Fynd till tusen!!

Vi är nu äntligen färdiga med registreringen av alla fynd! Det har varit ett drygt jobb, där Mirjam och Olof gjort den allra största delen. Totalt sett landade vi på över 4600 fyndposter och då kan varje fyndpost innehålla mer än ett föremål!

Fynden består till största delen av avslag i kvartsit och kvarts, dvs rester efter redskapstillverkning, tätt följt av rester från metallhantering i form av bl a slagg. Det som slår en när det gäller fyndmaterialet är att vi har väldigt lite formella föremål som t ex skrapor och knivar i stenmaterial, vilket är rätt konstigt med tanke på den stora mängden avfall från stensmide som finns på de båda boplatserna. Man undrar ju vad man egentligen tillverkat på platserna?

Intressant är också att resterna efter stensmide och metallhantering ligger inom samma områden på boplatserna. Det för oss till en av våra frågeställningar där vi bl a ska försöka belysa hur övergången från stensmide till metallhantering såg ut/gick till och vad det fick för konsekvenser för det förhistoriska samhället?

Eftersom undersökningarna har gett ett så omfattande fyndmaterial och har en så stor spännvidd i dateringarna har vi fått en unik möjlighet att utföra lite mer omfattande studier kring järnåldern i Norrbottens kustland. Den stora utmaningen som ligger framför oss nu är att kunna relatera allt fyndmaterial till de dateringar som vi fått - ett arbete som man ser fram emot med skräckblandad förtjusning! Till vår hjälp har vi datorn som kan trolla fram de mest fascinerande spridningsbilder, nedan kommer ett smakprov.


© Norrbottens Museum

Bilden visar spridningen av kvarts (gröna prickar)- och kvartsitavslag (röda prickar) samt slagg (lila prickar) på lokal 39. Det man tydligt ser är att det finns en uppdelning och separering av stenmaterialet över boplatsytan. Om uppdelningen är ett resultat av att platsen nyttjats under olika tidsperioder eller att man medvetet separerat stensmidet i de olika stenmaterialen under samma tidsperiod återstår att analyseras.

Nästa blogginlägg kommer i månadsskiftet april/maj.

/Carina

Analysresultat och museet som arkeologisk kunskapsbank

Nu börjar äntligen resten av de efterlängtade analysresultaten komma till oss. Tidigare har vi fått information om Leif Jonssons osteologiska analys (ben-analys)och så GAL:s preliminära genomgång av slaggen.

Men i onsdags fick vi så 34 st Kol 14 dateringar via mail från Polen. (Lokal 20: 13 dateringar, Lokal 39 : 21 dateringar). Dateringarna sträcker sig från ungefär 1000 f Kr till ungefär 1000 e Kr. (f Kr = före kristi födelse, e Kr = efter Kristi födelse). Spannet på dateringar ligger inom rimlighetens gräns, kanske med något enstaka undantag. Vi ska titta närmare på några dateringar som eventuellt kan ha felkällor. I vilket fall som helst har vi nu ett styvt jobb att pussla ihop dateringar med lämningar, och att sedan göra tolkningar på detta.

Vi har också fått analysresultat från Sven Isaksson på Stockholms universitet, som har utfört fettsyre-analyser på vår keramik. Även där har vi saker att fundera över, kanske inte när det gäller keramikens användning, utan snarare vad som man förvarat/tillagat i dem.

I övrigt fortsätter vi med det sista av genomgången av stenmaterialet, och väntar oss att bli färdiga med det under nästa vecka. Sedan kommer vi att börja med renskrivning av anläggningsbeskrivningar och renritning av ritningar. Det är mycket material som ska tas om hand, både när det gäller de saker som vi grävt upp ur marken, och när det gäller arkivmaterial. Som institution har Norrbottens museum en väldigt bra utgångspunkt att just förvara både fornfynd och arkivmaterial för framtiden. För att framtidens forskare ska kunna titta på (och kanske omvärdera vår grävning) måste föremål, fotografier, ritningar och anteckningsböcker finnas kvar i all framtid. Museet har i motsats till en del privata arkeologiföretag både arkiv och magasin som klarar den uppgiften.

Vi gör nu ett rejält hopp till nästa gång ett nytt blogginlägg publiceras. Det sker i månadsskiftet mars/april, om det inte händer någonting oförutsett under de närmaste veckorna.

/Olof

I väntan på...

Eftersom vi är totalt uppslukade i det vi gör så glöms saker ibland bort, t.ex. fredagens blogg. Å andra sidan finns det inte så mycket att rapportera om. Vi fortsätter med samma sysslor som veckorna innan, med fyndhantering av stenmaterialet. Att notera är att vi har väldigt få föremål i allt detta avslagsmaterial av kvarts och kvartsit. De föremål som vi har hittat är nästan enbart skrapor, och hårt nötta sådana. Det verkar som om de har varit så välanvända att de helt enkelt kastats tillsammans med annat avfall. Det är i alla fall så det känns just nu innan vi faktiskt har fått se en spridningsbild på var de ligger.

Carina har kämpat med spridningsbilder, men då bara på slagg och metallrelaterade fynd, för att underlätta för GAL när de går igenom det materialet. Det kan väl sägas att Frida och Åsa har stöttat Carina när dataprogrammet Arc-GIS krånglat som mest...

Någon gång på fredagseftermiddagarna brukar vi också få mail eller telefonsamtal från Ronny som sitter på Västerbottens museum i Umeå och jobbar. Han förklarar då för oss hur han löst problem med inmätningarna som gjordes ute i fält, och efter ett par extra förklaringar brukar vi till sist förstå varandra. Det kan vara svårt med kommunikationerna när man inte sitter på samma ställe.

Under nästkommande två veckor kan vi kanske, eventuellt, förhoppningsvis, få svar från Polen angående kol-14 dateringarna. Alla tankar och tolkningar som vi har på våra två boplatser hänger ju väldigt mycket på vilka lämningar som kan knytas till varandra i tid. Det ligger en längtan i luften efter det där svaret...

Nästa blogg borde ligga ute på nätet den 29 februari.

Vi hörs!
/Olof

Ett mail från GAL

Vi fick i fredags ett mail, en första kommentar på den slagg och de smälta sandklumpar som vi skickat till GAL i Uppsala, efter Lena Grandins besök hos oss. Nu har Grandins kollega, Annika Willim, gjort en första nogrannare genomgång av materialet. Än så länge har det enbart handlat om en okulär (att titta) genomgång, med som mest en stereolupp till hjälp, enligt vad jag förstår.

Materialet består av slagger, järn, sintrad sand, sten lera och malm. Samtliga slagger i materialet kan - troligtvis - kallas för smidesslagger. Det finns också smidesskållor och delar av smidesskållor, och så finns det glödskal som bildas vid sekundärsmidet när ett föremål bearbetas på städet. Den största andelen av den registrerade slaggen är sk fluten slagg som runnit ur likt stearin. Den typen av fluten slagg förekommer på vår undersökningsyta i former som är typiska för smide, men fluten slagg förekommer också vid reduktion av malm. Dörren för järntillverkning är alltså inte helt stängd, vi får se vad resten av analyserna ger för resultat.

Bland de smälta slaggerna finns bitar med avtryck av bottnar på anläggningar, men också avtryck från kol, strå, gräs och sten.

Det som kom som en liten överraskning vid den okulära genomgången är att det finns en slaggbit där grönärgade droppar satt fast. Det skulle kunna vara fragment av korroderad koppar eller en kopparlegering (t ex brons). Det vore jättekul om det är koppar och att det kanske då också går att säga om bronsspännet som vi hittade är tillverkat på platsen. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, först måste ytterligare analyser till på de gröna dropparna, så att det inte visar sig vara någonting annat.

GAL har också kunnat se järnklumpar, eventuella fragment av järnföremål eller ämnesjärn. Är det ämnesjärn som har importerats, eller har det trots allt producerats på platsen eller i närområdet? Vi har plockat in ett antal svartbruna klumpar (järnutfällningar) som kan vara malmbildningar (myrmalm), men inga av klumparna har rostats, de har alltså inte förberetts för att reduceras i en blästugn.

Vi ska nu från vår sida komplettera med litet mera information till Grandin och Willim, så att det går att få ut mesta möjliga av resten av analysarbetet.

Nästa blogg dyker upp fredagen den 15 februari.

/Olof

Stenkul...

Det här blir verkligen en kort blogg. Kom i sista stund på att det är två veckor sedan jag skrev förra bloggen.

De senaste två veckorna kan sammanfattas med: Vi arbetar på med samma saker ännu, främst registrering av sten. Ni kan här nedan se ett tjusigt upplagt avslagsmaterial i kvartsit från Slagplats 1 på lokal 39, från en av fyndpåsarna. Just de här fynden hittades under avtorvningen, i de torv och jordmassor som grävmaskinen skalat av. Fynden låg alltså väldigt ytligt.

Återkommer redan på måndag, ty vi har fått ett första, preliminärt analyssvar från Lena Grandin på GAL angående slaggen. (Vad sägs om den cliff-hangern!)

/Olof


© Norrbottens Museum


© Norrbottens Museum

Vardagslunk efter helgerna.

Vi har nu varit igång i två veckor efter jul, nyår och trettondagshelgen. Det har inte hänt så mycket som är värt att berätta om, eftersom det mesta nu handlar om fyndregistrering. I första hand är det stenmaterialet som jag och Carina håller på med. (Mest jag just nu, eftersom Carina är litet mera splittrad av allting annat som måste ordnas i haparandabananprojektet, och därtill det övriga museiarbetet). Vi går igenom samtliga fyndpåsar, flyttar över innehållet till fyndaskar, och i de fall där flera fynd finns i samma påse, så får de separata fynden egna fyndnummer. En fyndpåse med avslag kan generera ytterligare fyndnummer om det bland avslagen finns t.ex. en kärna (den delen av stenen som avslagen slogs ifrån när sten-smeden arbetade), eller en skrapa, eller ett annat föremål, eller om materialen i påsarna är blandade (kvarts eller kvartsit). Det ursprungliga antalet fyndposter (3856) kommer att bli betydligt fler, men samtidigt så sorterar vi bort sådant som har tagits in av misstag t.ex. när vädrets makter har gjort det svårt att urskilja fynd från annat i regnkladdig sand.

Mirjam har gått igenom stenmaterialet klart på lokal 20, och håller nu på att fyndregistrera det benmaterial som inte skickats till Leif Jonsson, osteologen.

Ronny på Västerbottens museum jobbar nu för fullt med att göra spridningskartor över skärvstenen på lokal 20 och lokal 39, och kommer när vi är klara med fyndlistorna också att göra spridningskartor över var de olika fynden ligger på boplatserna. Ett drygt jobb det också...

Vi har nu skickat det sista av det material som ska analyseras av experter som inte jobbar på Norrbottens museum, den sista sändningen var slaggmaterialet till GAL i Uppsala. Frakten gick minst sagt snabbt, vi skickade fyra trettiokilospaket på morgonen, och Lena Grandin tog emot dem vid lunchtid! Nu återstår att vänta på resultaten av analyserna, och sedan fundera över vad resultaten betyder för tolkningen av boplatserna. Det är då analysresultaten kommer till oss, som vi kan återuppta tankeverksamheten på allvar. Just nu under arbetet med fyndregistreringen, sköter hjärna och kropp sig själva, känns det som.

Helst av allt skulle man vilja hålla det tempo som filmsnuttarna nedan "bevisar" att vi höll under grävningen... Klicka på bilderna!

Nästa blogginlägg kommer om två veckor.

/Olof


Att Daniel och Joel i somras höll det här tempot beror...
(foto: Daryoush Tahmasebi, © Norrbottens Museum)

..nog mest på att Olof visade vilket tempo som skulle hållas!

(foto: Daryoush Tahmasebi, © Norrbottens Museum)

Tusen frågor om järn... och en önskan om en riktigt God Jul!

Det här blir den sista bloggen före jul och nyår. Ska försöka att hålla den kort. Under de senaste två veckorna har väl den stora begivenheten varit Lena Grandins besök uppe i Luleå. Hon var här för att ta en förhandstitt på det material som hör till järnhanteringen, innan vi skickar ner det till henne på det Geoarkologiska laboratoriet (GAL) i Uppsala. Besöket slutade dramatiskt med en utelåsning från våra ytterkläder knappt två timmar innan flyget gick tillbaka, men det ordnade sig i slutänden. I annat fall hade Grandin fått lov att resa i min gamla grävjacka som jag aldrig tvättat sedan jag köpte den i slutet på 90-talet... (Jag inser att jag här spär på myten om arkeologer som ovårdade, men det är inte sant. Inte jämt i alla fall).

Grandin tittade i alla fall på det järnhanteringsrelaterade material som vi fått ihop från lokal 20 och lokal 39. Järnslagg, glödskal, droppslagg, bottenskållor de sintrade, sammansmälta sandklumparna och diverse rena järnklumpar, och en del möjlig myrmalm. Vi hade kanske inte tusen frågor att ställa till henne, men nästan, och hon svarade snabbt och enkelt på nästan alla.

Glödskalen visar helt klart på att smide har förekommit åtminstone på lokal 39 (jag minns inte om det fanns glödskal på lokal 20) vilket inte var helt oväntat, men spännande ändå. Ännu mera spännande är att en del av bottenskållorna är för tjocka/stora för att enbart höra till smide. Det kan alltså vara fråga om järnframställning ur malm, men Grandin vill först titta på materialet ordentligt nere i Uppsala, innan hon säkert kan säga om det rör sig om järnframställning. Är det så, så är det megahäftigt jättestort. Vi har inte någon järnframställningsplats från järnålden i Norrbotten, eller västerbotten heller för den delen.

Så sent som för tio år sedan så pratades det om att "järnframställning ger hundratals kilo, ja nästan tonvis med slaggmaterial", men Lena Grandin berättade att under de senaste åren så har kunskapsläget blivit ett annat. Det behövs inte jättestora blästugnar för att tillverka järn. Det viktiga är vad jag förstår proportionerna mellan bredd och höjd på ugnen. Om vi säger att ugnen i basen är en halvmeter i diameter, och höjden är 1,5 m, så spelar det dessutom inte någon roll om ungnen är nedgrävd i backen (med någon lösning för tilluft från en blåsbälg), eller om hela ugnen är konstruerad helt och hållet ovanpå marken som en flyttbar skorsten gjord med flätverk och lera. En sådan "flyttbar" ugn skulle i princip bara lämna en grund kolfläck efter sig, och slagg i ett visst förhållande till den mängd järn som producerats. Behöver man inte så mycket järn så finns ingen anledning att göra jätteugnar.

En rolig anektdot berättade Grandin för övrigt. På ett möte i Nederländerna, där man hade konstruerat och använt blästugnar som ett slags experimentell arkeologi, så hade ett gäng danskar under en blöt natt tillverkat en blästugn lämplig i storlek att ha på ett bord. Dess diameter var kanske en decimeter i botten, och höjden ett par handsbredder. Efter att ha krossat malm i skalenlig skalla, och likaledes finfördelat träkol, satte de igång elden i mini-blästugnen. Tro det eller ej, men de lyckades faktiskt producera järn i den! Inte mer än att man hade kunnat smida en järn-nubb med det som producerats, men ändå...! Det viktiga är tydligen inte storleken, utan proportionerna.

Nåväl, det får räcka för denna gång.
Nu vill vi önska er alla en riktigt...

God jul och ett Gott nytt år.

På återhörande nästa år!
/Olof



Ett julkort med Arkeologerna på Norrbottens museum, samt museets julbock:
Fr. v: Mirjam Jonsson, Åsa Lindgren, Lars Backman, Olof Östlund, Frida Palmbo, Carina Bennerhag. Saknas på bilden gör John Molin.