Att förstöra forntida föremål i vetenskapens namn!

Hej igen, nu har vi återigen glömt bort bloggen för allt jobb, men här kommer det ett inlägg som är en vecka försenat.

Vi närmar oss nu sommartider även i Norrbotten, vilket innebär att en hel del nya jobb kräver uppmärksamhet i form av planering och kostnadsberäkningar. Men vi strävar på i det längsta med arbetet med Haparandabane-rapporten. Vi har kvar att skicka in ytterligare några prover för C14 datering. Vi försöker använda dem så effektivt som möjligt, så att vi med de sista provernas hjälp kan bekräfta eller förkasta tveksamheter som ett par tre av de tidigare dateringarna gett upphov till.
Frågorna är av typen: "Är det verkligen möjligt...? Jag har aldrig hört talas om att den typen av föremål/anläggningar/material blivit daterade till den tiden! Är det något fel med dateringen? Det borde vi kolla upp!"

Så med de sista dateringarna försöker vi se till så att de fyller så många syften som möjligt. Huvudsyftet med dem är dock att ge oss klarhet i metallhantverkets ålder på Lokal 39. Lena Grandin på GAL i Uppsala har plockat fram kolfragment som har blivit inneslutna i slagg under järnhanteringen, och dessa ska nu dateras. Något som också ska dateras är några av de metallföremål som vi har hittat på Lokal 39. Bland annat holkyxan innehåller tillräckligt mycket kolhaltigt järn (d v s stål) för att vara möjligt att datera. Holkyxan har enligt Grandin blivit härdad efter att den fått sin slutgiltiga form, d v s blivit upphettad en sista gång och sedan snabbt blivit avkyld, och sedan sannolikt värmebehandlats en gång till för att inte bli spröd. Holkyxan har alltså tillverkats av någon som kan det här med järn, och det vore därför mycket intressant att veta hur gammal den är.

Grandin har skickat bilder på de föreslagna snitt de kommer att göra i föremålen för att kunna plocka ut daterbart material. Det är inte utan att jag och Carina drog efter andan. "Så stora snitt, och så mycket! Inte kan vi väl förstöra de här föremålen...!?!" Men det är så det är: Föremålen i sig är fina, men den vetenskapliga informationen som vi kan få genom att låta datera dem är mycket mera värdefull än utseendet på föremålen. Vi har för övrigt tänkt oss att restaurera föremålen efteråt och låta lägga in ersättningsmaterial i snitten som visar vad det är som har tagits bort, ungefär på samma sätt som Wasa-museet ersatt saknade träbord på Wasa-skeppet med trä i en annan färg, för att visa vad som saknas utan att skeppet ser ut som en schweizerost.

Mirjam håller på med anläggningsbeskrivningarna nu från lokal 20 och 39. Inte ett helt lätt arbete med tanke på ett antal mer eller mindre svårlästa handstilar. Min är väl som vanligt en av de värre, men jag är sannerligen inte ensam! Carina fortsätter textproduktionen i rapporten, också det ett digert arbete. Jag själv har gjort klart genomgången av fotografier, och har rensat bort dubletter och bilder som saknat relevans, eller varit för oskarpa för att spara. Jag har dessutom gått igenom fotoböckerna för att göra dem läsliga för museets registreringsavdeling, som ska registrera våra bilder och skriva fotolistor. Just nu sitter jag och laborerar med olika fyndkategorier och olika sorters material i fyndlistorna. Tanken är att vi med ett knapptryck på datorn, ska kunna se en spridningsbild på en karta var alla skrapor av mörk kvartsit finns, eller var alla kvartskärnor finns, eller var de flesta glödskalen påträffades. Sådana spridningsbilder betyder mycket för tolkningen av boplatserna i kombination med dateringarna.

De sista C14-dateringarna dröjer ett tag. Senast jag hörde någonting om kötiderna hos laboratorierna så pratades det om omkring 12 veckors väntan. Vi har därför fått vår rapporttid förlängd av länsstyrelsen, och den ska vara färdigställd senast den 1 november. Under sommaren kommer vårt eget arbete med rapporten att gå på sparlåga i väntan på de sista analyssvaren, och sedan sätter vi fart igen till hösten.

Jag har emellertid för avsikt att göra ett inlägg till innan sommaren börjar på allvar, i månadsskiftet maj/juni.

/Olof