fredag 9 november 2007

"En ska hölle vad en löver..."

De senaste två veckornas jobb har fortsatt utan större sensationer. Det är ett stort material att gå igenom, och faktum är att det just nu är svårt att skilja veckorna från varandra innehållsmässigt.

I förra veckan fick vi i alla fall den första sändningen med ben till Leif Jonsson, osteologen i Göteborg. Han kommer att gå igenom de benen under nästa vecka, och sedan ska de skickas vidare till C14-laboratoriet för datering. Vi har en hel del metoddiskussioner just nu när det gäller C14-dateringarna, för även där pågår det en metodutveckling. Carina pratade med Leif Jonsson igår, om någonting som kallas reservoar-effekten. Den har varit känd tidigare, och i korthet går den ut på att ben från vattenlevande djur har en tendens att bli för gamla när de dateras. Leif sade att man i York på en medeltidsgrävning hade fått dateringar som varit 500 år för gamla när man daterat fisk. Resultaten på York-materialet har publicerats i år och felvisningen är störande stor. Anledningen till detta fenomen är troligen att vattnet urlakar berggrunden på fossila organiska material och att fiskarna då andas i sig detta, vilket sedan sätter sig i deras skelett. Nu ska jag inte svära på det, men jag har det på att berggrunden i York består av kalk, vilket skulle kunna förklara den stora felvisningen. Vi har inte någon kalkberggrund i norra Sverige, det närmaste är Gotland, Öland och delar av Småland, men vi bör kolla upp resonemanget närmare. Att notera är att reservoareffekten inte alls påverkar dateringen av ben från landlevande djur. Det innebär att om vi bara har tillräckligt stor del ben från sådana så kan vi datera enbart landdjursben, men det ser ut som om materialet till stor del består av fiskben. Vi får höra vad Jonsson säger när han tittat nogrannare på det som vi skickat till honom.

För tillfället sitter jag och Carina och går igenom fyndpåsar med slagg och sintrad (sammansmält) sand i våra lokaler på vårdcentralen, som vi senare ska skicka till GAL i Uppsala för analys. Slaggbitarna kan ibland innehålla avtryck eller till och med rester av träkol. Det kan vara kul att hitta en sådan slaggbit, men på det hela taget är det skönt att ha en radio eller CD-spelare att lyssna på under tiden, eftersom genomgången av materialet kan vara litet enformigt.

Mirjam håller tillsammans med Carina på att gå igenom keramikfynden inne på museet. (Carina hinner - som ni märker- med att vara på två, ibland tre ställen samtidigt). Där handlar det om att välja ut skärvor som ska C14-dateras, och då ska helst någon skärva av varje keramiktyp vara representerad. Det som påverkar urvalet är magringen, dekor och fyndställe på boplatserna.

Rubriken i dagens blogg kommer av ett uttalande av Rallycross-föraren Per Eklund som i något lopp blivit trängd av banan av en konkurrent och hotat med att ge igen. Nästföljande lopp hade de bägge krockat, med Eklund som den skyldige. "En ska hölle vad en löver..." konstaterade han på bred Värmländska. Nu håller jag det jag lovade i förra bloggen; här är bilderna på den konserverade kniven, som vi när vi grävde fram den trodde var en spjutspets. Tången var helst sönderrostad och gick inte att rädda. På bild syns också det konserverade metallföremål som John Molin grävde fram vid A2 på lokal 39, troligtvis en del av en järnskrapa.

Nästa blogg kommer på fredag om två veckor.
/Olof



Kniv, inte spjutspets, från lokal 39. Eggen är närmast linjalen. (Fältbilder finns på bloggen den 2 augusti)
© Norrbottens museum



Här syns ryggen på samma kniv.
© Norrbottens museum


Del av järnskrapa från A2, lokal 39. (Fältbilder finns på blogginlägget från den 9 augusti)
© Norrbottens museum

2 kommentarer:

Arkeologerna från Norrbottens museum sa...

Ja det kunde man ju gissa! Det är klart tankarna går till gamla Värmland, Olof.... Jag kommer och hälsar på er en stund i december när jag slutar här i Norge! Ha det gött!!!

//Daniel

Blogger sa...

BlueHost is ultimately the best web-hosting provider for any hosting services you might require.