Tusen frågor om järn... och en önskan om en riktigt God Jul!

Det här blir den sista bloggen före jul och nyår. Ska försöka att hålla den kort. Under de senaste två veckorna har väl den stora begivenheten varit Lena Grandins besök uppe i Luleå. Hon var här för att ta en förhandstitt på det material som hör till järnhanteringen, innan vi skickar ner det till henne på det Geoarkologiska laboratoriet (GAL) i Uppsala. Besöket slutade dramatiskt med en utelåsning från våra ytterkläder knappt två timmar innan flyget gick tillbaka, men det ordnade sig i slutänden. I annat fall hade Grandin fått lov att resa i min gamla grävjacka som jag aldrig tvättat sedan jag köpte den i slutet på 90-talet... (Jag inser att jag här spär på myten om arkeologer som ovårdade, men det är inte sant. Inte jämt i alla fall).

Grandin tittade i alla fall på det järnhanteringsrelaterade material som vi fått ihop från lokal 20 och lokal 39. Järnslagg, glödskal, droppslagg, bottenskållor de sintrade, sammansmälta sandklumparna och diverse rena järnklumpar, och en del möjlig myrmalm. Vi hade kanske inte tusen frågor att ställa till henne, men nästan, och hon svarade snabbt och enkelt på nästan alla.

Glödskalen visar helt klart på att smide har förekommit åtminstone på lokal 39 (jag minns inte om det fanns glödskal på lokal 20) vilket inte var helt oväntat, men spännande ändå. Ännu mera spännande är att en del av bottenskållorna är för tjocka/stora för att enbart höra till smide. Det kan alltså vara fråga om järnframställning ur malm, men Grandin vill först titta på materialet ordentligt nere i Uppsala, innan hon säkert kan säga om det rör sig om järnframställning. Är det så, så är det megahäftigt jättestort. Vi har inte någon järnframställningsplats från järnålden i Norrbotten, eller västerbotten heller för den delen.

Så sent som för tio år sedan så pratades det om att "järnframställning ger hundratals kilo, ja nästan tonvis med slaggmaterial", men Lena Grandin berättade att under de senaste åren så har kunskapsläget blivit ett annat. Det behövs inte jättestora blästugnar för att tillverka järn. Det viktiga är vad jag förstår proportionerna mellan bredd och höjd på ugnen. Om vi säger att ugnen i basen är en halvmeter i diameter, och höjden är 1,5 m, så spelar det dessutom inte någon roll om ungnen är nedgrävd i backen (med någon lösning för tilluft från en blåsbälg), eller om hela ugnen är konstruerad helt och hållet ovanpå marken som en flyttbar skorsten gjord med flätverk och lera. En sådan "flyttbar" ugn skulle i princip bara lämna en grund kolfläck efter sig, och slagg i ett visst förhållande till den mängd järn som producerats. Behöver man inte så mycket järn så finns ingen anledning att göra jätteugnar.

En rolig anektdot berättade Grandin för övrigt. På ett möte i Nederländerna, där man hade konstruerat och använt blästugnar som ett slags experimentell arkeologi, så hade ett gäng danskar under en blöt natt tillverkat en blästugn lämplig i storlek att ha på ett bord. Dess diameter var kanske en decimeter i botten, och höjden ett par handsbredder. Efter att ha krossat malm i skalenlig skalla, och likaledes finfördelat träkol, satte de igång elden i mini-blästugnen. Tro det eller ej, men de lyckades faktiskt producera järn i den! Inte mer än att man hade kunnat smida en järn-nubb med det som producerats, men ändå...! Det viktiga är tydligen inte storleken, utan proportionerna.

Nåväl, det får räcka för denna gång.
Nu vill vi önska er alla en riktigt...

God jul och ett Gott nytt år.

På återhörande nästa år!
/Olof



Ett julkort med Arkeologerna på Norrbottens museum, samt museets julbock:
Fr. v: Mirjam Jonsson, Åsa Lindgren, Lars Backman, Olof Östlund, Frida Palmbo, Carina Bennerhag. Saknas på bilden gör John Molin.

De tyckte också om vackra saker...

Vi har under de senaste veckorna fortsatt att arbeta med ungefär samma saker som vi gjort innan. Registreringen av slagg och restpordukter av metallhanteringen är nu slutförd, och vi kommer att få besök på måndag av en representant från GAL i Uppsala(Geo-Arkeologiskt Laboratorium). Det är de som kommer att genomföra analyserna på valda delar av det materialet, för att vi ska få veta mer om vilka delar av metallhanteringen som förekommit på våra boplatser.

Keramikregistreringen är klar, och Mirjam kommer nu att skicka ett urval av skärvor till Polen för C14-datering. Det ska bli spännande att få resultaten, men det dröjer till mitten av februari enligt de besked vi fått.

Jag och Carina håller nu på med fyndregistreringen av stenmaterialet, och det kommer också att ta sin tid. Av det totala antalet fyndpåsar på 3800 så består väl ungefär hälften av stenmaterial. De går vi nu igenom och hittar nya fynd i som vi ger nya fyndnummer, samtidigt som vi kasserar naturligt formade stenar - som inte påverkats av någon människa - som råkat komma med de dagar vi haft dåliga möjligheter att se. Regniga dagar ser alla stenar likadana ut när man stoppar dem i påsar ute i fält... Jag skulle vilja säga att ungefär 95% av stenen består av kvarts och kvartsit. Vi återkommer till ämnet i någon senare blogg.

Att notera är ändå att en del av kvartsiten är verkligen av utsökt kvalitet. Vilket för oss till någonting som borde få oss att reflektera över att vi verkligen är lika de människor som levde för 2000 år sedan, nämligen estetik. Osteologen Leif Jonnson har som hastigast tittat på den del av benmaterialet som ska C14-dateras. Han nämner tre anläggningar från lokal 39 i mailet han skickat till oss.

I anläggning 45, som Ellinor, Marie, och Janne grävde närmast myren, finns ben från bäver. I A20 som Dag grävde vid en stor markfast sten finns mård och brända huggspån av horn (ren eller älg). I A5 som Anna Å grävde finns ekorre och brända huggspån av horn.

Huggspånen från hornen är intressanta, speciellt i sken av det dekorerade ben som vi hittade i A 27. Det skulle kunna vara spår efter hantverk i horn. Det dekorerade benet, det bearbetade hornmaterialet, den utsökt slagna högkvalitativa kvartsiten, bronsspännet och den dekorerade keramiken visar att det här är människor som har höga krav på att saker ska vara estetiskt tilltalande. Visserligen kan där också finnas symboliska funktioner med dekorationerna, men där finns ändå skönhet. Fortfarande kan man ibland höra att tidigare illustrationer av forntida människor lever kvar i allmänhetens ögon, vilket är väldigt synd. Det här är inga vildar som vi pratar om, de var extremt skickliga på det hantverk som de sysslade med, och uppskattade skönhet. De är faktiskt väldigt lika oss...

Bilderna på keramiken visade Mirjam i den förra bloggen. Jag väljer istället att återigen visa benpärlan och bronsspännet från äldre bloggar här nedanför. Klicka på bilderna så ser ni dem i förstoring.

På återhörande om två veckor.

/Olof

Det 5 millimeter stora dekorerade benet från A27.

© Norrbottens Museum

Bronsspännet. © Norrbottens Museum

Fragment av vår förhistoria

Nu är fyndhanteringen av keramiken från Lokal 20 och 39 äntligen klar. Det har tagit tid eftersom skärvorna har mätts, vägts och studerats noggrannt för att identifiering av magring (material som blandats i leran) och eventuell dekor ska kunna göras. Fyndhanteringen av keramiken innebär också att den registreras så att den finns med i museets arkiv. Genom att göra fyndlistor i Excel med koordinater, dvs fyndets exakta läge, kan vi göra kartor i ett kartprogram där fynden syns som punkter. På så sätt kan vi se hur keramiken är spridd över de ytor som vi grävt ut under sommaren. På dessa kartor kan vi också föra in andra typer av fynd, t.ex. stenmaterial och slagg. Genom dessa sk spridningskartor kan vi förhoppningsvis se hur boplatsen har använts och på vilka ytor olika aktiviteter utförts.

Vissa av keramikskärvorna ska också skickas iväg på fettsyreanalys. Jag har tidigare berättat lite om denna analys som innebär att man kan ta reda på vilka fetter som trängt in i keramiken, orsakat av eventuellt innehåll i kärlen. Redan förra året utförde vi en sådan analys på keramik från utgrävningen i Kosjärv, där vi kunde konstatera att det i kärlet finns spår efter vegetabiliska fetter och fett från någon typ av idisslande djur. Slutsatsen blev att man använt den keramiken för matlagning eller förvaring av mat. Vi hoppas att de nya analyserna av keramiken från Haparandabanan kan ge oss ännu mer information om vad keramiken kan ha använts till. Förutom fettsyreanalys ska också datering med hjälp av C14 ska utföras.

Jag har titta extra noga på magring och dekor för att se om det är möjligt att dela in keramiken i olika typer. Om det är möjligt kommer vi att utföra analyserna på åtminstone en skärva från varje typ av keramik, för att se om de skiljer sig åt i datering och användningsområde.

Sammanlagt har keramikfynden från Lokal 20 och 39 resulterat i ca 350 fyndposter, dvs fyndaskar som innehåller allt från 1-150 skärvor eller fragment. Jag kan inte presentera alla dessa här, men har gjort ett litet urval som följer nedan. Främst har jag här satt fokus på dekoren eftersom det är svårt att visa magring på foto.

Lokal 20

De ornerade skärvorna från Lokal 20 är dekorerade med linjer och ett par skärvor har vulst, dvs en utbuktning som troligtvis löpt som en krans runt hela kärlet.

Denna skärva är asbestmagrad och dekorerad med tre

parallella linjer. F218 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Glimmermagrad skärva som dekorerats med vulst. På bilden

syns vulsten som en upphöjning på den vanligtvis släta ytan

som utgör kärlets utsida. F414 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Om man tittar noga på denna asbestmagrade skärva kan

man se att dekoren består av två korslagda linjer.

F478 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Denna skärva kan dateras med hjälp av C14 eftersom

den har en sotig insida. F619 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Asbestmagrad skärva med 2 parallella linjer som går i

en båge. F625 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Lokal 39

Keramiken på Lokal 39 skiljer sig från den på Lokal 20 genom att dekoren nästan uteslutande består av prickar eller punkter, men vulst förekommer även här.

n

n

Denna asbestmagrade skärva är dekorerad med ett upphöjt

band, dvs vulst. F2530 L39. © Norrbottens Museum

Skärvan på bilden är magrad med mycket små asbestfibrer,

nästan omöjliga att se med blotta ögat. Dekoren består av

intryckta punkter som tycks löpa i ett zig-zag-mönster.

F2732 L39. © Norrbottens Museum

Denna skärva har redan tidigare presenterats på bloggen,

men jag visar den igen eftersom den är lite speciell. Den

är asbestmagrad och dekorerad på två olika sätt. Den nedre

dekoren består av intryckta punkter och den ovanför av ett

ev imiterat textilavtryck. F2732 L39. © Norrbottens Museum

Denna mynningskärva är magrad med asbest och ev även

hår. Hårmagring brukar visa sig som små porer där håren

legat. Dekoren består av en rand och en serie täta prickar

nedanför. F2767 L39. © Norrbottens Museum

På denna skärva kan man tydligt se asbestfibrerna som

krusliknande inslag på ytan. Dekoren består av ganska

stora, något triangulära gropar. F3726 L39.

© Norrbottens Museum

b

b

På återseende

/Mirjam

"En ska hölle vad en löver..."

De senaste två veckornas jobb har fortsatt utan större sensationer. Det är ett stort material att gå igenom, och faktum är att det just nu är svårt att skilja veckorna från varandra innehållsmässigt.

I förra veckan fick vi i alla fall den första sändningen med ben till Leif Jonsson, osteologen i Göteborg. Han kommer att gå igenom de benen under nästa vecka, och sedan ska de skickas vidare till C14-laboratoriet för datering. Vi har en hel del metoddiskussioner just nu när det gäller C14-dateringarna, för även där pågår det en metodutveckling. Carina pratade med Leif Jonsson igår, om någonting som kallas reservoar-effekten. Den har varit känd tidigare, och i korthet går den ut på att ben från vattenlevande djur har en tendens att bli för gamla när de dateras. Leif sade att man i York på en medeltidsgrävning hade fått dateringar som varit 500 år för gamla när man daterat fisk. Resultaten på York-materialet har publicerats i år och felvisningen är störande stor. Anledningen till detta fenomen är troligen att vattnet urlakar berggrunden på fossila organiska material och att fiskarna då andas i sig detta, vilket sedan sätter sig i deras skelett. Nu ska jag inte svära på det, men jag har det på att berggrunden i York består av kalk, vilket skulle kunna förklara den stora felvisningen. Vi har inte någon kalkberggrund i norra Sverige, det närmaste är Gotland, Öland och delar av Småland, men vi bör kolla upp resonemanget närmare. Att notera är att reservoareffekten inte alls påverkar dateringen av ben från landlevande djur. Det innebär att om vi bara har tillräckligt stor del ben från sådana så kan vi datera enbart landdjursben, men det ser ut som om materialet till stor del består av fiskben. Vi får höra vad Jonsson säger när han tittat nogrannare på det som vi skickat till honom.

För tillfället sitter jag och Carina och går igenom fyndpåsar med slagg och sintrad (sammansmält) sand i våra lokaler på vårdcentralen, som vi senare ska skicka till GAL i Uppsala för analys. Slaggbitarna kan ibland innehålla avtryck eller till och med rester av träkol. Det kan vara kul att hitta en sådan slaggbit, men på det hela taget är det skönt att ha en radio eller CD-spelare att lyssna på under tiden, eftersom genomgången av materialet kan vara litet enformigt.

Mirjam håller tillsammans med Carina på att gå igenom keramikfynden inne på museet. (Carina hinner - som ni märker- med att vara på två, ibland tre ställen samtidigt). Där handlar det om att välja ut skärvor som ska C14-dateras, och då ska helst någon skärva av varje keramiktyp vara representerad. Det som påverkar urvalet är magringen, dekor och fyndställe på boplatserna.

Rubriken i dagens blogg kommer av ett uttalande av Rallycross-föraren Per Eklund som i något lopp blivit trängd av banan av en konkurrent och hotat med att ge igen. Nästföljande lopp hade de bägge krockat, med Eklund som den skyldige. "En ska hölle vad en löver..." konstaterade han på bred Värmländska. Nu håller jag det jag lovade i förra bloggen; här är bilderna på den konserverade kniven, som vi när vi grävde fram den trodde var en spjutspets. Tången var helst sönderrostad och gick inte att rädda. På bild syns också det konserverade metallföremål som John Molin grävde fram vid A2 på lokal 39, troligtvis en del av en järnskrapa.

Nästa blogg kommer på fredag om två veckor.
/Olof



Kniv, inte spjutspets, från lokal 39. Eggen är närmast linjalen. (Fältbilder finns på bloggen den 2 augusti)
© Norrbottens museum



Här syns ryggen på samma kniv.
© Norrbottens museum


Del av järnskrapa från A2, lokal 39. (Fältbilder finns på blogginlägget från den 9 augusti)
© Norrbottens museum

Datering, en fråga om tid...

Under de senaste två veckorna har vi suttit jag, Carina och Mirjam och plockat benfragment och små fiskben från de jordpreparat som vi har tagit ur olika anläggningar på lokal 39 och lokal 20. Tro det eller ej, men vi har en tidspress på oss även nu. Vi vill ha iväg de ben och de träkol som ska dateras så snart som möjligt. Benen ska dessutom passera osteologen - benexperten Leif Jonsson i Göteborg, innan de skickas för C14-datering. Alla dateringar, och helst också alla andra analyser måste vara klara innan nyår, så att vi kan börja skriva rapporten i januari. Utan dateringar blir rapportskrivningen tämlingen mager. Nu är vi inte ensamma som vill ha C14-prover daterade, vilket innebär att det kan vara kö på upp till tre månader på laboratorierna. Vi har därför beslutat oss att skicka merparten av våra prover till ett laboratorium i USA, som kan göra jobbet snabbare. Dateringar handlar om tid i flera avseenden än ett...

Arbete pågår även på ett annat plan. Ellinor håller just nu på att, dels göra en lärarhandledning om arkeologi för lärare i Norrbottens län, dels håller hon på att planera för en fotoutställning som ska visa bilder från sommarens grävningar längs Haparandabanan, och då främst från lokal 20 och 39). Det publika arbetet fortsätter att vara viktigt för museet även när själva grävningen är över. Vi måste ju föra ut kunskapen till alla, annars är det ju ingen poäng med att gräva. Det är ju vår gemensamma förhistoria som vi gräver. Den är ju inte bara till för arkeologerna.

Så har vi också fått tillbaka de metallföremål som konserverats av Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Nu framgår det att den spjutspets som Therese Hellqvist grävde fram inte är en spjutspets. Den visade sig ha en rygg på ena sidan - det är en kniv. Jag har själv inte fått möjlighet att se den konserverade kniven, eftersom arbetet med jordproverna sker i en lokal i andra änden av stan i Luleå, så kniven är inte fotograferad som den ser ut nu. Återkommer med en bild på den om två veckor.

Det får duga med litet andra bilder tills vidare, här nedan.

/Olof

Mirjam ordnar upp bland fyndpåsarna och Carina försöker pressa priser och göra överenskommelse med analysföretag. © Norrbottens museum

Olof plockar små fragment av brända ben ur ett av alla jordpreparat. © Norrbottens museum

Ovanför kompassens linjal ser ni här en ryggkota från en fisk till vänster och ett benfragment till höger. © Norrbottens museum

Två veckor inomhus på museet...

En kort lägesbeskrivning just nu på vårt efterarbete just nu: Vi sysslar nu med sortering av plastpåsar fyllda med jord, och en genomgång av de drygt 3800 fyndpåsar som lokal 20 och lokal 39 tillsammans frambringat. Våra jordpåsar som tillsammans tar upp ungefär 35 hyllmetrar med plats, består till största delen av jord från olika benanläggningar som sållats ute i fält med 1-2 mm sållduk. I fält var detta en tidsbesparing eftersom vi bara hällde över det som blev kvar på sållduken direkt över till de föslutningsbara påsarna utan att plocka ur benen, men det arbetet måste göras nu istället. Sedan finns bland dessa påsar träkol för vedartsprover och kol 14-dateringar (även om vi helst daterar brända ben), det finns påsar med jordprover för makrofossilannalyser (används till att leta fröer och annat som kan ha blivit kvar i anläggningarna), och prover för MS-analyser. MS står för Magnetisk succeptibilitet (har jag stavat rätt?) - visar om marken har blivit bränd t ex under en anläggning.

Helst ska vi ha hunnit gå igenom proverna så att vi har full koll på dem, och så att vi kan göra ett urval på vilka av dem som vi kan skicka vidare för analyser innan oktober månad är slut. Analysmaterial ska bland annat skickas till C14-laboratoriet, till osteologen, och till vedartsexperten.

Sedan har vi lika många anläggningsbeskrivningar att gå igenom, som vi har anläggningar: 12 anläggningar på lokal 20 och 52 på lokal 39, men det är inte riktigt sant eftersom alla anläggningar inte grävdes. Den stora utmaningen med anläggningsbeskrivningarna lär väl bli att tyda handstilarna från alla arkeologer, och jag kan inte säga att jag själv är något föredöme när det gäller läsligheten i min handstil...

Vi har också hunnit med att åka tillbaka till lokal 13. 20 och 39 för att kontrollera hur området blev efter att det återställts klart. Vi hyrde in samme maskinförare som kört grävmaskinen för att lägga tillbaka torven, och en förare av en hjullastare för att hjälpa honom. Det återställda området är de delar av grävningsytan som inte kommer att hamna direkt under järnvägen, och det såg riktigt bra ut. När det har fått växa ett par år på platsen kommer man inte att kunna se att vi har varit där.

Så, det får räcka för denna gång. Jag återkommer om två veckor, om inte någonting skriv-värt inträffar före det.
/Olof

Litet bilder blir det även denna gång:

Det återställda delarna av lokal 39 syns som brun torv bortanför den öppna sandytan. Järnvägen kommer att gå där sanden fortfarande ligger bar. Lokal 39 känns väldigt ödslig nu när inga arkeologer är där... © Norrbottens museum

Många påsar är det... Hur ska du fixa det här Olof? © Norrbottens museum

Mirjam har börjat plocka ur benen ur jordpåsarna. © Norrbottens museum

Helikopterlyft, frost och avslutning av grävning

Den sista grävningsveckan har varit en bra vecka. Några ytterligare upptäckter, även om de fyndmaterialet är detsamma som tidigare veckor. Vi har i veckan hittat ytterligare fyra anläggningar, vilket innebär att vi nu är uppe i anläggningsnummer 52. Några anläggningar har sorterats bort som enbart ett spritt kulturlager, och någon enstaka har blivit bortplockad eftersom det har varit en naturbildning, men vi har i alla fall närmare 50 anläggningar. Jag kommer inte exakt ihåg just nu, men vi är uppe i över 3500 fynd. Sammanlagt har vi hittat ungefär 10 gånger mer än vad vi hade förväntat oss, beräknat utifrån resultaten av fjolårets förundersökningar.

Mer än hälften av de anläggningar som vi har grävt är benanläggningar, men de kan sägas vara uppdelade i åtminstone två kategorier. Dels rena avfallsgropar som A27 och A29. Djupa (30-60 cm djupa) och med en tydlig avgränsning där de har varit nedgrävda. Dels relativt platta och grunda anläggningar, som mera är att beteckna som eldstäder/härdar som man slängt ben på. Vi har tidigare inte hittat mer än ett fåtal härdar som innehåller sten, men nu under de sista veckorna när vi grävt bort de återstående halvorna av benanläggningarna har vi upptäckt någonting. När man inte bara klyver anläggningana för att i första hand få fram anläggningens genomskärning, utan istället noggrannt följer den mörkare sand som innehåller ben så får man fram en serie med fördjupningar kring det rödbrända centrumet av anläggningen. Fördjuppningarna är spår efter stenar som plockats bort och återanvänts någon annanstans. Benen har då rasat ned i fördjupningarna efter de bortplockade stenarna. Jättekul att sådant också går att se.

Att stenarna i härdarna återanvänts innebär också att det inte kan ha gått alltför lång tid mellan det att härden övergivits och att en ny härd (?) skapats med de gamla stenarna. Om stenarna har växt över med mossa och blåbärsris är de svåra att hitta när de ska användas igen. Det finns alltså en möjlighet att boplatsen aldrig varit bortglömd under de århundraden som den varit i bruk, utan att den kontinuerligt funnits i människors medvetande, utan att man för den skull kan säga att den har använts permanent. Det ska bli kul att få se om svaren på våra kol-14-dateringar stämmer med den tanken.

På fredagmorgonen hade höstens första frost slagit till, vilket fick till följd att Therese Hällqvist kunde ta ur innandömet på A50 (en grop med kol och brända ben) som ett djupfryst preparat. I vanliga fall kan man ta in ett sjok av marken för att plocka fram innehållet inomhus genom att gjuta in det hela i ett paket med gips. I det här fallet behövdes inte det. Hela innehållet var ett djupfryst paket, vare sig hon ville det eller ej.

Frosten gjorde också att Eva Kemi gav upp försöken att rensa fram en sista ruta på A6. Idén att försöka få fram några sista keramikskärvor genom att försöka krossa den frusna markytan med skärslev, fyllhammare, eller hammare, kändes litet meningslös. Orden "krossa" och "keramik" går inte så bra ihop.

En enastående prestation och ett stort uppvisande av mod visade vår projektledare Carina Bennerhag i måndags. Hon trotsade sin flygskräck och klättrade in i en helikopter som "föråkare" till museets fotograf Staffan Nygren. Carina rekognoserade och Staffan filmade i det andra lyftet grävningen med öppen dörr och säkerhetssele. Carinas prestation kan sammanfattas i orden: Det arkeologiska intresset uppväger flygskräck.

Under torsdagen började vi plocka ihop från grävytan, och på fredagmorgonen lastade vi vår grävutrustning i en inhyrd skåpbil. En av våra stamgäster och glädjespridare, Birger, hjälpte oss att ta gruppfoto. Ett avskedsficka sittande ute i solen mellan barackerna och några kramar, och kanske några tårar av rörelse, så skildes större delen av grävgänget åt. Tack allihopa för en fin grävsäsong! Jag vill också passa på att tacka en extra gång till de av er som stannade till litet längre för att hjälpa mig att lasta ur skåpbilen på museet.

Med detta är grävningen slut, och analyser och rapportskrivning tar vid. Bloggen kommer att vara igång även under rapportarbetet. Analysresultat och framsteg vid innearbetet kommer att levereras ända tills rapporten står färdig. Inläggen på bloggen kommer dock med litet glesare mellanrum. Jag räknar med en blogg varannnan vecka, kanske litet oftare om någoning speciellt händer.

Tack ännu en gång alla arkeologer som jobbat, och alla besökare som besökt oss i sommar.

/Olof

Några bilder från de sista dagarna:


Benanläggning/härd A17, med gropar efter stenar som inte funnits där på flera århundraden. Den djupaste gropen längst upp i bild är litet djupare grävd eftersom vi hittade träkol där som senare visade sig bli ytterligare en anläggning (A50). © Norrbottens museum


A50. Anläggning med kol och brända ben, här i genomskärning. © Norrbottens museum


Therese Hellqvist med djupfryst A50 på sittunderlaget. © Norrbottens museum


Grävgänget kisar mot solen sista dagen. © Norrbottens museum
(Klicka på bilden för att förstora)
Övre raden: Marie Nyström, Joel Marklund, Ann-Sofie Rönnbäck, Anna Åkesson, Dag Lantz, Eva Wallen-Kemi, Ronny Smeds.
Nedre raden: Carina Bennerhag, Sara Hagström, Therese Hellqvist, Therese Ekholm, Elinor Johansson, Jan-Erik Nyman, Mirjam Jonsson.
Sittande: Olof Östlund.
Inte med på bilden/inte med på den sista dagen: Erik Dardel, Anna Månsson, Sandra Lundholm , John Molin, Daniel Eriksson, Frida Palmbo, Åsa Lindgren