Vi fick i fredags ett mail, en första kommentar på den slagg och de smälta sandklumpar som vi skickat till GAL i Uppsala, efter Lena Grandins besök hos oss. Nu har Grandins kollega, Annika Willim, gjort en första nogrannare genomgång av materialet. Än så länge har det enbart handlat om en okulär (att titta) genomgång, med som mest en stereolupp till hjälp, enligt vad jag förstår.
Materialet består av slagger, järn, sintrad sand, sten lera och malm. Samtliga slagger i materialet kan - troligtvis - kallas för smidesslagger. Det finns också smidesskållor och delar av smidesskållor, och så finns det glödskal som bildas vid sekundärsmidet när ett föremål bearbetas på städet. Den största andelen av den registrerade slaggen är sk fluten slagg som runnit ur likt stearin. Den typen av fluten slagg förekommer på vår undersökningsyta i former som är typiska för smide, men fluten slagg förekommer också vid reduktion av malm. Dörren för järntillverkning är alltså inte helt stängd, vi får se vad resten av analyserna ger för resultat.
Bland de smälta slaggerna finns bitar med avtryck av bottnar på anläggningar, men också avtryck från kol, strå, gräs och sten.
Det som kom som en liten överraskning vid den okulära genomgången är att det finns en slaggbit där grönärgade droppar satt fast. Det skulle kunna vara fragment av korroderad koppar eller en kopparlegering (t ex brons). Det vore jättekul om det är koppar och att det kanske då också går att säga om bronsspännet som vi hittade är tillverkat på platsen. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, först måste ytterligare analyser till på de gröna dropparna, så att det inte visar sig vara någonting annat.
GAL har också kunnat se järnklumpar, eventuella fragment av järnföremål eller ämnesjärn. Är det ämnesjärn som har importerats, eller har det trots allt producerats på platsen eller i närområdet? Vi har plockat in ett antal svartbruna klumpar (järnutfällningar) som kan vara malmbildningar (myrmalm), men inga av klumparna har rostats, de har alltså inte förberetts för att reduceras i en blästugn.
Vi ska nu från vår sida komplettera med litet mera information till Grandin och Willim, så att det går att få ut mesta möjliga av resten av analysarbetet.
Nästa blogg dyker upp fredagen den 15 februari.
/Olof
måndag 4 februari 2008
fredag 1 februari 2008
Stenkul...
Det här blir verkligen en kort blogg. Kom i sista stund på att det är två veckor sedan jag skrev förra bloggen.
De senaste två veckorna kan sammanfattas med: Vi arbetar på med samma saker ännu, främst registrering av sten. Ni kan här nedan se ett tjusigt upplagt avslagsmaterial i kvartsit från Slagplats 1 på lokal 39, från en av fyndpåsarna. Just de här fynden hittades under avtorvningen, i de torv och jordmassor som grävmaskinen skalat av. Fynden låg alltså väldigt ytligt.
Återkommer redan på måndag, ty vi har fått ett första, preliminärt analyssvar från Lena Grandin på GAL angående slaggen. (Vad sägs om den cliff-hangern!)
/Olof
© Norrbottens Museum
© Norrbottens Museum
De senaste två veckorna kan sammanfattas med: Vi arbetar på med samma saker ännu, främst registrering av sten. Ni kan här nedan se ett tjusigt upplagt avslagsmaterial i kvartsit från Slagplats 1 på lokal 39, från en av fyndpåsarna. Just de här fynden hittades under avtorvningen, i de torv och jordmassor som grävmaskinen skalat av. Fynden låg alltså väldigt ytligt.
Återkommer redan på måndag, ty vi har fått ett första, preliminärt analyssvar från Lena Grandin på GAL angående slaggen. (Vad sägs om den cliff-hangern!)
/Olof
© Norrbottens Museum
© Norrbottens Museum
fredag 18 januari 2008
Vardagslunk efter helgerna.
Vi har nu varit igång i två veckor efter jul, nyår och trettondagshelgen. Det har inte hänt så mycket som är värt att berätta om, eftersom det mesta nu handlar om fyndregistrering. I första hand är det stenmaterialet som jag och Carina håller på med. (Mest jag just nu, eftersom Carina är litet mera splittrad av allting annat som måste ordnas i haparandabananprojektet, och därtill det övriga museiarbetet). Vi går igenom samtliga fyndpåsar, flyttar över innehållet till fyndaskar, och i de fall där flera fynd finns i samma påse, så får de separata fynden egna fyndnummer. En fyndpåse med avslag kan generera ytterligare fyndnummer om det bland avslagen finns t.ex. en kärna (den delen av stenen som avslagen slogs ifrån när sten-smeden arbetade), eller en skrapa, eller ett annat föremål, eller om materialen i påsarna är blandade (kvarts eller kvartsit). Det ursprungliga antalet fyndposter (3856) kommer att bli betydligt fler, men samtidigt så sorterar vi bort sådant som har tagits in av misstag t.ex. när vädrets makter har gjort det svårt att urskilja fynd från annat i regnkladdig sand.
Mirjam har gått igenom stenmaterialet klart på lokal 20, och håller nu på att fyndregistrera det benmaterial som inte skickats till Leif Jonsson, osteologen.
Ronny på Västerbottens museum jobbar nu för fullt med att göra spridningskartor över skärvstenen på lokal 20 och lokal 39, och kommer när vi är klara med fyndlistorna också att göra spridningskartor över var de olika fynden ligger på boplatserna. Ett drygt jobb det också...
Vi har nu skickat det sista av det material som ska analyseras av experter som inte jobbar på Norrbottens museum, den sista sändningen var slaggmaterialet till GAL i Uppsala. Frakten gick minst sagt snabbt, vi skickade fyra trettiokilospaket på morgonen, och Lena Grandin tog emot dem vid lunchtid! Nu återstår att vänta på resultaten av analyserna, och sedan fundera över vad resultaten betyder för tolkningen av boplatserna. Det är då analysresultaten kommer till oss, som vi kan återuppta tankeverksamheten på allvar. Just nu under arbetet med fyndregistreringen, sköter hjärna och kropp sig själva, känns det som.
Helst av allt skulle man vilja hålla det tempo som filmsnuttarna nedan "bevisar" att vi höll under grävningen... Klicka på bilderna!
Nästa blogginlägg kommer om två veckor.
/Olof
Att Daniel och Joel i somras höll det här tempot beror...
(foto: Daryoush Tahmasebi, © Norrbottens Museum)
Mirjam har gått igenom stenmaterialet klart på lokal 20, och håller nu på att fyndregistrera det benmaterial som inte skickats till Leif Jonsson, osteologen.
Ronny på Västerbottens museum jobbar nu för fullt med att göra spridningskartor över skärvstenen på lokal 20 och lokal 39, och kommer när vi är klara med fyndlistorna också att göra spridningskartor över var de olika fynden ligger på boplatserna. Ett drygt jobb det också...
Vi har nu skickat det sista av det material som ska analyseras av experter som inte jobbar på Norrbottens museum, den sista sändningen var slaggmaterialet till GAL i Uppsala. Frakten gick minst sagt snabbt, vi skickade fyra trettiokilospaket på morgonen, och Lena Grandin tog emot dem vid lunchtid! Nu återstår att vänta på resultaten av analyserna, och sedan fundera över vad resultaten betyder för tolkningen av boplatserna. Det är då analysresultaten kommer till oss, som vi kan återuppta tankeverksamheten på allvar. Just nu under arbetet med fyndregistreringen, sköter hjärna och kropp sig själva, känns det som.
Helst av allt skulle man vilja hålla det tempo som filmsnuttarna nedan "bevisar" att vi höll under grävningen... Klicka på bilderna!
Nästa blogginlägg kommer om två veckor.
/Olof
Att Daniel och Joel i somras höll det här tempot beror...
(foto: Daryoush Tahmasebi, © Norrbottens Museum)
..nog mest på att Olof visade vilket tempo som skulle hållas!
(foto: Daryoush Tahmasebi, © Norrbottens Museum)
torsdag 20 december 2007
Tusen frågor om järn... och en önskan om en riktigt God Jul!
Det här blir den sista bloggen före jul och nyår. Ska försöka att hålla den kort. Under de senaste två veckorna har väl den stora begivenheten varit Lena Grandins besök uppe i Luleå. Hon var här för att ta en förhandstitt på det material som hör till järnhanteringen, innan vi skickar ner det till henne på det Geoarkologiska laboratoriet (GAL) i Uppsala. Besöket slutade dramatiskt med en utelåsning från våra ytterkläder knappt två timmar innan flyget gick tillbaka, men det ordnade sig i slutänden. I annat fall hade Grandin fått lov att resa i min gamla grävjacka som jag aldrig tvättat sedan jag köpte den i slutet på 90-talet... (Jag inser att jag här spär på myten om arkeologer som ovårdade, men det är inte sant. Inte jämt i alla fall).
Grandin tittade i alla fall på det järnhanteringsrelaterade material som vi fått ihop från lokal 20 och lokal 39. Järnslagg, glödskal, droppslagg, bottenskållor de sintrade, sammansmälta sandklumparna och diverse rena järnklumpar, och en del möjlig myrmalm. Vi hade kanske inte tusen frågor att ställa till henne, men nästan, och hon svarade snabbt och enkelt på nästan alla.
Glödskalen visar helt klart på att smide har förekommit åtminstone på lokal 39 (jag minns inte om det fanns glödskal på lokal 20) vilket inte var helt oväntat, men spännande ändå. Ännu mera spännande är att en del av bottenskållorna är för tjocka/stora för att enbart höra till smide. Det kan alltså vara fråga om järnframställning ur malm, men Grandin vill först titta på materialet ordentligt nere i Uppsala, innan hon säkert kan säga om det rör sig om järnframställning. Är det så, så är det megahäftigt jättestort. Vi har inte någon järnframställningsplats från järnålden i Norrbotten, eller västerbotten heller för den delen.
Så sent som för tio år sedan så pratades det om att "järnframställning ger hundratals kilo, ja nästan tonvis med slaggmaterial", men Lena Grandin berättade att under de senaste åren så har kunskapsläget blivit ett annat. Det behövs inte jättestora blästugnar för att tillverka järn. Det viktiga är vad jag förstår proportionerna mellan bredd och höjd på ugnen. Om vi säger att ugnen i basen är en halvmeter i diameter, och höjden är 1,5 m, så spelar det dessutom inte någon roll om ungnen är nedgrävd i backen (med någon lösning för tilluft från en blåsbälg), eller om hela ugnen är konstruerad helt och hållet ovanpå marken som en flyttbar skorsten gjord med flätverk och lera. En sådan "flyttbar" ugn skulle i princip bara lämna en grund kolfläck efter sig, och slagg i ett visst förhållande till den mängd järn som producerats. Behöver man inte så mycket järn så finns ingen anledning att göra jätteugnar.
En rolig anektdot berättade Grandin för övrigt. På ett möte i Nederländerna, där man hade konstruerat och använt blästugnar som ett slags experimentell arkeologi, så hade ett gäng danskar under en blöt natt tillverkat en blästugn lämplig i storlek att ha på ett bord. Dess diameter var kanske en decimeter i botten, och höjden ett par handsbredder. Efter att ha krossat malm i skalenlig skalla, och likaledes finfördelat träkol, satte de igång elden i mini-blästugnen. Tro det eller ej, men de lyckades faktiskt producera järn i den! Inte mer än att man hade kunnat smida en järn-nubb med det som producerats, men ändå...! Det viktiga är tydligen inte storleken, utan proportionerna.
Nåväl, det får räcka för denna gång.
Nu vill vi önska er alla en riktigt...
God jul och ett Gott nytt år.
På återhörande nästa år!
/Olof
Ett julkort med Arkeologerna på Norrbottens museum, samt museets julbock:
Fr. v: Mirjam Jonsson, Åsa Lindgren, Lars Backman, Olof Östlund, Frida Palmbo, Carina Bennerhag. Saknas på bilden gör John Molin.
Grandin tittade i alla fall på det järnhanteringsrelaterade material som vi fått ihop från lokal 20 och lokal 39. Järnslagg, glödskal, droppslagg, bottenskållor de sintrade, sammansmälta sandklumparna och diverse rena järnklumpar, och en del möjlig myrmalm. Vi hade kanske inte tusen frågor att ställa till henne, men nästan, och hon svarade snabbt och enkelt på nästan alla.
Glödskalen visar helt klart på att smide har förekommit åtminstone på lokal 39 (jag minns inte om det fanns glödskal på lokal 20) vilket inte var helt oväntat, men spännande ändå. Ännu mera spännande är att en del av bottenskållorna är för tjocka/stora för att enbart höra till smide. Det kan alltså vara fråga om järnframställning ur malm, men Grandin vill först titta på materialet ordentligt nere i Uppsala, innan hon säkert kan säga om det rör sig om järnframställning. Är det så, så är det megahäftigt jättestort. Vi har inte någon järnframställningsplats från järnålden i Norrbotten, eller västerbotten heller för den delen.
Så sent som för tio år sedan så pratades det om att "järnframställning ger hundratals kilo, ja nästan tonvis med slaggmaterial", men Lena Grandin berättade att under de senaste åren så har kunskapsläget blivit ett annat. Det behövs inte jättestora blästugnar för att tillverka järn. Det viktiga är vad jag förstår proportionerna mellan bredd och höjd på ugnen. Om vi säger att ugnen i basen är en halvmeter i diameter, och höjden är 1,5 m, så spelar det dessutom inte någon roll om ungnen är nedgrävd i backen (med någon lösning för tilluft från en blåsbälg), eller om hela ugnen är konstruerad helt och hållet ovanpå marken som en flyttbar skorsten gjord med flätverk och lera. En sådan "flyttbar" ugn skulle i princip bara lämna en grund kolfläck efter sig, och slagg i ett visst förhållande till den mängd järn som producerats. Behöver man inte så mycket järn så finns ingen anledning att göra jätteugnar.
En rolig anektdot berättade Grandin för övrigt. På ett möte i Nederländerna, där man hade konstruerat och använt blästugnar som ett slags experimentell arkeologi, så hade ett gäng danskar under en blöt natt tillverkat en blästugn lämplig i storlek att ha på ett bord. Dess diameter var kanske en decimeter i botten, och höjden ett par handsbredder. Efter att ha krossat malm i skalenlig skalla, och likaledes finfördelat träkol, satte de igång elden i mini-blästugnen. Tro det eller ej, men de lyckades faktiskt producera järn i den! Inte mer än att man hade kunnat smida en järn-nubb med det som producerats, men ändå...! Det viktiga är tydligen inte storleken, utan proportionerna.
Nåväl, det får räcka för denna gång.
Nu vill vi önska er alla en riktigt...
God jul och ett Gott nytt år.
På återhörande nästa år!
/Olof
Ett julkort med Arkeologerna på Norrbottens museum, samt museets julbock:
Fr. v: Mirjam Jonsson, Åsa Lindgren, Lars Backman, Olof Östlund, Frida Palmbo, Carina Bennerhag. Saknas på bilden gör John Molin.
fredag 7 december 2007
De tyckte också om vackra saker...
Vi har under de senaste veckorna fortsatt att arbeta med ungefär samma saker som vi gjort innan. Registreringen av slagg och restpordukter av metallhanteringen är nu slutförd, och vi kommer att få besök på måndag av en representant från GAL i Uppsala(Geo-Arkeologiskt Laboratorium). Det är de som kommer att genomföra analyserna på valda delar av det materialet, för att vi ska få veta mer om vilka delar av metallhanteringen som förekommit på våra boplatser.
Keramikregistreringen är klar, och Mirjam kommer nu att skicka ett urval av skärvor till Polen för C14-datering. Det ska bli spännande att få resultaten, men det dröjer till mitten av februari enligt de besked vi fått.
Jag och Carina håller nu på med fyndregistreringen av stenmaterialet, och det kommer också att ta sin tid. Av det totala antalet fyndpåsar på 3800 så består väl ungefär hälften av stenmaterial. De går vi nu igenom och hittar nya fynd i som vi ger nya fyndnummer, samtidigt som vi kasserar naturligt formade stenar - som inte påverkats av någon människa - som råkat komma med de dagar vi haft dåliga möjligheter att se. Regniga dagar ser alla stenar likadana ut när man stoppar dem i påsar ute i fält... Jag skulle vilja säga att ungefär 95% av stenen består av kvarts och kvartsit. Vi återkommer till ämnet i någon senare blogg.
Att notera är ändå att en del av kvartsiten är verkligen av utsökt kvalitet. Vilket för oss till någonting som borde få oss att reflektera över att vi verkligen är lika de människor som levde för 2000 år sedan, nämligen estetik. Osteologen Leif Jonnson har som hastigast tittat på den del av benmaterialet som ska C14-dateras. Han nämner tre anläggningar från lokal 39 i mailet han skickat till oss.
I anläggning 45, som Ellinor, Marie, och Janne grävde närmast myren, finns ben från bäver. I A20 som Dag grävde vid en stor markfast sten finns mård och brända huggspån av horn (ren eller älg). I A5 som Anna Å grävde finns ekorre och brända huggspån av horn.
Huggspånen från hornen är intressanta, speciellt i sken av det dekorerade ben som vi hittade i A 27. Det skulle kunna vara spår efter hantverk i horn. Det dekorerade benet, det bearbetade hornmaterialet, den utsökt slagna högkvalitativa kvartsiten, bronsspännet och den dekorerade keramiken visar att det här är människor som har höga krav på att saker ska vara estetiskt tilltalande. Visserligen kan där också finnas symboliska funktioner med dekorationerna, men där finns ändå skönhet. Fortfarande kan man ibland höra att tidigare illustrationer av forntida människor lever kvar i allmänhetens ögon, vilket är väldigt synd. Det här är inga vildar som vi pratar om, de var extremt skickliga på det hantverk som de sysslade med, och uppskattade skönhet. De är faktiskt väldigt lika oss...
Bilderna på keramiken visade Mirjam i den förra bloggen. Jag väljer istället att återigen visa benpärlan och bronsspännet från äldre bloggar här nedanför. Klicka på bilderna så ser ni dem i förstoring.
På återhörande om två veckor.
/Olof
Bronsspännet. © Norrbottens Museum
Keramikregistreringen är klar, och Mirjam kommer nu att skicka ett urval av skärvor till Polen för C14-datering. Det ska bli spännande att få resultaten, men det dröjer till mitten av februari enligt de besked vi fått.
Jag och Carina håller nu på med fyndregistreringen av stenmaterialet, och det kommer också att ta sin tid. Av det totala antalet fyndpåsar på 3800 så består väl ungefär hälften av stenmaterial. De går vi nu igenom och hittar nya fynd i som vi ger nya fyndnummer, samtidigt som vi kasserar naturligt formade stenar - som inte påverkats av någon människa - som råkat komma med de dagar vi haft dåliga möjligheter att se. Regniga dagar ser alla stenar likadana ut när man stoppar dem i påsar ute i fält... Jag skulle vilja säga att ungefär 95% av stenen består av kvarts och kvartsit. Vi återkommer till ämnet i någon senare blogg.
Att notera är ändå att en del av kvartsiten är verkligen av utsökt kvalitet. Vilket för oss till någonting som borde få oss att reflektera över att vi verkligen är lika de människor som levde för 2000 år sedan, nämligen estetik. Osteologen Leif Jonnson har som hastigast tittat på den del av benmaterialet som ska C14-dateras. Han nämner tre anläggningar från lokal 39 i mailet han skickat till oss.
I anläggning 45, som Ellinor, Marie, och Janne grävde närmast myren, finns ben från bäver. I A20 som Dag grävde vid en stor markfast sten finns mård och brända huggspån av horn (ren eller älg). I A5 som Anna Å grävde finns ekorre och brända huggspån av horn.
Huggspånen från hornen är intressanta, speciellt i sken av det dekorerade ben som vi hittade i A 27. Det skulle kunna vara spår efter hantverk i horn. Det dekorerade benet, det bearbetade hornmaterialet, den utsökt slagna högkvalitativa kvartsiten, bronsspännet och den dekorerade keramiken visar att det här är människor som har höga krav på att saker ska vara estetiskt tilltalande. Visserligen kan där också finnas symboliska funktioner med dekorationerna, men där finns ändå skönhet. Fortfarande kan man ibland höra att tidigare illustrationer av forntida människor lever kvar i allmänhetens ögon, vilket är väldigt synd. Det här är inga vildar som vi pratar om, de var extremt skickliga på det hantverk som de sysslade med, och uppskattade skönhet. De är faktiskt väldigt lika oss...
Bilderna på keramiken visade Mirjam i den förra bloggen. Jag väljer istället att återigen visa benpärlan och bronsspännet från äldre bloggar här nedanför. Klicka på bilderna så ser ni dem i förstoring.
På återhörande om två veckor.
/Olof
Det 5 millimeter stora dekorerade benet från A27.
© Norrbottens Museum
Bronsspännet. © Norrbottens Museum
måndag 26 november 2007
Fragment av vår förhistoria
Nu är fyndhanteringen av keramiken från Lokal 20 och 39 äntligen klar. Det har tagit tid eftersom skärvorna har mätts, vägts och studerats noggrannt för att identifiering av magring (material som blandats i leran) och eventuell dekor ska kunna göras. Fyndhanteringen av keramiken innebär också att den registreras så att den finns med i museets arkiv. Genom att göra fyndlistor i Excel med koordinater, dvs fyndets exakta läge, kan vi göra kartor i ett kartprogram där fynden syns som punkter. På så sätt kan vi se hur keramiken är spridd över de ytor som vi grävt ut under sommaren. På dessa kartor kan vi också föra in andra typer av fynd, t.ex. stenmaterial och slagg. Genom dessa sk spridningskartor kan vi förhoppningsvis se hur boplatsen har använts och på vilka ytor olika aktiviteter utförts.
Denna skärva har redan tidigare presenterats på bloggen,
Denna mynningskärva är magrad med asbest och ev även
Vissa av keramikskärvorna ska också skickas iväg på fettsyreanalys. Jag har tidigare berättat lite om denna analys som innebär att man kan ta reda på vilka fetter som trängt in i keramiken, orsakat av eventuellt innehåll i kärlen. Redan förra året utförde vi en sådan analys på keramik från utgrävningen i Kosjärv, där vi kunde konstatera att det i kärlet finns spår efter vegetabiliska fetter och fett från någon typ av idisslande djur. Slutsatsen blev att man använt den keramiken för matlagning eller förvaring av mat. Vi hoppas att de nya analyserna av keramiken från Haparandabanan kan ge oss ännu mer information om vad keramiken kan ha använts till. Förutom fettsyreanalys ska också datering med hjälp av C14 ska utföras.
Jag har titta extra noga på magring och dekor för att se om det är möjligt att dela in keramiken i olika typer. Om det är möjligt kommer vi att utföra analyserna på åtminstone en skärva från varje typ av keramik, för att se om de skiljer sig åt i datering och användningsområde.
Sammanlagt har keramikfynden från Lokal 20 och 39 resulterat i ca 350 fyndposter, dvs fyndaskar som innehåller allt från 1-150 skärvor eller fragment. Jag kan inte presentera alla dessa här, men har gjort ett litet urval som följer nedan. Främst har jag här satt fokus på dekoren eftersom det är svårt att visa magring på foto.
Lokal 20
De ornerade skärvorna från Lokal 20 är dekorerade med linjer och ett par skärvor har vulst, dvs en utbuktning som troligtvis löpt som en krans runt hela kärlet.
Denna skärva är asbestmagrad och dekorerad med tre
parallella linjer. F218 Lokal 20. © Norrbottens Museum
Glimmermagrad skärva som dekorerats med vulst. På bilden
syns vulsten som en upphöjning på den vanligtvis släta ytan
som utgör kärlets utsida. F414 Lokal 20. © Norrbottens Museum
Om man tittar noga på denna asbestmagrade skärva kan
man se att dekoren består av två korslagda linjer.
F478 Lokal 20. © Norrbottens Museum
Denna skärva kan dateras med hjälp av C14 eftersom
den har en sotig insida. F619 Lokal 20. © Norrbottens Museum
Asbestmagrad skärva med 2 parallella linjer som går i
en båge. F625 Lokal 20. © Norrbottens Museum
Lokal 39
Keramiken på Lokal 39 skiljer sig från den på Lokal 20 genom att dekoren nästan uteslutande består av prickar eller punkter, men vulst förekommer även här.
n
n
Denna asbestmagrade skärva är dekorerad med ett upphöjt
band, dvs vulst. F2530 L39. © Norrbottens Museum
Skärvan på bilden är magrad med mycket små asbestfibrer,
nästan omöjliga att se med blotta ögat. Dekoren består av
intryckta punkter som tycks löpa i ett zig-zag-mönster.
F2732 L39. © Norrbottens Museum
Denna skärva har redan tidigare presenterats på bloggen,
men jag visar den igen eftersom den är lite speciell. Den
är asbestmagrad och dekorerad på två olika sätt. Den nedre
dekoren består av intryckta punkter och den ovanför av ett
ev imiterat textilavtryck. F2732 L39. © Norrbottens Museum
Denna mynningskärva är magrad med asbest och ev även
hår. Hårmagring brukar visa sig som små porer där håren
legat. Dekoren består av en rand och en serie täta prickar
nedanför. F2767 L39. © Norrbottens Museum
På denna skärva kan man tydligt se asbestfibrerna som
krusliknande inslag på ytan. Dekoren består av ganska
stora, något triangulära gropar. F3726 L39.
© Norrbottens Museum
b
b
På återseende
/Mirjam
fredag 9 november 2007
"En ska hölle vad en löver..."
De senaste två veckornas jobb har fortsatt utan större sensationer. Det är ett stort material att gå igenom, och faktum är att det just nu är svårt att skilja veckorna från varandra innehållsmässigt.
I förra veckan fick vi i alla fall den första sändningen med ben till Leif Jonsson, osteologen i Göteborg. Han kommer att gå igenom de benen under nästa vecka, och sedan ska de skickas vidare till C14-laboratoriet för datering. Vi har en hel del metoddiskussioner just nu när det gäller C14-dateringarna, för även där pågår det en metodutveckling. Carina pratade med Leif Jonsson igår, om någonting som kallas reservoar-effekten. Den har varit känd tidigare, och i korthet går den ut på att ben från vattenlevande djur har en tendens att bli för gamla när de dateras. Leif sade att man i York på en medeltidsgrävning hade fått dateringar som varit 500 år för gamla när man daterat fisk. Resultaten på York-materialet har publicerats i år och felvisningen är störande stor. Anledningen till detta fenomen är troligen att vattnet urlakar berggrunden på fossila organiska material och att fiskarna då andas i sig detta, vilket sedan sätter sig i deras skelett. Nu ska jag inte svära på det, men jag har det på att berggrunden i York består av kalk, vilket skulle kunna förklara den stora felvisningen. Vi har inte någon kalkberggrund i norra Sverige, det närmaste är Gotland, Öland och delar av Småland, men vi bör kolla upp resonemanget närmare. Att notera är att reservoareffekten inte alls påverkar dateringen av ben från landlevande djur. Det innebär att om vi bara har tillräckligt stor del ben från sådana så kan vi datera enbart landdjursben, men det ser ut som om materialet till stor del består av fiskben. Vi får höra vad Jonsson säger när han tittat nogrannare på det som vi skickat till honom.
För tillfället sitter jag och Carina och går igenom fyndpåsar med slagg och sintrad (sammansmält) sand i våra lokaler på vårdcentralen, som vi senare ska skicka till GAL i Uppsala för analys. Slaggbitarna kan ibland innehålla avtryck eller till och med rester av träkol. Det kan vara kul att hitta en sådan slaggbit, men på det hela taget är det skönt att ha en radio eller CD-spelare att lyssna på under tiden, eftersom genomgången av materialet kan vara litet enformigt.
Mirjam håller tillsammans med Carina på att gå igenom keramikfynden inne på museet. (Carina hinner - som ni märker- med att vara på två, ibland tre ställen samtidigt). Där handlar det om att välja ut skärvor som ska C14-dateras, och då ska helst någon skärva av varje keramiktyp vara representerad. Det som påverkar urvalet är magringen, dekor och fyndställe på boplatserna.
Rubriken i dagens blogg kommer av ett uttalande av Rallycross-föraren Per Eklund som i något lopp blivit trängd av banan av en konkurrent och hotat med att ge igen. Nästföljande lopp hade de bägge krockat, med Eklund som den skyldige. "En ska hölle vad en löver..." konstaterade han på bred Värmländska. Nu håller jag det jag lovade i förra bloggen; här är bilderna på den konserverade kniven, som vi när vi grävde fram den trodde var en spjutspets. Tången var helst sönderrostad och gick inte att rädda. På bild syns också det konserverade metallföremål som John Molin grävde fram vid A2 på lokal 39, troligtvis en del av en järnskrapa.
Nästa blogg kommer på fredag om två veckor.
/Olof
Kniv, inte spjutspets, från lokal 39. Eggen är närmast linjalen. (Fältbilder finns på bloggen den 2 augusti)
© Norrbottens museum
Här syns ryggen på samma kniv.
© Norrbottens museum
Del av järnskrapa från A2, lokal 39. (Fältbilder finns på blogginlägget från den 9 augusti)
© Norrbottens museum
I förra veckan fick vi i alla fall den första sändningen med ben till Leif Jonsson, osteologen i Göteborg. Han kommer att gå igenom de benen under nästa vecka, och sedan ska de skickas vidare till C14-laboratoriet för datering. Vi har en hel del metoddiskussioner just nu när det gäller C14-dateringarna, för även där pågår det en metodutveckling. Carina pratade med Leif Jonsson igår, om någonting som kallas reservoar-effekten. Den har varit känd tidigare, och i korthet går den ut på att ben från vattenlevande djur har en tendens att bli för gamla när de dateras. Leif sade att man i York på en medeltidsgrävning hade fått dateringar som varit 500 år för gamla när man daterat fisk. Resultaten på York-materialet har publicerats i år och felvisningen är störande stor. Anledningen till detta fenomen är troligen att vattnet urlakar berggrunden på fossila organiska material och att fiskarna då andas i sig detta, vilket sedan sätter sig i deras skelett. Nu ska jag inte svära på det, men jag har det på att berggrunden i York består av kalk, vilket skulle kunna förklara den stora felvisningen. Vi har inte någon kalkberggrund i norra Sverige, det närmaste är Gotland, Öland och delar av Småland, men vi bör kolla upp resonemanget närmare. Att notera är att reservoareffekten inte alls påverkar dateringen av ben från landlevande djur. Det innebär att om vi bara har tillräckligt stor del ben från sådana så kan vi datera enbart landdjursben, men det ser ut som om materialet till stor del består av fiskben. Vi får höra vad Jonsson säger när han tittat nogrannare på det som vi skickat till honom.
För tillfället sitter jag och Carina och går igenom fyndpåsar med slagg och sintrad (sammansmält) sand i våra lokaler på vårdcentralen, som vi senare ska skicka till GAL i Uppsala för analys. Slaggbitarna kan ibland innehålla avtryck eller till och med rester av träkol. Det kan vara kul att hitta en sådan slaggbit, men på det hela taget är det skönt att ha en radio eller CD-spelare att lyssna på under tiden, eftersom genomgången av materialet kan vara litet enformigt.
Mirjam håller tillsammans med Carina på att gå igenom keramikfynden inne på museet. (Carina hinner - som ni märker- med att vara på två, ibland tre ställen samtidigt). Där handlar det om att välja ut skärvor som ska C14-dateras, och då ska helst någon skärva av varje keramiktyp vara representerad. Det som påverkar urvalet är magringen, dekor och fyndställe på boplatserna.
Rubriken i dagens blogg kommer av ett uttalande av Rallycross-föraren Per Eklund som i något lopp blivit trängd av banan av en konkurrent och hotat med att ge igen. Nästföljande lopp hade de bägge krockat, med Eklund som den skyldige. "En ska hölle vad en löver..." konstaterade han på bred Värmländska. Nu håller jag det jag lovade i förra bloggen; här är bilderna på den konserverade kniven, som vi när vi grävde fram den trodde var en spjutspets. Tången var helst sönderrostad och gick inte att rädda. På bild syns också det konserverade metallföremål som John Molin grävde fram vid A2 på lokal 39, troligtvis en del av en järnskrapa.
Nästa blogg kommer på fredag om två veckor.
/Olof
Kniv, inte spjutspets, från lokal 39. Eggen är närmast linjalen. (Fältbilder finns på bloggen den 2 augusti)
© Norrbottens museum
Här syns ryggen på samma kniv.
© Norrbottens museum
Del av järnskrapa från A2, lokal 39. (Fältbilder finns på blogginlägget från den 9 augusti)
© Norrbottens museum
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)