Helikopterlyft, frost och avslutning av grävning

Den sista grävningsveckan har varit en bra vecka. Några ytterligare upptäckter, även om de fyndmaterialet är detsamma som tidigare veckor. Vi har i veckan hittat ytterligare fyra anläggningar, vilket innebär att vi nu är uppe i anläggningsnummer 52. Några anläggningar har sorterats bort som enbart ett spritt kulturlager, och någon enstaka har blivit bortplockad eftersom det har varit en naturbildning, men vi har i alla fall närmare 50 anläggningar. Jag kommer inte exakt ihåg just nu, men vi är uppe i över 3500 fynd. Sammanlagt har vi hittat ungefär 10 gånger mer än vad vi hade förväntat oss, beräknat utifrån resultaten av fjolårets förundersökningar.

Mer än hälften av de anläggningar som vi har grävt är benanläggningar, men de kan sägas vara uppdelade i åtminstone två kategorier. Dels rena avfallsgropar som A27 och A29. Djupa (30-60 cm djupa) och med en tydlig avgränsning där de har varit nedgrävda. Dels relativt platta och grunda anläggningar, som mera är att beteckna som eldstäder/härdar som man slängt ben på. Vi har tidigare inte hittat mer än ett fåtal härdar som innehåller sten, men nu under de sista veckorna när vi grävt bort de återstående halvorna av benanläggningarna har vi upptäckt någonting. När man inte bara klyver anläggningana för att i första hand få fram anläggningens genomskärning, utan istället noggrannt följer den mörkare sand som innehåller ben så får man fram en serie med fördjupningar kring det rödbrända centrumet av anläggningen. Fördjuppningarna är spår efter stenar som plockats bort och återanvänts någon annanstans. Benen har då rasat ned i fördjupningarna efter de bortplockade stenarna. Jättekul att sådant också går att se.

Att stenarna i härdarna återanvänts innebär också att det inte kan ha gått alltför lång tid mellan det att härden övergivits och att en ny härd (?) skapats med de gamla stenarna. Om stenarna har växt över med mossa och blåbärsris är de svåra att hitta när de ska användas igen. Det finns alltså en möjlighet att boplatsen aldrig varit bortglömd under de århundraden som den varit i bruk, utan att den kontinuerligt funnits i människors medvetande, utan att man för den skull kan säga att den har använts permanent. Det ska bli kul att få se om svaren på våra kol-14-dateringar stämmer med den tanken.

På fredagmorgonen hade höstens första frost slagit till, vilket fick till följd att Therese Hällqvist kunde ta ur innandömet på A50 (en grop med kol och brända ben) som ett djupfryst preparat. I vanliga fall kan man ta in ett sjok av marken för att plocka fram innehållet inomhus genom att gjuta in det hela i ett paket med gips. I det här fallet behövdes inte det. Hela innehållet var ett djupfryst paket, vare sig hon ville det eller ej.

Frosten gjorde också att Eva Kemi gav upp försöken att rensa fram en sista ruta på A6. Idén att försöka få fram några sista keramikskärvor genom att försöka krossa den frusna markytan med skärslev, fyllhammare, eller hammare, kändes litet meningslös. Orden "krossa" och "keramik" går inte så bra ihop.

En enastående prestation och ett stort uppvisande av mod visade vår projektledare Carina Bennerhag i måndags. Hon trotsade sin flygskräck och klättrade in i en helikopter som "föråkare" till museets fotograf Staffan Nygren. Carina rekognoserade och Staffan filmade i det andra lyftet grävningen med öppen dörr och säkerhetssele. Carinas prestation kan sammanfattas i orden: Det arkeologiska intresset uppväger flygskräck.

Under torsdagen började vi plocka ihop från grävytan, och på fredagmorgonen lastade vi vår grävutrustning i en inhyrd skåpbil. En av våra stamgäster och glädjespridare, Birger, hjälpte oss att ta gruppfoto. Ett avskedsficka sittande ute i solen mellan barackerna och några kramar, och kanske några tårar av rörelse, så skildes större delen av grävgänget åt. Tack allihopa för en fin grävsäsong! Jag vill också passa på att tacka en extra gång till de av er som stannade till litet längre för att hjälpa mig att lasta ur skåpbilen på museet.

Med detta är grävningen slut, och analyser och rapportskrivning tar vid. Bloggen kommer att vara igång även under rapportarbetet. Analysresultat och framsteg vid innearbetet kommer att levereras ända tills rapporten står färdig. Inläggen på bloggen kommer dock med litet glesare mellanrum. Jag räknar med en blogg varannnan vecka, kanske litet oftare om någoning speciellt händer.

Tack ännu en gång alla arkeologer som jobbat, och alla besökare som besökt oss i sommar.

/Olof

Några bilder från de sista dagarna:


Benanläggning/härd A17, med gropar efter stenar som inte funnits där på flera århundraden. Den djupaste gropen längst upp i bild är litet djupare grävd eftersom vi hittade träkol där som senare visade sig bli ytterligare en anläggning (A50). © Norrbottens museum


A50. Anläggning med kol och brända ben, här i genomskärning. © Norrbottens museum


Therese Hellqvist med djupfryst A50 på sittunderlaget. © Norrbottens museum


Grävgänget kisar mot solen sista dagen. © Norrbottens museum
(Klicka på bilden för att förstora)
Övre raden: Marie Nyström, Joel Marklund, Ann-Sofie Rönnbäck, Anna Åkesson, Dag Lantz, Eva Wallen-Kemi, Ronny Smeds.
Nedre raden: Carina Bennerhag, Sara Hagström, Therese Hellqvist, Therese Ekholm, Elinor Johansson, Jan-Erik Nyman, Mirjam Jonsson.
Sittande: Olof Östlund.
Inte med på bilden/inte med på den sista dagen: Erik Dardel, Anna Månsson, Sandra Lundholm , John Molin, Daniel Eriksson, Frida Palmbo, Åsa Lindgren