterkläder knappt två timmar innan flyget gick tillbaka, men det ordnade sig i slutänden. I annat fall hade Grandin fått lov att resa i min gamla grävjacka som jag aldrig tvättat sedan jag köpte den i slutet på 90-talet... (Jag inser att jag här spär på myten om arkeologer som ovårdade, men det är inte sant. Inte jämt i alla fall).

Grandin tittade i alla fall på det järnhanteringsrelaterade material som vi fått ihop från lokal 20 och lokal 39. Järnslagg, glödskal, droppslagg, bottenskållor de sintrade, sammansmälta sandklumparna och diverse rena järnklumpar, och en del möjlig myrmalm. Vi hade kanske inte tusen frågor att ställa till henne, men nästan, och hon svarade snabbt och enkelt på nästan alla.

Glödskalen visar helt klart på att smide har förekommit åtminstone på lokal 39 (jag minns inte om det fanns glödskal på lokal 20) vilket inte var helt oväntat, men spännande ändå. Ännu mera spännande är att en del av bottenskållorna är för tjocka/stora för att enbart höra till smide. Det kan alltså vara fråga om järnframställning ur malm, men Grandin vill först titta på materialet ordentligt nere i Uppsala, innan hon säkert kan säga om det rör sig om järnframställning. Är det så, så är det megahäftigt jättestort. Vi har inte någon järnframställningsplats från järnålden i Norrbotten, eller västerbotten heller för den delen.

Så sent som för tio år sedan så pratades det om att "järnframställning ger hundratals kilo, ja nästan tonvis med slaggmaterial", men Lena Grandin berättade att under de senaste åren så har kunskapsläget blivit ett annat. Det behövs inte jättestora blästugnar för att tillverka järn. Det viktiga är vad jag förstår proportionerna mellan bredd och höjd på ugnen. Om vi säger att ugnen i basen är en halvmeter i diameter, och höjden är 1,5 m, så spelar det dessutom inte någon roll om ungnen är nedgrävd i backen (med någon lösning för tilluft från en blåsbälg), eller om hela ugnen är konstruerad helt och hållet ovanpå marken som en flyttbar skorsten gjord med flätverk och lera. En sådan "flyttbar" ugn skulle i princip bara lämna en grund kolfläck efter sig, och slagg i ett visst förhållande till den mängd järn som producerats. Behöver man inte så mycket järn så finns ingen anledning att göra jätteugnar.

En rolig anektdot berättade Grandin för övrigt. På ett möte i Nederländerna, där man hade konstruerat och använt blästugnar som ett slags experimentell arkeologi, så hade ett gäng danskar under en blöt natt tillverkat en blästugn lämplig i storlek att ha på ett bord. Dess diameter var kanske en decimeter i botten, och höjden ett par handsbredder. Efter att ha krossat malm i skalenlig skalla, och likaledes finfördelat träkol, satte de igång elden i mini-blästugnen. Tro det eller ej, men de lyckades faktiskt producera järn i den! Inte mer än att man hade kunnat smida en järn-nubb med det som producerats, men ändå...! Det viktiga är tydligen inte storleken, utan proportionerna.

Nåväl, det får räcka för denna gång.
Nu vill vi önska er alla en riktigt...

God jul och ett Gott nytt år.

På återhörande nästa år!
/Olof



Ett julkort med Arkeologerna på Norrbottens museum, samt museets julbock:
Fr. v: Mirjam Jonsson, Åsa Lindgren, Lars Backman, Olof Östlund, Frida Palmbo, Carina Bennerhag. Saknas på bilden gör John Molin.