Hej.
Nu har vi skapat en ny blogg för arkeologi på Norrbottens museum.
Den finns att se på följande plats:
http://arkeologipnorrbottensmuseum.blogspot.com
/Olof
onsdag 14 april 2010
tisdag 8 december 2009
Avslut på bloggen - En ny blogg är under diskussion
Hej allihop.
Det här blir den sista Haparandabanebloggen. Arbetet med boplatserna håller nu på att ta en delvis annan riktning, så det känns inte riktigt som om detta är rätt forum att fortsätta skriva nyheter i. Vi har i stället pratat om att skapa en ny blogg där arkeologerna på Norrbottens museum kan göra egna blogginlägg om alla arkeologiska projekt som pågår inom museets ramar.
Men det går inte att avsluta Haparandabenebloggen utan att nämna det jobb som Carina Bennerhag och Åsa Lindgren har utfört under sommaren, De har varit ut ännu en gång till Sangis, den här gången till ett område ett par hundra meter öster om lokal 39. På lokal 39 har vi "bara" hittat spår efter bearbetning av järn, men ingen järnframställning ur malm. Men med ledning av fynden på L 39 har Carina har varit övertygat om att det måste finnas en järnframställningsplats någonstans nära. Nu har hon och Åsa hittat slagg på höjden öster om den kulle som kallas järnbacken. Slaggen har analyserats av GAL i Uppsala, som konstaterat att det rör sig om riktig järnframställning. Det är ett stort genombrott, och boplatsen är den äldsta daterade järnframställningsboplatsen i Norrbotten, (2300 år gammal) och de nya fynden är unika i sitt slag i övre Norrland.
Carina berättade om fynden på en välbesökt presskonferens måndagen den 23 november, där både radio, tidningar och TV var med.
Mer finns att läsa på Norrbottens museums hemsida. Direktlänken till Carinas text om fynden finns på den här adressen:
http://www.nll.se/webb/Kultur--och-utbildning/Norrbottens-museum/BAAS/Arkeologi/Forskning/Samhalle-i-forandring-Jarnalder-i-Norrbottens-kustland/
Med detta så avslutar jag den här bloggen. Den kommer naturligtvis att få ligga kvar ute på internet, men det kommer inte att bli några flera inlägg. Tack för visat intresse.
Besök museets hemsida och håll ögonen öppna efter nya bloggar.
Vid datorn denna sista gång:
Olof Östlund
Det här blir den sista Haparandabanebloggen. Arbetet med boplatserna håller nu på att ta en delvis annan riktning, så det känns inte riktigt som om detta är rätt forum att fortsätta skriva nyheter i. Vi har i stället pratat om att skapa en ny blogg där arkeologerna på Norrbottens museum kan göra egna blogginlägg om alla arkeologiska projekt som pågår inom museets ramar.
Men det går inte att avsluta Haparandabenebloggen utan att nämna det jobb som Carina Bennerhag och Åsa Lindgren har utfört under sommaren, De har varit ut ännu en gång till Sangis, den här gången till ett område ett par hundra meter öster om lokal 39. På lokal 39 har vi "bara" hittat spår efter bearbetning av järn, men ingen järnframställning ur malm. Men med ledning av fynden på L 39 har Carina har varit övertygat om att det måste finnas en järnframställningsplats någonstans nära. Nu har hon och Åsa hittat slagg på höjden öster om den kulle som kallas järnbacken. Slaggen har analyserats av GAL i Uppsala, som konstaterat att det rör sig om riktig järnframställning. Det är ett stort genombrott, och boplatsen är den äldsta daterade järnframställningsboplatsen i Norrbotten, (2300 år gammal) och de nya fynden är unika i sitt slag i övre Norrland.
Carina berättade om fynden på en välbesökt presskonferens måndagen den 23 november, där både radio, tidningar och TV var med.
Mer finns att läsa på Norrbottens museums hemsida. Direktlänken till Carinas text om fynden finns på den här adressen:
http://www.nll.se/webb/Kultur--och-utbildning/Norrbottens-museum/BAAS/Arkeologi/Forskning/Samhalle-i-forandring-Jarnalder-i-Norrbottens-kustland/
Med detta så avslutar jag den här bloggen. Den kommer naturligtvis att få ligga kvar ute på internet, men det kommer inte att bli några flera inlägg. Tack för visat intresse.
Besök museets hemsida och håll ögonen öppna efter nya bloggar.
Vid datorn denna sista gång:
Olof Östlund
onsdag 24 juni 2009
Invigning av utställning på Museet
Hej.
Här kommer ytterligare en kort uppdatering om läget när det gäller Haparandabane-grävningarnas efterdyningar.
Lördagen den 13 juni invigdes en bildutställning här på museet där en del av resultaten presenterades. Den kommer att finnas uppsatt på museets bottenvåning i museets café ända fram till den 30 augusti. Har ni vägarna förbi så ta gärna en fika och kolla in utställningen, och ni som inte vill fika behöver inte göra det om ni inte vill...
Carina Bennerhag, som var projektledare för hela projektet invigningstalade när utställningen öppnades. Hon blev dessutom intervjuad dagen innan på Sveriges radio P4 Norrbotten. Lyssna på sändningen som var mellan kl 07.30 och 08.00. Någonstans inom den halvtimmen hittar ni hennes utläggning om utställningen:
http://www.sr.se/cgi-bin/norrbotten/program/index.asp?date=2009-06-12&ProgramID=59
Här är också en länk till Norrbottens museums hemsida:
http://www.nll.se/nodsida.aspx?id=12103
Jag har hört mig för med mina kollegor och har förstått att kompletteringarna till rapporterna på de olika lokalerna inte är helt färdiga. Det återstår alltså ännu en del arbete för att få dem fullständigt godkända av länsstyrelsen.
Så det var allt för denna gång.
/Olof
Här kommer ytterligare en kort uppdatering om läget när det gäller Haparandabane-grävningarnas efterdyningar.
Lördagen den 13 juni invigdes en bildutställning här på museet där en del av resultaten presenterades. Den kommer att finnas uppsatt på museets bottenvåning i museets café ända fram till den 30 augusti. Har ni vägarna förbi så ta gärna en fika och kolla in utställningen, och ni som inte vill fika behöver inte göra det om ni inte vill...
Carina Bennerhag, som var projektledare för hela projektet invigningstalade när utställningen öppnades. Hon blev dessutom intervjuad dagen innan på Sveriges radio P4 Norrbotten. Lyssna på sändningen som var mellan kl 07.30 och 08.00. Någonstans inom den halvtimmen hittar ni hennes utläggning om utställningen:
http://www.sr.se/cgi-bin/norrbotten/program/index.asp?date=2009-06-12&ProgramID=59
Här är också en länk till Norrbottens museums hemsida:
http://www.nll.se/nodsida.aspx?id=12103
Jag har hört mig för med mina kollegor och har förstått att kompletteringarna till rapporterna på de olika lokalerna inte är helt färdiga. Det återstår alltså ännu en del arbete för att få dem fullständigt godkända av länsstyrelsen.
Så det var allt för denna gång.
/Olof
onsdag 4 mars 2009
Litet information i väntan på ett inlägg från Carina...
Hej igen.
Eftersom det utlovade inlägget på bloggen har dröjt bra mycket längre än januari månad så inser jag att det är dags att göra en insats igen. Jag hade hoppats att Carina skulle leverera den här texten på bloggen, men hon har haft fullt upp med annat att göra de senaste månaderna.
I vilket fall som helst: Rapporten (eller snarare rapporterna, eftersom Frida skrev en separat rapport för lokal 7), är färdigställd och levererad till länsstyrelsen för genomläsning och omdöme. Sedan kan Carina och Frida mest troligt räkna med en del rättningskrav från länsstyrelsens sida innan den slutligen godkänns.
Under tiden så vilar inte Haparandabaneprojektet stilla. Carina har hållit föreläsning om grävningarna här på museet, och fler förfrågningar om föreläsningar kommer in till museet. Bildutställningen som Elinor arbetade med hösten innan hon slutade här på museet håller nu på att färdigställas av Carina och Frida, i samarbete med Henrik Ygge från museets publika avdelning. Utställningen planeras vara klar till sommaren 2009. Kanske kan det också bli fråga om att ställa ut en del av fynden i montrar.
Jag ska försöka att bevaka utvecklingen även i fortsättningen, även om jag inte längre är direkt inblandad i det som återstår av Haparandabaneprojektet. Min huvudsyssla just nu är att planera inför utredningar och smågrävningar till sommaren, så Haparandabanebloggen kommer litet vid sidan om. Jag hoppas också på något inlägg i bloggen från Carina där hon redogör för utgrävningens resultat, vad det lider.
Det får räcka så för den här gången. Det bör komma ett blogginlägg till innan sommaren. Åtminstone för att berätta om rapporten blivit godkänd, eller ej.
Ha det så gott.
Vi hörs!
/Olof
Eftersom det utlovade inlägget på bloggen har dröjt bra mycket längre än januari månad så inser jag att det är dags att göra en insats igen. Jag hade hoppats att Carina skulle leverera den här texten på bloggen, men hon har haft fullt upp med annat att göra de senaste månaderna.
I vilket fall som helst: Rapporten (eller snarare rapporterna, eftersom Frida skrev en separat rapport för lokal 7), är färdigställd och levererad till länsstyrelsen för genomläsning och omdöme. Sedan kan Carina och Frida mest troligt räkna med en del rättningskrav från länsstyrelsens sida innan den slutligen godkänns.
Under tiden så vilar inte Haparandabaneprojektet stilla. Carina har hållit föreläsning om grävningarna här på museet, och fler förfrågningar om föreläsningar kommer in till museet. Bildutställningen som Elinor arbetade med hösten innan hon slutade här på museet håller nu på att färdigställas av Carina och Frida, i samarbete med Henrik Ygge från museets publika avdelning. Utställningen planeras vara klar till sommaren 2009. Kanske kan det också bli fråga om att ställa ut en del av fynden i montrar.
Jag ska försöka att bevaka utvecklingen även i fortsättningen, även om jag inte längre är direkt inblandad i det som återstår av Haparandabaneprojektet. Min huvudsyssla just nu är att planera inför utredningar och smågrävningar till sommaren, så Haparandabanebloggen kommer litet vid sidan om. Jag hoppas också på något inlägg i bloggen från Carina där hon redogör för utgrävningens resultat, vad det lider.
Det får räcka så för den här gången. Det bör komma ett blogginlägg till innan sommaren. Åtminstone för att berätta om rapporten blivit godkänd, eller ej.
Ha det så gott.
Vi hörs!
/Olof
fredag 21 november 2008
Enden er naer...
"Folk sier att enden er naer, at domeda'n den komer..."
(Kim Larsen ur albumet "Forklaedt till voksen")
Nej, domedagen är inte här, men nästan. Regelmässigt har jag nu glömt att förnya bloggen vid det tillfälle jag lovat. Nu, nästan en månad senare så är det i alla fall dags. Förresten är det nog den sista gången som jag kommer att glömma bort bloggen, slutet är nämligen nära på rapportjobbet med Haparandabanan.
Sedan sist så har det hänt, att vi har fått rapporten från GAL på de analyserade slaggbitarna och de metallföremål som vi skickade ner till Uppsala i våras. Kortfattat kan man säga att järnhantverket häruppe i norr har varit väldigt avancerat för sin tid. Det är ett hantverk som frambringat fullvärdigt stål, som är minst lika bra eller till och med bättre än de produkter som tillverkades i mälardalen under samma tid. Olika härdningar och bearbetning av järnet har gett olika grad av hållfasthet, hårdhet och seghet i ett och samma föremål, på ett sätt som verkligen visar att smeden visste vad hon eller han gjorde! Urhäftigt är ordet som jag söker! På Lokal 39 har vi inte järnframställning ur malm, men däremot så har vi delar av lupp-material. (Luppen är så att säga den första järnklumpen som man får ut vid järntillverkningen efter att man smält malmen). Eftersom det rimligtvis är smidigare att frakta halvfabrikat i form av ämnesjärn än osmidiga råfabrikat - som luppar - så borde själva järnframställningsplatsen också ligga nära de boplatser vi undersökt. Namnet "Järnbacken" verkar ha långa anor, och mera substans än tidigare med de här resultaten.
Arbetet är nu i en avslutande tolkningsfas, där boplatsernas organisation (både inom boplatsen, och deras lägen i den dåtida miljön), näringsfång, kulturinfluenser och teknologi står i fokus. Carina plöjer igenom mängder med referenslitteratur för att försäkra sig om att de resultat som kommit fram under Haparandabaneundersökningarna verkligen håller för en kritisk granskning. Arkeologi är inte en exakt vetenskap där de olika delarna "i matematiktalet" alltid ger samma definitiva svar. Snarare är det så att den som lägger fram flest och bäst bevis på att hon har rätt, också är den som har mest rätt. Därför dröjer offentliggörandet av rapportens resultat ytterligare en månad. Carina och Frida har fram till sista december på sig att leverera rapporterna till länsstyrelsen över Lokal 7, Lokal 20 och Lokal 39. Sedan när den blivit godkänd kan vi sprida budskapet.
Nästa blogg, som förmodligen är den sista kommer i början på januari. Jag har fått löfte om att Carina själv ska skriva den, och att hon där ska släppa fram resultaten.
Om inte så hörs vi då, annars tackar jag för mig här och nu.
Med vänliga hälsningar till alla som varit intresserade. Det här har varit mycket trevligt.
/Olof Östlund
(Kim Larsen ur albumet "Forklaedt till voksen")
Nej, domedagen är inte här, men nästan. Regelmässigt har jag nu glömt att förnya bloggen vid det tillfälle jag lovat. Nu, nästan en månad senare så är det i alla fall dags. Förresten är det nog den sista gången som jag kommer att glömma bort bloggen, slutet är nämligen nära på rapportjobbet med Haparandabanan.
Sedan sist så har det hänt, att vi har fått rapporten från GAL på de analyserade slaggbitarna och de metallföremål som vi skickade ner till Uppsala i våras. Kortfattat kan man säga att järnhantverket häruppe i norr har varit väldigt avancerat för sin tid. Det är ett hantverk som frambringat fullvärdigt stål, som är minst lika bra eller till och med bättre än de produkter som tillverkades i mälardalen under samma tid. Olika härdningar och bearbetning av järnet har gett olika grad av hållfasthet, hårdhet och seghet i ett och samma föremål, på ett sätt som verkligen visar att smeden visste vad hon eller han gjorde! Urhäftigt är ordet som jag söker! På Lokal 39 har vi inte järnframställning ur malm, men däremot så har vi delar av lupp-material. (Luppen är så att säga den första järnklumpen som man får ut vid järntillverkningen efter att man smält malmen). Eftersom det rimligtvis är smidigare att frakta halvfabrikat i form av ämnesjärn än osmidiga råfabrikat - som luppar - så borde själva järnframställningsplatsen också ligga nära de boplatser vi undersökt. Namnet "Järnbacken" verkar ha långa anor, och mera substans än tidigare med de här resultaten.
Arbetet är nu i en avslutande tolkningsfas, där boplatsernas organisation (både inom boplatsen, och deras lägen i den dåtida miljön), näringsfång, kulturinfluenser och teknologi står i fokus. Carina plöjer igenom mängder med referenslitteratur för att försäkra sig om att de resultat som kommit fram under Haparandabaneundersökningarna verkligen håller för en kritisk granskning. Arkeologi är inte en exakt vetenskap där de olika delarna "i matematiktalet" alltid ger samma definitiva svar. Snarare är det så att den som lägger fram flest och bäst bevis på att hon har rätt, också är den som har mest rätt. Därför dröjer offentliggörandet av rapportens resultat ytterligare en månad. Carina och Frida har fram till sista december på sig att leverera rapporterna till länsstyrelsen över Lokal 7, Lokal 20 och Lokal 39. Sedan när den blivit godkänd kan vi sprida budskapet.
Nästa blogg, som förmodligen är den sista kommer i början på januari. Jag har fått löfte om att Carina själv ska skriva den, och att hon där ska släppa fram resultaten.
Om inte så hörs vi då, annars tackar jag för mig här och nu.
Med vänliga hälsningar till alla som varit intresserade. Det här har varit mycket trevligt.
/Olof Östlund
fredag 6 juni 2008
Fältsäsong - rapportarbetet ligger nere.
Ännu en gång har jag glömt bort att skriva bloggen vid den tidpunkt som jag tänkt mig. Här kommer en summering ändå på vad som hänt sedan sist.
Carina har skrivit ytterligare text till rapporten, jag har inte sett hur mycket, men jag anar att det håller på att vara ganska omfattande. Mirjam har gjort klart anläggningsbeskrivningarna både på Lokal 20 och Lokal 39. Vi gick gemensamt igenom förra veckan hur vi ska tolka/kalla de enskilda anläggningarna så att vi har samma bedömning för båda lokalerna. Mirjam kommer nu att ta med sig ritningar från ett urval av anläggningarna för renritning. Hon kommer att arbeta med dem på kvällstid under fältsäsongen. Uppåt 20 ritningar av omrkrng 70 ska renritas. Alla ritningar kan inte beredas plats i rapporten, men det är viktigt att varje anläggningstyp blir representerad. Jag har själv sysslat litet ytterligare med spridningskartor, och håller nu på att komma ned på detaljnivå. Jag bryter ut kategorier av mer och mer specifik art ur fyndlistan. I stället för att markera ut stora kategorier som "L39, all kvartsit" eller L39 all slagg" så handlar det nu om exaktare sökningar som "L39, kvartsitskrapor" eller "L39 droppslagg". Det håller på att framträda tydliga mönster tillsammans med de dateringar vi har, och det är nu det verkligen börjar bli spännande. Nästan allt det vi gjort tidigare i rapportarbetet har handlat om att sortera och gå igenom för att skapa tillförlitliga listor där bedömningen är likvärdig genom hela fyndmaterialet. Det har varit ett enformigt arbete, men när vi nu använder de listorna och letar fyndkategorier med sökord som t ex: Sakord, Material, Vikt, Färg eller Antal, så betalar det sig mångdubbelt när spridningskartorna ploppar upp på dataskärmen efter den där sista knapptryckningen. Frågor som "är det möjligt att med fyndkategorier avgöra vad som är en smideshärd?" börjar nu gå att svara på. Likså frågan om stenteknologins samtidighet eller ej med järnhantverket. Jättehäftigt!
Nu är emellertid sommaren här, och vi bryter allt arbete med rapporter under fältsäsongen. Arkeologerna på Norrbottens museum har ett flertal andra uppdrag som pockar på uppmärksamhet. Fornminnesinventering, långa arbeten med schaktkontroller i kulturlager från medeltid och historisk tid i både Öjebyn och Gammelstad, utredningar vid Morjärv och Överkalix bara för att nämna några saker som vi har inplanerade.
Bloggen kommer därför att vila fram till september eller oktober. Vi på Norrbottens museum vill därför önska er en riktigt trevlig sommar.
Vi hörs till hösten...
/Olof
Carina har skrivit ytterligare text till rapporten, jag har inte sett hur mycket, men jag anar att det håller på att vara ganska omfattande. Mirjam har gjort klart anläggningsbeskrivningarna både på Lokal 20 och Lokal 39. Vi gick gemensamt igenom förra veckan hur vi ska tolka/kalla de enskilda anläggningarna så att vi har samma bedömning för båda lokalerna. Mirjam kommer nu att ta med sig ritningar från ett urval av anläggningarna för renritning. Hon kommer att arbeta med dem på kvällstid under fältsäsongen. Uppåt 20 ritningar av omrkrng 70 ska renritas. Alla ritningar kan inte beredas plats i rapporten, men det är viktigt att varje anläggningstyp blir representerad. Jag har själv sysslat litet ytterligare med spridningskartor, och håller nu på att komma ned på detaljnivå. Jag bryter ut kategorier av mer och mer specifik art ur fyndlistan. I stället för att markera ut stora kategorier som "L39, all kvartsit" eller L39 all slagg" så handlar det nu om exaktare sökningar som "L39, kvartsitskrapor" eller "L39 droppslagg". Det håller på att framträda tydliga mönster tillsammans med de dateringar vi har, och det är nu det verkligen börjar bli spännande. Nästan allt det vi gjort tidigare i rapportarbetet har handlat om att sortera och gå igenom för att skapa tillförlitliga listor där bedömningen är likvärdig genom hela fyndmaterialet. Det har varit ett enformigt arbete, men när vi nu använder de listorna och letar fyndkategorier med sökord som t ex: Sakord, Material, Vikt, Färg eller Antal, så betalar det sig mångdubbelt när spridningskartorna ploppar upp på dataskärmen efter den där sista knapptryckningen. Frågor som "är det möjligt att med fyndkategorier avgöra vad som är en smideshärd?" börjar nu gå att svara på. Likså frågan om stenteknologins samtidighet eller ej med järnhantverket. Jättehäftigt!
Nu är emellertid sommaren här, och vi bryter allt arbete med rapporter under fältsäsongen. Arkeologerna på Norrbottens museum har ett flertal andra uppdrag som pockar på uppmärksamhet. Fornminnesinventering, långa arbeten med schaktkontroller i kulturlager från medeltid och historisk tid i både Öjebyn och Gammelstad, utredningar vid Morjärv och Överkalix bara för att nämna några saker som vi har inplanerade.
Bloggen kommer därför att vila fram till september eller oktober. Vi på Norrbottens museum vill därför önska er en riktigt trevlig sommar.
Vi hörs till hösten...
/Olof
torsdag 8 maj 2008
Att förstöra forntida föremål i vetenskapens namn!
Hej igen, nu har vi återigen glömt bort bloggen för allt jobb, men här kommer det ett inlägg som är en vecka försenat.
Vi närmar oss nu sommartider även i Norrbotten, vilket innebär att en hel del nya jobb kräver uppmärksamhet i form av planering och kostnadsberäkningar. Men vi strävar på i det längsta med arbetet med Haparandabane-rapporten. Vi har kvar att skicka in ytterligare några prover för C14 datering. Vi försöker använda dem så effektivt som möjligt, så att vi med de sista provernas hjälp kan bekräfta eller förkasta tveksamheter som ett par tre av de tidigare dateringarna gett upphov till.
Frågorna är av typen: "Är det verkligen möjligt...? Jag har aldrig hört talas om att den typen av föremål/anläggningar/material blivit daterade till den tiden! Är det något fel med dateringen? Det borde vi kolla upp!"
Så med de sista dateringarna försöker vi se till så att de fyller så många syften som möjligt. Huvudsyftet med dem är dock att ge oss klarhet i metallhantverkets ålder på Lokal 39. Lena Grandin på GAL i Uppsala har plockat fram kolfragment som har blivit inneslutna i slagg under järnhanteringen, och dessa ska nu dateras. Något som också ska dateras är några av de metallföremål som vi har hittat på Lokal 39. Bland annat holkyxan innehåller tillräckligt mycket kolhaltigt järn (d v s stål) för att vara möjligt att datera. Holkyxan har enligt Grandin blivit härdad efter att den fått sin slutgiltiga form, d v s blivit upphettad en sista gång och sedan snabbt blivit avkyld, och sedan sannolikt värmebehandlats en gång till för att inte bli spröd. Holkyxan har alltså tillverkats av någon som kan det här med järn, och det vore därför mycket intressant att veta hur gammal den är.
Grandin har skickat bilder på de föreslagna snitt de kommer att göra i föremålen för att kunna plocka ut daterbart material. Det är inte utan att jag och Carina drog efter andan. "Så stora snitt, och så mycket! Inte kan vi väl förstöra de här föremålen...!?!" Men det är så det är: Föremålen i sig är fina, men den vetenskapliga informationen som vi kan få genom att låta datera dem är mycket mera värdefull än utseendet på föremålen. Vi har för övrigt tänkt oss att restaurera föremålen efteråt och låta lägga in ersättningsmaterial i snitten som visar vad det är som har tagits bort, ungefär på samma sätt som Wasa-museet ersatt saknade träbord på Wasa-skeppet med trä i en annan färg, för att visa vad som saknas utan att skeppet ser ut som en schweizerost.
Mirjam håller på med anläggningsbeskrivningarna nu från lokal 20 och 39. Inte ett helt lätt arbete med tanke på ett antal mer eller mindre svårlästa handstilar. Min är väl som vanligt en av de värre, men jag är sannerligen inte ensam! Carina fortsätter textproduktionen i rapporten, också det ett digert arbete. Jag själv har gjort klart genomgången av fotografier, och har rensat bort dubletter och bilder som saknat relevans, eller varit för oskarpa för att spara. Jag har dessutom gått igenom fotoböckerna för att göra dem läsliga för museets registreringsavdeling, som ska registrera våra bilder och skriva fotolistor. Just nu sitter jag och laborerar med olika fyndkategorier och olika sorters material i fyndlistorna. Tanken är att vi med ett knapptryck på datorn, ska kunna se en spridningsbild på en karta var alla skrapor av mörk kvartsit finns, eller var alla kvartskärnor finns, eller var de flesta glödskalen påträffades. Sådana spridningsbilder betyder mycket för tolkningen av boplatserna i kombination med dateringarna.
De sista C14-dateringarna dröjer ett tag. Senast jag hörde någonting om kötiderna hos laboratorierna så pratades det om omkring 12 veckors väntan. Vi har därför fått vår rapporttid förlängd av länsstyrelsen, och den ska vara färdigställd senast den 1 november. Under sommaren kommer vårt eget arbete med rapporten att gå på sparlåga i väntan på de sista analyssvaren, och sedan sätter vi fart igen till hösten.
Jag har emellertid för avsikt att göra ett inlägg till innan sommaren börjar på allvar, i månadsskiftet maj/juni.
/Olof
Vi närmar oss nu sommartider även i Norrbotten, vilket innebär att en hel del nya jobb kräver uppmärksamhet i form av planering och kostnadsberäkningar. Men vi strävar på i det längsta med arbetet med Haparandabane-rapporten. Vi har kvar att skicka in ytterligare några prover för C14 datering. Vi försöker använda dem så effektivt som möjligt, så att vi med de sista provernas hjälp kan bekräfta eller förkasta tveksamheter som ett par tre av de tidigare dateringarna gett upphov till.
Frågorna är av typen: "Är det verkligen möjligt...? Jag har aldrig hört talas om att den typen av föremål/anläggningar/material blivit daterade till den tiden! Är det något fel med dateringen? Det borde vi kolla upp!"
Så med de sista dateringarna försöker vi se till så att de fyller så många syften som möjligt. Huvudsyftet med dem är dock att ge oss klarhet i metallhantverkets ålder på Lokal 39. Lena Grandin på GAL i Uppsala har plockat fram kolfragment som har blivit inneslutna i slagg under järnhanteringen, och dessa ska nu dateras. Något som också ska dateras är några av de metallföremål som vi har hittat på Lokal 39. Bland annat holkyxan innehåller tillräckligt mycket kolhaltigt järn (d v s stål) för att vara möjligt att datera. Holkyxan har enligt Grandin blivit härdad efter att den fått sin slutgiltiga form, d v s blivit upphettad en sista gång och sedan snabbt blivit avkyld, och sedan sannolikt värmebehandlats en gång till för att inte bli spröd. Holkyxan har alltså tillverkats av någon som kan det här med järn, och det vore därför mycket intressant att veta hur gammal den är.
Grandin har skickat bilder på de föreslagna snitt de kommer att göra i föremålen för att kunna plocka ut daterbart material. Det är inte utan att jag och Carina drog efter andan. "Så stora snitt, och så mycket! Inte kan vi väl förstöra de här föremålen...!?!" Men det är så det är: Föremålen i sig är fina, men den vetenskapliga informationen som vi kan få genom att låta datera dem är mycket mera värdefull än utseendet på föremålen. Vi har för övrigt tänkt oss att restaurera föremålen efteråt och låta lägga in ersättningsmaterial i snitten som visar vad det är som har tagits bort, ungefär på samma sätt som Wasa-museet ersatt saknade träbord på Wasa-skeppet med trä i en annan färg, för att visa vad som saknas utan att skeppet ser ut som en schweizerost.
Mirjam håller på med anläggningsbeskrivningarna nu från lokal 20 och 39. Inte ett helt lätt arbete med tanke på ett antal mer eller mindre svårlästa handstilar. Min är väl som vanligt en av de värre, men jag är sannerligen inte ensam! Carina fortsätter textproduktionen i rapporten, också det ett digert arbete. Jag själv har gjort klart genomgången av fotografier, och har rensat bort dubletter och bilder som saknat relevans, eller varit för oskarpa för att spara. Jag har dessutom gått igenom fotoböckerna för att göra dem läsliga för museets registreringsavdeling, som ska registrera våra bilder och skriva fotolistor. Just nu sitter jag och laborerar med olika fyndkategorier och olika sorters material i fyndlistorna. Tanken är att vi med ett knapptryck på datorn, ska kunna se en spridningsbild på en karta var alla skrapor av mörk kvartsit finns, eller var alla kvartskärnor finns, eller var de flesta glödskalen påträffades. Sådana spridningsbilder betyder mycket för tolkningen av boplatserna i kombination med dateringarna.
De sista C14-dateringarna dröjer ett tag. Senast jag hörde någonting om kötiderna hos laboratorierna så pratades det om omkring 12 veckors väntan. Vi har därför fått vår rapporttid förlängd av länsstyrelsen, och den ska vara färdigställd senast den 1 november. Under sommaren kommer vårt eget arbete med rapporten att gå på sparlåga i väntan på de sista analyssvaren, och sedan sätter vi fart igen till hösten.
Jag har emellertid för avsikt att göra ett inlägg till innan sommaren börjar på allvar, i månadsskiftet maj/juni.
/Olof
tisdag 1 april 2008
Fynd till tusen!!
Vi är nu äntligen färdiga med registreringen av alla fynd! Det har varit ett drygt jobb, där Mirjam och Olof gjort den allra största delen. Totalt sett landade vi på över 4600 fyndposter och då kan varje fyndpost innehålla mer än ett föremål!
Fynden består till största delen av avslag i kvartsit och kvarts, dvs rester efter redskapstillverkning, tätt följt av rester från metallhantering i form av bl a slagg. Det som slår en när det gäller fyndmaterialet är att vi har väldigt lite formella föremål som t ex skrapor och knivar i stenmaterial, vilket är rätt konstigt med tanke på den stora mängden avfall från stensmide som finns på de båda boplatserna. Man undrar ju vad man egentligen tillverkat på platserna?
Intressant är också att resterna efter stensmide och metallhantering ligger inom samma områden på boplatserna. Det för oss till en av våra frågeställningar där vi bl a ska försöka belysa hur övergången från stensmide till metallhantering såg ut/gick till och vad det fick för konsekvenser för det förhistoriska samhället?
Eftersom undersökningarna har gett ett så omfattande fyndmaterial och har en så stor spännvidd i dateringarna har vi fått en unik möjlighet att utföra lite mer omfattande studier kring järnåldern i Norrbottens kustland. Den stora utmaningen som ligger framför oss nu är att kunna relatera allt fyndmaterial till de dateringar som vi fått - ett arbete som man ser fram emot med skräckblandad förtjusning! Till vår hjälp har vi datorn som kan trolla fram de mest fascinerande spridningsbilder, nedan kommer ett smakprov.
© Norrbottens Museum
Bilden visar spridningen av kvarts (gröna prickar)- och kvartsitavslag (röda prickar) samt slagg (lila prickar) på lokal 39. Det man tydligt ser är att det finns en uppdelning och separering av stenmaterialet över boplatsytan. Om uppdelningen är ett resultat av att platsen nyttjats under olika tidsperioder eller att man medvetet separerat stensmidet i de olika stenmaterialen under samma tidsperiod återstår att analyseras.
Nästa blogginlägg kommer i månadsskiftet april/maj.
/Carina
Fynden består till största delen av avslag i kvartsit och kvarts, dvs rester efter redskapstillverkning, tätt följt av rester från metallhantering i form av bl a slagg. Det som slår en när det gäller fyndmaterialet är att vi har väldigt lite formella föremål som t ex skrapor och knivar i stenmaterial, vilket är rätt konstigt med tanke på den stora mängden avfall från stensmide som finns på de båda boplatserna. Man undrar ju vad man egentligen tillverkat på platserna?
Intressant är också att resterna efter stensmide och metallhantering ligger inom samma områden på boplatserna. Det för oss till en av våra frågeställningar där vi bl a ska försöka belysa hur övergången från stensmide till metallhantering såg ut/gick till och vad det fick för konsekvenser för det förhistoriska samhället?
Eftersom undersökningarna har gett ett så omfattande fyndmaterial och har en så stor spännvidd i dateringarna har vi fått en unik möjlighet att utföra lite mer omfattande studier kring järnåldern i Norrbottens kustland. Den stora utmaningen som ligger framför oss nu är att kunna relatera allt fyndmaterial till de dateringar som vi fått - ett arbete som man ser fram emot med skräckblandad förtjusning! Till vår hjälp har vi datorn som kan trolla fram de mest fascinerande spridningsbilder, nedan kommer ett smakprov.
© Norrbottens Museum
Bilden visar spridningen av kvarts (gröna prickar)- och kvartsitavslag (röda prickar) samt slagg (lila prickar) på lokal 39. Det man tydligt ser är att det finns en uppdelning och separering av stenmaterialet över boplatsytan. Om uppdelningen är ett resultat av att platsen nyttjats under olika tidsperioder eller att man medvetet separerat stensmidet i de olika stenmaterialen under samma tidsperiod återstår att analyseras.
Nästa blogginlägg kommer i månadsskiftet april/maj.
/Carina
fredag 29 februari 2008
Analysresultat och museet som arkeologisk kunskapsbank
Nu börjar äntligen resten av de efterlängtade analysresultaten komma till oss. Tidigare har vi fått information om Leif Jonssons osteologiska analys (ben-analys)och så GAL:s preliminära genomgång av slaggen.
Men i onsdags fick vi så 34 st Kol 14 dateringar via mail från Polen. (Lokal 20: 13 dateringar, Lokal 39 : 21 dateringar). Dateringarna sträcker sig från ungefär 1000 f Kr till ungefär 1000 e Kr. (f Kr = före kristi födelse, e Kr = efter Kristi födelse). Spannet på dateringar ligger inom rimlighetens gräns, kanske med något enstaka undantag. Vi ska titta närmare på några dateringar som eventuellt kan ha felkällor. I vilket fall som helst har vi nu ett styvt jobb att pussla ihop dateringar med lämningar, och att sedan göra tolkningar på detta.
Vi har också fått analysresultat från Sven Isaksson på Stockholms universitet, som har utfört fettsyre-analyser på vår keramik. Även där har vi saker att fundera över, kanske inte när det gäller keramikens användning, utan snarare vad som man förvarat/tillagat i dem.
I övrigt fortsätter vi med det sista av genomgången av stenmaterialet, och väntar oss att bli färdiga med det under nästa vecka. Sedan kommer vi att börja med renskrivning av anläggningsbeskrivningar och renritning av ritningar. Det är mycket material som ska tas om hand, både när det gäller de saker som vi grävt upp ur marken, och när det gäller arkivmaterial. Som institution har Norrbottens museum en väldigt bra utgångspunkt att just förvara både fornfynd och arkivmaterial för framtiden. För att framtidens forskare ska kunna titta på (och kanske omvärdera vår grävning) måste föremål, fotografier, ritningar och anteckningsböcker finnas kvar i all framtid. Museet har i motsats till en del privata arkeologiföretag både arkiv och magasin som klarar den uppgiften.
Vi gör nu ett rejält hopp till nästa gång ett nytt blogginlägg publiceras. Det sker i månadsskiftet mars/april, om det inte händer någonting oförutsett under de närmaste veckorna.
/Olof
Men i onsdags fick vi så 34 st Kol 14 dateringar via mail från Polen. (Lokal 20: 13 dateringar, Lokal 39 : 21 dateringar). Dateringarna sträcker sig från ungefär 1000 f Kr till ungefär 1000 e Kr. (f Kr = före kristi födelse, e Kr = efter Kristi födelse). Spannet på dateringar ligger inom rimlighetens gräns, kanske med något enstaka undantag. Vi ska titta närmare på några dateringar som eventuellt kan ha felkällor. I vilket fall som helst har vi nu ett styvt jobb att pussla ihop dateringar med lämningar, och att sedan göra tolkningar på detta.
Vi har också fått analysresultat från Sven Isaksson på Stockholms universitet, som har utfört fettsyre-analyser på vår keramik. Även där har vi saker att fundera över, kanske inte när det gäller keramikens användning, utan snarare vad som man förvarat/tillagat i dem.
I övrigt fortsätter vi med det sista av genomgången av stenmaterialet, och väntar oss att bli färdiga med det under nästa vecka. Sedan kommer vi att börja med renskrivning av anläggningsbeskrivningar och renritning av ritningar. Det är mycket material som ska tas om hand, både när det gäller de saker som vi grävt upp ur marken, och när det gäller arkivmaterial. Som institution har Norrbottens museum en väldigt bra utgångspunkt att just förvara både fornfynd och arkivmaterial för framtiden. För att framtidens forskare ska kunna titta på (och kanske omvärdera vår grävning) måste föremål, fotografier, ritningar och anteckningsböcker finnas kvar i all framtid. Museet har i motsats till en del privata arkeologiföretag både arkiv och magasin som klarar den uppgiften.
Vi gör nu ett rejält hopp till nästa gång ett nytt blogginlägg publiceras. Det sker i månadsskiftet mars/april, om det inte händer någonting oförutsett under de närmaste veckorna.
/Olof
söndag 17 februari 2008
I väntan på...
Eftersom vi är totalt uppslukade i det vi gör så glöms saker ibland bort, t.ex. fredagens blogg. Å andra sidan finns det inte så mycket att rapportera om. Vi fortsätter med samma sysslor som veckorna innan, med fyndhantering av stenmaterialet. Att notera är att vi har väldigt få föremål i allt detta avslagsmaterial av kvarts och kvartsit. De föremål som vi har hittat är nästan enbart skrapor, och hårt nötta sådana. Det verkar som om de har varit så välanvända att de helt enkelt kastats tillsammans med annat avfall. Det är i alla fall så det känns just nu innan vi faktiskt har fått se en spridningsbild på var de ligger.
Carina har kämpat med spridningsbilder, men då bara på slagg och metallrelaterade fynd, för att underlätta för GAL när de går igenom det materialet. Det kan väl sägas att Frida och Åsa har stöttat Carina när dataprogrammet Arc-GIS krånglat som mest...
Någon gång på fredagseftermiddagarna brukar vi också få mail eller telefonsamtal från Ronny som sitter på Västerbottens museum i Umeå och jobbar. Han förklarar då för oss hur han löst problem med inmätningarna som gjordes ute i fält, och efter ett par extra förklaringar brukar vi till sist förstå varandra. Det kan vara svårt med kommunikationerna när man inte sitter på samma ställe.
Under nästkommande två veckor kan vi kanske, eventuellt, förhoppningsvis, få svar från Polen angående kol-14 dateringarna. Alla tankar och tolkningar som vi har på våra två boplatser hänger ju väldigt mycket på vilka lämningar som kan knytas till varandra i tid. Det ligger en längtan i luften efter det där svaret...
Nästa blogg borde ligga ute på nätet den 29 februari.
Vi hörs!
/Olof
Carina har kämpat med spridningsbilder, men då bara på slagg och metallrelaterade fynd, för att underlätta för GAL när de går igenom det materialet. Det kan väl sägas att Frida och Åsa har stöttat Carina när dataprogrammet Arc-GIS krånglat som mest...
Någon gång på fredagseftermiddagarna brukar vi också få mail eller telefonsamtal från Ronny som sitter på Västerbottens museum i Umeå och jobbar. Han förklarar då för oss hur han löst problem med inmätningarna som gjordes ute i fält, och efter ett par extra förklaringar brukar vi till sist förstå varandra. Det kan vara svårt med kommunikationerna när man inte sitter på samma ställe.
Under nästkommande två veckor kan vi kanske, eventuellt, förhoppningsvis, få svar från Polen angående kol-14 dateringarna. Alla tankar och tolkningar som vi har på våra två boplatser hänger ju väldigt mycket på vilka lämningar som kan knytas till varandra i tid. Det ligger en längtan i luften efter det där svaret...
Nästa blogg borde ligga ute på nätet den 29 februari.
Vi hörs!
/Olof
måndag 4 februari 2008
Ett mail från GAL
Vi fick i fredags ett mail, en första kommentar på den slagg och de smälta sandklumpar som vi skickat till GAL i Uppsala, efter Lena Grandins besök hos oss. Nu har Grandins kollega, Annika Willim, gjort en första nogrannare genomgång av materialet. Än så länge har det enbart handlat om en okulär (att titta) genomgång, med som mest en stereolupp till hjälp, enligt vad jag förstår.
Materialet består av slagger, järn, sintrad sand, sten lera och malm. Samtliga slagger i materialet kan - troligtvis - kallas för smidesslagger. Det finns också smidesskållor och delar av smidesskållor, och så finns det glödskal som bildas vid sekundärsmidet när ett föremål bearbetas på städet. Den största andelen av den registrerade slaggen är sk fluten slagg som runnit ur likt stearin. Den typen av fluten slagg förekommer på vår undersökningsyta i former som är typiska för smide, men fluten slagg förekommer också vid reduktion av malm. Dörren för järntillverkning är alltså inte helt stängd, vi får se vad resten av analyserna ger för resultat.
Bland de smälta slaggerna finns bitar med avtryck av bottnar på anläggningar, men också avtryck från kol, strå, gräs och sten.
Det som kom som en liten överraskning vid den okulära genomgången är att det finns en slaggbit där grönärgade droppar satt fast. Det skulle kunna vara fragment av korroderad koppar eller en kopparlegering (t ex brons). Det vore jättekul om det är koppar och att det kanske då också går att säga om bronsspännet som vi hittade är tillverkat på platsen. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, först måste ytterligare analyser till på de gröna dropparna, så att det inte visar sig vara någonting annat.
GAL har också kunnat se järnklumpar, eventuella fragment av järnföremål eller ämnesjärn. Är det ämnesjärn som har importerats, eller har det trots allt producerats på platsen eller i närområdet? Vi har plockat in ett antal svartbruna klumpar (järnutfällningar) som kan vara malmbildningar (myrmalm), men inga av klumparna har rostats, de har alltså inte förberetts för att reduceras i en blästugn.
Vi ska nu från vår sida komplettera med litet mera information till Grandin och Willim, så att det går att få ut mesta möjliga av resten av analysarbetet.
Nästa blogg dyker upp fredagen den 15 februari.
/Olof
Materialet består av slagger, järn, sintrad sand, sten lera och malm. Samtliga slagger i materialet kan - troligtvis - kallas för smidesslagger. Det finns också smidesskållor och delar av smidesskållor, och så finns det glödskal som bildas vid sekundärsmidet när ett föremål bearbetas på städet. Den största andelen av den registrerade slaggen är sk fluten slagg som runnit ur likt stearin. Den typen av fluten slagg förekommer på vår undersökningsyta i former som är typiska för smide, men fluten slagg förekommer också vid reduktion av malm. Dörren för järntillverkning är alltså inte helt stängd, vi får se vad resten av analyserna ger för resultat.
Bland de smälta slaggerna finns bitar med avtryck av bottnar på anläggningar, men också avtryck från kol, strå, gräs och sten.
Det som kom som en liten överraskning vid den okulära genomgången är att det finns en slaggbit där grönärgade droppar satt fast. Det skulle kunna vara fragment av korroderad koppar eller en kopparlegering (t ex brons). Det vore jättekul om det är koppar och att det kanske då också går att säga om bronsspännet som vi hittade är tillverkat på platsen. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, först måste ytterligare analyser till på de gröna dropparna, så att det inte visar sig vara någonting annat.
GAL har också kunnat se järnklumpar, eventuella fragment av järnföremål eller ämnesjärn. Är det ämnesjärn som har importerats, eller har det trots allt producerats på platsen eller i närområdet? Vi har plockat in ett antal svartbruna klumpar (järnutfällningar) som kan vara malmbildningar (myrmalm), men inga av klumparna har rostats, de har alltså inte förberetts för att reduceras i en blästugn.
Vi ska nu från vår sida komplettera med litet mera information till Grandin och Willim, så att det går att få ut mesta möjliga av resten av analysarbetet.
Nästa blogg dyker upp fredagen den 15 februari.
/Olof
fredag 1 februari 2008
Stenkul...
Det här blir verkligen en kort blogg. Kom i sista stund på att det är två veckor sedan jag skrev förra bloggen.
De senaste två veckorna kan sammanfattas med: Vi arbetar på med samma saker ännu, främst registrering av sten. Ni kan här nedan se ett tjusigt upplagt avslagsmaterial i kvartsit från Slagplats 1 på lokal 39, från en av fyndpåsarna. Just de här fynden hittades under avtorvningen, i de torv och jordmassor som grävmaskinen skalat av. Fynden låg alltså väldigt ytligt.
Återkommer redan på måndag, ty vi har fått ett första, preliminärt analyssvar från Lena Grandin på GAL angående slaggen. (Vad sägs om den cliff-hangern!)
/Olof
© Norrbottens Museum
© Norrbottens Museum
De senaste två veckorna kan sammanfattas med: Vi arbetar på med samma saker ännu, främst registrering av sten. Ni kan här nedan se ett tjusigt upplagt avslagsmaterial i kvartsit från Slagplats 1 på lokal 39, från en av fyndpåsarna. Just de här fynden hittades under avtorvningen, i de torv och jordmassor som grävmaskinen skalat av. Fynden låg alltså väldigt ytligt.
Återkommer redan på måndag, ty vi har fått ett första, preliminärt analyssvar från Lena Grandin på GAL angående slaggen. (Vad sägs om den cliff-hangern!)
/Olof
© Norrbottens Museum
© Norrbottens Museum
fredag 18 januari 2008
Vardagslunk efter helgerna.
Vi har nu varit igång i två veckor efter jul, nyår och trettondagshelgen. Det har inte hänt så mycket som är värt att berätta om, eftersom det mesta nu handlar om fyndregistrering. I första hand är det stenmaterialet som jag och Carina håller på med. (Mest jag just nu, eftersom Carina är litet mera splittrad av allting annat som måste ordnas i haparandabananprojektet, och därtill det övriga museiarbetet). Vi går igenom samtliga fyndpåsar, flyttar över innehållet till fyndaskar, och i de fall där flera fynd finns i samma påse, så får de separata fynden egna fyndnummer. En fyndpåse med avslag kan generera ytterligare fyndnummer om det bland avslagen finns t.ex. en kärna (den delen av stenen som avslagen slogs ifrån när sten-smeden arbetade), eller en skrapa, eller ett annat föremål, eller om materialen i påsarna är blandade (kvarts eller kvartsit). Det ursprungliga antalet fyndposter (3856) kommer att bli betydligt fler, men samtidigt så sorterar vi bort sådant som har tagits in av misstag t.ex. när vädrets makter har gjort det svårt att urskilja fynd från annat i regnkladdig sand.
Mirjam har gått igenom stenmaterialet klart på lokal 20, och håller nu på att fyndregistrera det benmaterial som inte skickats till Leif Jonsson, osteologen.
Ronny på Västerbottens museum jobbar nu för fullt med att göra spridningskartor över skärvstenen på lokal 20 och lokal 39, och kommer när vi är klara med fyndlistorna också att göra spridningskartor över var de olika fynden ligger på boplatserna. Ett drygt jobb det också...
Vi har nu skickat det sista av det material som ska analyseras av experter som inte jobbar på Norrbottens museum, den sista sändningen var slaggmaterialet till GAL i Uppsala. Frakten gick minst sagt snabbt, vi skickade fyra trettiokilospaket på morgonen, och Lena Grandin tog emot dem vid lunchtid! Nu återstår att vänta på resultaten av analyserna, och sedan fundera över vad resultaten betyder för tolkningen av boplatserna. Det är då analysresultaten kommer till oss, som vi kan återuppta tankeverksamheten på allvar. Just nu under arbetet med fyndregistreringen, sköter hjärna och kropp sig själva, känns det som.
Helst av allt skulle man vilja hålla det tempo som filmsnuttarna nedan "bevisar" att vi höll under grävningen... Klicka på bilderna!
Nästa blogginlägg kommer om två veckor.
/Olof
Att Daniel och Joel i somras höll det här tempot beror...
(foto: Daryoush Tahmasebi, © Norrbottens Museum)
Mirjam har gått igenom stenmaterialet klart på lokal 20, och håller nu på att fyndregistrera det benmaterial som inte skickats till Leif Jonsson, osteologen.
Ronny på Västerbottens museum jobbar nu för fullt med att göra spridningskartor över skärvstenen på lokal 20 och lokal 39, och kommer när vi är klara med fyndlistorna också att göra spridningskartor över var de olika fynden ligger på boplatserna. Ett drygt jobb det också...
Vi har nu skickat det sista av det material som ska analyseras av experter som inte jobbar på Norrbottens museum, den sista sändningen var slaggmaterialet till GAL i Uppsala. Frakten gick minst sagt snabbt, vi skickade fyra trettiokilospaket på morgonen, och Lena Grandin tog emot dem vid lunchtid! Nu återstår att vänta på resultaten av analyserna, och sedan fundera över vad resultaten betyder för tolkningen av boplatserna. Det är då analysresultaten kommer till oss, som vi kan återuppta tankeverksamheten på allvar. Just nu under arbetet med fyndregistreringen, sköter hjärna och kropp sig själva, känns det som.
Helst av allt skulle man vilja hålla det tempo som filmsnuttarna nedan "bevisar" att vi höll under grävningen... Klicka på bilderna!
Nästa blogginlägg kommer om två veckor.
/Olof
Att Daniel och Joel i somras höll det här tempot beror...
(foto: Daryoush Tahmasebi, © Norrbottens Museum)
..nog mest på att Olof visade vilket tempo som skulle hållas!
(foto: Daryoush Tahmasebi, © Norrbottens Museum)
torsdag 20 december 2007
Tusen frågor om järn... och en önskan om en riktigt God Jul!
Det här blir den sista bloggen före jul och nyår. Ska försöka att hålla den kort. Under de senaste två veckorna har väl den stora begivenheten varit Lena Grandins besök uppe i Luleå. Hon var här för att ta en förhandstitt på det material som hör till järnhanteringen, innan vi skickar ner det till henne på det Geoarkologiska laboratoriet (GAL) i Uppsala. Besöket slutade dramatiskt med en utelåsning från våra ytterkläder knappt två timmar innan flyget gick tillbaka, men det ordnade sig i slutänden. I annat fall hade Grandin fått lov att resa i min gamla grävjacka som jag aldrig tvättat sedan jag köpte den i slutet på 90-talet... (Jag inser att jag här spär på myten om arkeologer som ovårdade, men det är inte sant. Inte jämt i alla fall).
Grandin tittade i alla fall på det järnhanteringsrelaterade material som vi fått ihop från lokal 20 och lokal 39. Järnslagg, glödskal, droppslagg, bottenskållor de sintrade, sammansmälta sandklumparna och diverse rena järnklumpar, och en del möjlig myrmalm. Vi hade kanske inte tusen frågor att ställa till henne, men nästan, och hon svarade snabbt och enkelt på nästan alla.
Glödskalen visar helt klart på att smide har förekommit åtminstone på lokal 39 (jag minns inte om det fanns glödskal på lokal 20) vilket inte var helt oväntat, men spännande ändå. Ännu mera spännande är att en del av bottenskållorna är för tjocka/stora för att enbart höra till smide. Det kan alltså vara fråga om järnframställning ur malm, men Grandin vill först titta på materialet ordentligt nere i Uppsala, innan hon säkert kan säga om det rör sig om järnframställning. Är det så, så är det megahäftigt jättestort. Vi har inte någon järnframställningsplats från järnålden i Norrbotten, eller västerbotten heller för den delen.
Så sent som för tio år sedan så pratades det om att "järnframställning ger hundratals kilo, ja nästan tonvis med slaggmaterial", men Lena Grandin berättade att under de senaste åren så har kunskapsläget blivit ett annat. Det behövs inte jättestora blästugnar för att tillverka järn. Det viktiga är vad jag förstår proportionerna mellan bredd och höjd på ugnen. Om vi säger att ugnen i basen är en halvmeter i diameter, och höjden är 1,5 m, så spelar det dessutom inte någon roll om ungnen är nedgrävd i backen (med någon lösning för tilluft från en blåsbälg), eller om hela ugnen är konstruerad helt och hållet ovanpå marken som en flyttbar skorsten gjord med flätverk och lera. En sådan "flyttbar" ugn skulle i princip bara lämna en grund kolfläck efter sig, och slagg i ett visst förhållande till den mängd järn som producerats. Behöver man inte så mycket järn så finns ingen anledning att göra jätteugnar.
En rolig anektdot berättade Grandin för övrigt. På ett möte i Nederländerna, där man hade konstruerat och använt blästugnar som ett slags experimentell arkeologi, så hade ett gäng danskar under en blöt natt tillverkat en blästugn lämplig i storlek att ha på ett bord. Dess diameter var kanske en decimeter i botten, och höjden ett par handsbredder. Efter att ha krossat malm i skalenlig skalla, och likaledes finfördelat träkol, satte de igång elden i mini-blästugnen. Tro det eller ej, men de lyckades faktiskt producera järn i den! Inte mer än att man hade kunnat smida en järn-nubb med det som producerats, men ändå...! Det viktiga är tydligen inte storleken, utan proportionerna.
Nåväl, det får räcka för denna gång.
Nu vill vi önska er alla en riktigt...
God jul och ett Gott nytt år.
På återhörande nästa år!
/Olof
Ett julkort med Arkeologerna på Norrbottens museum, samt museets julbock:
Fr. v: Mirjam Jonsson, Åsa Lindgren, Lars Backman, Olof Östlund, Frida Palmbo, Carina Bennerhag. Saknas på bilden gör John Molin.
Grandin tittade i alla fall på det järnhanteringsrelaterade material som vi fått ihop från lokal 20 och lokal 39. Järnslagg, glödskal, droppslagg, bottenskållor de sintrade, sammansmälta sandklumparna och diverse rena järnklumpar, och en del möjlig myrmalm. Vi hade kanske inte tusen frågor att ställa till henne, men nästan, och hon svarade snabbt och enkelt på nästan alla.
Glödskalen visar helt klart på att smide har förekommit åtminstone på lokal 39 (jag minns inte om det fanns glödskal på lokal 20) vilket inte var helt oväntat, men spännande ändå. Ännu mera spännande är att en del av bottenskållorna är för tjocka/stora för att enbart höra till smide. Det kan alltså vara fråga om järnframställning ur malm, men Grandin vill först titta på materialet ordentligt nere i Uppsala, innan hon säkert kan säga om det rör sig om järnframställning. Är det så, så är det megahäftigt jättestort. Vi har inte någon järnframställningsplats från järnålden i Norrbotten, eller västerbotten heller för den delen.
Så sent som för tio år sedan så pratades det om att "järnframställning ger hundratals kilo, ja nästan tonvis med slaggmaterial", men Lena Grandin berättade att under de senaste åren så har kunskapsläget blivit ett annat. Det behövs inte jättestora blästugnar för att tillverka järn. Det viktiga är vad jag förstår proportionerna mellan bredd och höjd på ugnen. Om vi säger att ugnen i basen är en halvmeter i diameter, och höjden är 1,5 m, så spelar det dessutom inte någon roll om ungnen är nedgrävd i backen (med någon lösning för tilluft från en blåsbälg), eller om hela ugnen är konstruerad helt och hållet ovanpå marken som en flyttbar skorsten gjord med flätverk och lera. En sådan "flyttbar" ugn skulle i princip bara lämna en grund kolfläck efter sig, och slagg i ett visst förhållande till den mängd järn som producerats. Behöver man inte så mycket järn så finns ingen anledning att göra jätteugnar.
En rolig anektdot berättade Grandin för övrigt. På ett möte i Nederländerna, där man hade konstruerat och använt blästugnar som ett slags experimentell arkeologi, så hade ett gäng danskar under en blöt natt tillverkat en blästugn lämplig i storlek att ha på ett bord. Dess diameter var kanske en decimeter i botten, och höjden ett par handsbredder. Efter att ha krossat malm i skalenlig skalla, och likaledes finfördelat träkol, satte de igång elden i mini-blästugnen. Tro det eller ej, men de lyckades faktiskt producera järn i den! Inte mer än att man hade kunnat smida en järn-nubb med det som producerats, men ändå...! Det viktiga är tydligen inte storleken, utan proportionerna.
Nåväl, det får räcka för denna gång.
Nu vill vi önska er alla en riktigt...
God jul och ett Gott nytt år.
På återhörande nästa år!
/Olof
Ett julkort med Arkeologerna på Norrbottens museum, samt museets julbock:
Fr. v: Mirjam Jonsson, Åsa Lindgren, Lars Backman, Olof Östlund, Frida Palmbo, Carina Bennerhag. Saknas på bilden gör John Molin.
fredag 7 december 2007
De tyckte också om vackra saker...
Vi har under de senaste veckorna fortsatt att arbeta med ungefär samma saker som vi gjort innan. Registreringen av slagg och restpordukter av metallhanteringen är nu slutförd, och vi kommer att få besök på måndag av en representant från GAL i Uppsala(Geo-Arkeologiskt Laboratorium). Det är de som kommer att genomföra analyserna på valda delar av det materialet, för att vi ska få veta mer om vilka delar av metallhanteringen som förekommit på våra boplatser.
Keramikregistreringen är klar, och Mirjam kommer nu att skicka ett urval av skärvor till Polen för C14-datering. Det ska bli spännande att få resultaten, men det dröjer till mitten av februari enligt de besked vi fått.
Jag och Carina håller nu på med fyndregistreringen av stenmaterialet, och det kommer också att ta sin tid. Av det totala antalet fyndpåsar på 3800 så består väl ungefär hälften av stenmaterial. De går vi nu igenom och hittar nya fynd i som vi ger nya fyndnummer, samtidigt som vi kasserar naturligt formade stenar - som inte påverkats av någon människa - som råkat komma med de dagar vi haft dåliga möjligheter att se. Regniga dagar ser alla stenar likadana ut när man stoppar dem i påsar ute i fält... Jag skulle vilja säga att ungefär 95% av stenen består av kvarts och kvartsit. Vi återkommer till ämnet i någon senare blogg.
Att notera är ändå att en del av kvartsiten är verkligen av utsökt kvalitet. Vilket för oss till någonting som borde få oss att reflektera över att vi verkligen är lika de människor som levde för 2000 år sedan, nämligen estetik. Osteologen Leif Jonnson har som hastigast tittat på den del av benmaterialet som ska C14-dateras. Han nämner tre anläggningar från lokal 39 i mailet han skickat till oss.
I anläggning 45, som Ellinor, Marie, och Janne grävde närmast myren, finns ben från bäver. I A20 som Dag grävde vid en stor markfast sten finns mård och brända huggspån av horn (ren eller älg). I A5 som Anna Å grävde finns ekorre och brända huggspån av horn.
Huggspånen från hornen är intressanta, speciellt i sken av det dekorerade ben som vi hittade i A 27. Det skulle kunna vara spår efter hantverk i horn. Det dekorerade benet, det bearbetade hornmaterialet, den utsökt slagna högkvalitativa kvartsiten, bronsspännet och den dekorerade keramiken visar att det här är människor som har höga krav på att saker ska vara estetiskt tilltalande. Visserligen kan där också finnas symboliska funktioner med dekorationerna, men där finns ändå skönhet. Fortfarande kan man ibland höra att tidigare illustrationer av forntida människor lever kvar i allmänhetens ögon, vilket är väldigt synd. Det här är inga vildar som vi pratar om, de var extremt skickliga på det hantverk som de sysslade med, och uppskattade skönhet. De är faktiskt väldigt lika oss...
Bilderna på keramiken visade Mirjam i den förra bloggen. Jag väljer istället att återigen visa benpärlan och bronsspännet från äldre bloggar här nedanför. Klicka på bilderna så ser ni dem i förstoring.
På återhörande om två veckor.
/Olof
Bronsspännet. © Norrbottens Museum
Keramikregistreringen är klar, och Mirjam kommer nu att skicka ett urval av skärvor till Polen för C14-datering. Det ska bli spännande att få resultaten, men det dröjer till mitten av februari enligt de besked vi fått.
Jag och Carina håller nu på med fyndregistreringen av stenmaterialet, och det kommer också att ta sin tid. Av det totala antalet fyndpåsar på 3800 så består väl ungefär hälften av stenmaterial. De går vi nu igenom och hittar nya fynd i som vi ger nya fyndnummer, samtidigt som vi kasserar naturligt formade stenar - som inte påverkats av någon människa - som råkat komma med de dagar vi haft dåliga möjligheter att se. Regniga dagar ser alla stenar likadana ut när man stoppar dem i påsar ute i fält... Jag skulle vilja säga att ungefär 95% av stenen består av kvarts och kvartsit. Vi återkommer till ämnet i någon senare blogg.
Att notera är ändå att en del av kvartsiten är verkligen av utsökt kvalitet. Vilket för oss till någonting som borde få oss att reflektera över att vi verkligen är lika de människor som levde för 2000 år sedan, nämligen estetik. Osteologen Leif Jonnson har som hastigast tittat på den del av benmaterialet som ska C14-dateras. Han nämner tre anläggningar från lokal 39 i mailet han skickat till oss.
I anläggning 45, som Ellinor, Marie, och Janne grävde närmast myren, finns ben från bäver. I A20 som Dag grävde vid en stor markfast sten finns mård och brända huggspån av horn (ren eller älg). I A5 som Anna Å grävde finns ekorre och brända huggspån av horn.
Huggspånen från hornen är intressanta, speciellt i sken av det dekorerade ben som vi hittade i A 27. Det skulle kunna vara spår efter hantverk i horn. Det dekorerade benet, det bearbetade hornmaterialet, den utsökt slagna högkvalitativa kvartsiten, bronsspännet och den dekorerade keramiken visar att det här är människor som har höga krav på att saker ska vara estetiskt tilltalande. Visserligen kan där också finnas symboliska funktioner med dekorationerna, men där finns ändå skönhet. Fortfarande kan man ibland höra att tidigare illustrationer av forntida människor lever kvar i allmänhetens ögon, vilket är väldigt synd. Det här är inga vildar som vi pratar om, de var extremt skickliga på det hantverk som de sysslade med, och uppskattade skönhet. De är faktiskt väldigt lika oss...
Bilderna på keramiken visade Mirjam i den förra bloggen. Jag väljer istället att återigen visa benpärlan och bronsspännet från äldre bloggar här nedanför. Klicka på bilderna så ser ni dem i förstoring.
På återhörande om två veckor.
/Olof
Det 5 millimeter stora dekorerade benet från A27.
© Norrbottens Museum
Bronsspännet. © Norrbottens Museum
måndag 26 november 2007
Fragment av vår förhistoria
Nu är fyndhanteringen av keramiken från Lokal 20 och 39 äntligen klar. Det har tagit tid eftersom skärvorna har mätts, vägts och studerats noggrannt för att identifiering av magring (material som blandats i leran) och eventuell dekor ska kunna göras. Fyndhanteringen av keramiken innebär också att den registreras så att den finns med i museets arkiv. Genom att göra fyndlistor i Excel med koordinater, dvs fyndets exakta läge, kan vi göra kartor i ett kartprogram där fynden syns som punkter. På så sätt kan vi se hur keramiken är spridd över de ytor som vi grävt ut under sommaren. På dessa kartor kan vi också föra in andra typer av fynd, t.ex. stenmaterial och slagg. Genom dessa sk spridningskartor kan vi förhoppningsvis se hur boplatsen har använts och på vilka ytor olika aktiviteter utförts.
Denna skärva har redan tidigare presenterats på bloggen,
Denna mynningskärva är magrad med asbest och ev även
Vissa av keramikskärvorna ska också skickas iväg på fettsyreanalys. Jag har tidigare berättat lite om denna analys som innebär att man kan ta reda på vilka fetter som trängt in i keramiken, orsakat av eventuellt innehåll i kärlen. Redan förra året utförde vi en sådan analys på keramik från utgrävningen i Kosjärv, där vi kunde konstatera att det i kärlet finns spår efter vegetabiliska fetter och fett från någon typ av idisslande djur. Slutsatsen blev att man använt den keramiken för matlagning eller förvaring av mat. Vi hoppas att de nya analyserna av keramiken från Haparandabanan kan ge oss ännu mer information om vad keramiken kan ha använts till. Förutom fettsyreanalys ska också datering med hjälp av C14 ska utföras.
Jag har titta extra noga på magring och dekor för att se om det är möjligt att dela in keramiken i olika typer. Om det är möjligt kommer vi att utföra analyserna på åtminstone en skärva från varje typ av keramik, för att se om de skiljer sig åt i datering och användningsområde.
Sammanlagt har keramikfynden från Lokal 20 och 39 resulterat i ca 350 fyndposter, dvs fyndaskar som innehåller allt från 1-150 skärvor eller fragment. Jag kan inte presentera alla dessa här, men har gjort ett litet urval som följer nedan. Främst har jag här satt fokus på dekoren eftersom det är svårt att visa magring på foto.
Lokal 20
De ornerade skärvorna från Lokal 20 är dekorerade med linjer och ett par skärvor har vulst, dvs en utbuktning som troligtvis löpt som en krans runt hela kärlet.
Denna skärva är asbestmagrad och dekorerad med tre
parallella linjer. F218 Lokal 20. © Norrbottens Museum
Glimmermagrad skärva som dekorerats med vulst. På bilden
syns vulsten som en upphöjning på den vanligtvis släta ytan
som utgör kärlets utsida. F414 Lokal 20. © Norrbottens Museum
Om man tittar noga på denna asbestmagrade skärva kan
man se att dekoren består av två korslagda linjer.
F478 Lokal 20. © Norrbottens Museum
Denna skärva kan dateras med hjälp av C14 eftersom
den har en sotig insida. F619 Lokal 20. © Norrbottens Museum
Asbestmagrad skärva med 2 parallella linjer som går i
en båge. F625 Lokal 20. © Norrbottens Museum
Lokal 39
Keramiken på Lokal 39 skiljer sig från den på Lokal 20 genom att dekoren nästan uteslutande består av prickar eller punkter, men vulst förekommer även här.
n
n
Denna asbestmagrade skärva är dekorerad med ett upphöjt
band, dvs vulst. F2530 L39. © Norrbottens Museum
Skärvan på bilden är magrad med mycket små asbestfibrer,
nästan omöjliga att se med blotta ögat. Dekoren består av
intryckta punkter som tycks löpa i ett zig-zag-mönster.
F2732 L39. © Norrbottens Museum
Denna skärva har redan tidigare presenterats på bloggen,
men jag visar den igen eftersom den är lite speciell. Den
är asbestmagrad och dekorerad på två olika sätt. Den nedre
dekoren består av intryckta punkter och den ovanför av ett
ev imiterat textilavtryck. F2732 L39. © Norrbottens Museum
Denna mynningskärva är magrad med asbest och ev även
hår. Hårmagring brukar visa sig som små porer där håren
legat. Dekoren består av en rand och en serie täta prickar
nedanför. F2767 L39. © Norrbottens Museum
På denna skärva kan man tydligt se asbestfibrerna som
krusliknande inslag på ytan. Dekoren består av ganska
stora, något triangulära gropar. F3726 L39.
© Norrbottens Museum
b
b
På återseende
/Mirjam
fredag 9 november 2007
"En ska hölle vad en löver..."
De senaste två veckornas jobb har fortsatt utan större sensationer. Det är ett stort material att gå igenom, och faktum är att det just nu är svårt att skilja veckorna från varandra innehållsmässigt.
I förra veckan fick vi i alla fall den första sändningen med ben till Leif Jonsson, osteologen i Göteborg. Han kommer att gå igenom de benen under nästa vecka, och sedan ska de skickas vidare till C14-laboratoriet för datering. Vi har en hel del metoddiskussioner just nu när det gäller C14-dateringarna, för även där pågår det en metodutveckling. Carina pratade med Leif Jonsson igår, om någonting som kallas reservoar-effekten. Den har varit känd tidigare, och i korthet går den ut på att ben från vattenlevande djur har en tendens att bli för gamla när de dateras. Leif sade att man i York på en medeltidsgrävning hade fått dateringar som varit 500 år för gamla när man daterat fisk. Resultaten på York-materialet har publicerats i år och felvisningen är störande stor. Anledningen till detta fenomen är troligen att vattnet urlakar berggrunden på fossila organiska material och att fiskarna då andas i sig detta, vilket sedan sätter sig i deras skelett. Nu ska jag inte svära på det, men jag har det på att berggrunden i York består av kalk, vilket skulle kunna förklara den stora felvisningen. Vi har inte någon kalkberggrund i norra Sverige, det närmaste är Gotland, Öland och delar av Småland, men vi bör kolla upp resonemanget närmare. Att notera är att reservoareffekten inte alls påverkar dateringen av ben från landlevande djur. Det innebär att om vi bara har tillräckligt stor del ben från sådana så kan vi datera enbart landdjursben, men det ser ut som om materialet till stor del består av fiskben. Vi får höra vad Jonsson säger när han tittat nogrannare på det som vi skickat till honom.
För tillfället sitter jag och Carina och går igenom fyndpåsar med slagg och sintrad (sammansmält) sand i våra lokaler på vårdcentralen, som vi senare ska skicka till GAL i Uppsala för analys. Slaggbitarna kan ibland innehålla avtryck eller till och med rester av träkol. Det kan vara kul att hitta en sådan slaggbit, men på det hela taget är det skönt att ha en radio eller CD-spelare att lyssna på under tiden, eftersom genomgången av materialet kan vara litet enformigt.
Mirjam håller tillsammans med Carina på att gå igenom keramikfynden inne på museet. (Carina hinner - som ni märker- med att vara på två, ibland tre ställen samtidigt). Där handlar det om att välja ut skärvor som ska C14-dateras, och då ska helst någon skärva av varje keramiktyp vara representerad. Det som påverkar urvalet är magringen, dekor och fyndställe på boplatserna.
Rubriken i dagens blogg kommer av ett uttalande av Rallycross-föraren Per Eklund som i något lopp blivit trängd av banan av en konkurrent och hotat med att ge igen. Nästföljande lopp hade de bägge krockat, med Eklund som den skyldige. "En ska hölle vad en löver..." konstaterade han på bred Värmländska. Nu håller jag det jag lovade i förra bloggen; här är bilderna på den konserverade kniven, som vi när vi grävde fram den trodde var en spjutspets. Tången var helst sönderrostad och gick inte att rädda. På bild syns också det konserverade metallföremål som John Molin grävde fram vid A2 på lokal 39, troligtvis en del av en järnskrapa.
Nästa blogg kommer på fredag om två veckor.
/Olof
Kniv, inte spjutspets, från lokal 39. Eggen är närmast linjalen. (Fältbilder finns på bloggen den 2 augusti)
© Norrbottens museum
Här syns ryggen på samma kniv.
© Norrbottens museum
Del av järnskrapa från A2, lokal 39. (Fältbilder finns på blogginlägget från den 9 augusti)
© Norrbottens museum
I förra veckan fick vi i alla fall den första sändningen med ben till Leif Jonsson, osteologen i Göteborg. Han kommer att gå igenom de benen under nästa vecka, och sedan ska de skickas vidare till C14-laboratoriet för datering. Vi har en hel del metoddiskussioner just nu när det gäller C14-dateringarna, för även där pågår det en metodutveckling. Carina pratade med Leif Jonsson igår, om någonting som kallas reservoar-effekten. Den har varit känd tidigare, och i korthet går den ut på att ben från vattenlevande djur har en tendens att bli för gamla när de dateras. Leif sade att man i York på en medeltidsgrävning hade fått dateringar som varit 500 år för gamla när man daterat fisk. Resultaten på York-materialet har publicerats i år och felvisningen är störande stor. Anledningen till detta fenomen är troligen att vattnet urlakar berggrunden på fossila organiska material och att fiskarna då andas i sig detta, vilket sedan sätter sig i deras skelett. Nu ska jag inte svära på det, men jag har det på att berggrunden i York består av kalk, vilket skulle kunna förklara den stora felvisningen. Vi har inte någon kalkberggrund i norra Sverige, det närmaste är Gotland, Öland och delar av Småland, men vi bör kolla upp resonemanget närmare. Att notera är att reservoareffekten inte alls påverkar dateringen av ben från landlevande djur. Det innebär att om vi bara har tillräckligt stor del ben från sådana så kan vi datera enbart landdjursben, men det ser ut som om materialet till stor del består av fiskben. Vi får höra vad Jonsson säger när han tittat nogrannare på det som vi skickat till honom.
För tillfället sitter jag och Carina och går igenom fyndpåsar med slagg och sintrad (sammansmält) sand i våra lokaler på vårdcentralen, som vi senare ska skicka till GAL i Uppsala för analys. Slaggbitarna kan ibland innehålla avtryck eller till och med rester av träkol. Det kan vara kul att hitta en sådan slaggbit, men på det hela taget är det skönt att ha en radio eller CD-spelare att lyssna på under tiden, eftersom genomgången av materialet kan vara litet enformigt.
Mirjam håller tillsammans med Carina på att gå igenom keramikfynden inne på museet. (Carina hinner - som ni märker- med att vara på två, ibland tre ställen samtidigt). Där handlar det om att välja ut skärvor som ska C14-dateras, och då ska helst någon skärva av varje keramiktyp vara representerad. Det som påverkar urvalet är magringen, dekor och fyndställe på boplatserna.
Rubriken i dagens blogg kommer av ett uttalande av Rallycross-föraren Per Eklund som i något lopp blivit trängd av banan av en konkurrent och hotat med att ge igen. Nästföljande lopp hade de bägge krockat, med Eklund som den skyldige. "En ska hölle vad en löver..." konstaterade han på bred Värmländska. Nu håller jag det jag lovade i förra bloggen; här är bilderna på den konserverade kniven, som vi när vi grävde fram den trodde var en spjutspets. Tången var helst sönderrostad och gick inte att rädda. På bild syns också det konserverade metallföremål som John Molin grävde fram vid A2 på lokal 39, troligtvis en del av en järnskrapa.
Nästa blogg kommer på fredag om två veckor.
/Olof
Kniv, inte spjutspets, från lokal 39. Eggen är närmast linjalen. (Fältbilder finns på bloggen den 2 augusti)
© Norrbottens museum
Här syns ryggen på samma kniv.
© Norrbottens museum
Del av järnskrapa från A2, lokal 39. (Fältbilder finns på blogginlägget från den 9 augusti)
© Norrbottens museum
fredag 26 oktober 2007
Datering, en fråga om tid...
Under de senaste två veckorna har vi suttit jag, Carina och Mirjam och plockat benfragment och små fiskben från de jordpreparat som vi har tagit ur olika anläggningar på lokal 39 och lokal 20. Tro det eller ej, men vi har en tidspress på oss även nu. Vi vill ha iväg de ben och de träkol som ska dateras så snart som möjligt. Benen ska dessutom passera osteologen - benexperten Leif Jonsson i Göteborg, innan de skickas för C14-datering. Alla dateringar, och helst också alla andra analyser måste vara klara innan nyår, så att vi kan börja skriva rapporten i januari. Utan dateringar blir rapportskrivningen tämlingen mager. Nu är vi inte ensamma som vill ha C14-prover daterade, vilket innebär att det kan vara kö på upp till tre månader på laboratorierna. Vi har därför beslutat oss att skicka merparten av våra prover till ett laboratorium i USA, som kan göra jobbet snabbare. Dateringar handlar om tid i flera avseenden än ett...
Arbete pågår även på ett annat plan. Ellinor håller just nu på att, dels göra en lärarhandledning om arkeologi för lärare i Norrbottens län, dels håller hon på att planera för en fotoutställning som ska visa bilder från sommarens grävningar längs Haparandabanan, och då främst från lokal 20 och 39). Det publika arbetet fortsätter att vara viktigt för museet även när själva grävningen är över. Vi måste ju föra ut kunskapen till alla, annars är det ju ingen poäng med att gräva. Det är ju vår gemensamma förhistoria som vi gräver. Den är ju inte bara till för arkeologerna.
Så har vi också fått tillbaka de metallföremål som konserverats av Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Nu framgår det att den spjutspets som Therese Hellqvist grävde fram inte är en spjutspets. Den visade sig ha en rygg på ena sidan - det är en kniv. Jag har själv inte fått möjlighet att se den konserverade kniven, eftersom arbetet med jordproverna sker i en lokal i andra änden av stan i Luleå, så kniven är inte fotograferad som den ser ut nu. Återkommer med en bild på den om två veckor.
Det får duga med litet andra bilder tills vidare, här nedan.
/Olof
Arbete pågår även på ett annat plan. Ellinor håller just nu på att, dels göra en lärarhandledning om arkeologi för lärare i Norrbottens län, dels håller hon på att planera för en fotoutställning som ska visa bilder från sommarens grävningar längs Haparandabanan, och då främst från lokal 20 och 39). Det publika arbetet fortsätter att vara viktigt för museet även när själva grävningen är över. Vi måste ju föra ut kunskapen till alla, annars är det ju ingen poäng med att gräva. Det är ju vår gemensamma förhistoria som vi gräver. Den är ju inte bara till för arkeologerna.
Så har vi också fått tillbaka de metallföremål som konserverats av Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Nu framgår det att den spjutspets som Therese Hellqvist grävde fram inte är en spjutspets. Den visade sig ha en rygg på ena sidan - det är en kniv. Jag har själv inte fått möjlighet att se den konserverade kniven, eftersom arbetet med jordproverna sker i en lokal i andra änden av stan i Luleå, så kniven är inte fotograferad som den ser ut nu. Återkommer med en bild på den om två veckor.
Det får duga med litet andra bilder tills vidare, här nedan.
/Olof
Mirjam ordnar upp bland fyndpåsarna och Carina försöker pressa priser och göra överenskommelse med analysföretag. © Norrbottens museum
Olof plockar små fragment av brända ben ur ett av alla jordpreparat. © Norrbottens museum
Ovanför kompassens linjal ser ni här en ryggkota från en fisk till vänster och ett benfragment till höger. © Norrbottens museum
torsdag 11 oktober 2007
Två veckor inomhus på museet...
En kort lägesbeskrivning just nu på vårt efterarbete just nu: Vi sysslar nu med sortering av plastpåsar fyllda med jord, och en genomgång av de drygt 3800 fyndpåsar som lokal 20 och lokal 39 tillsammans frambringat. Våra jordpåsar som tillsammans tar upp ungefär 35 hyllmetrar med plats, består till största delen av jord från olika benanläggningar som sållats ute i fält med 1-2 mm sållduk. I fält var detta en tidsbesparing eftersom vi bara hällde över det som blev kvar på sållduken direkt över till de föslutningsbara påsarna utan att plocka ur benen, men det arbetet måste göras nu istället. Sedan finns bland dessa påsar träkol för vedartsprover och kol 14-dateringar (även om vi helst daterar brända ben), det finns påsar med jordprover för makrofossilannalyser (används till att leta fröer och annat som kan ha blivit kvar i anläggningarna), och prover för MS-analyser. MS står för Magnetisk succeptibilitet (har jag stavat rätt?) - visar om marken har blivit bränd t ex under en anläggning.
Helst ska vi ha hunnit gå igenom proverna så att vi har full koll på dem, och så att vi kan göra ett urval på vilka av dem som vi kan skicka vidare för analyser innan oktober månad är slut. Analysmaterial ska bland annat skickas till C14-laboratoriet, till osteologen, och till vedartsexperten.
Sedan har vi lika många anläggningsbeskrivningar att gå igenom, som vi har anläggningar: 12 anläggningar på lokal 20 och 52 på lokal 39, men det är inte riktigt sant eftersom alla anläggningar inte grävdes. Den stora utmaningen med anläggningsbeskrivningarna lär väl bli att tyda handstilarna från alla arkeologer, och jag kan inte säga att jag själv är något föredöme när det gäller läsligheten i min handstil...
Vi har också hunnit med att åka tillbaka till lokal 13. 20 och 39 för att kontrollera hur området blev efter att det återställts klart. Vi hyrde in samme maskinförare som kört grävmaskinen för att lägga tillbaka torven, och en förare av en hjullastare för att hjälpa honom. Det återställda området är de delar av grävningsytan som inte kommer att hamna direkt under järnvägen, och det såg riktigt bra ut. När det har fått växa ett par år på platsen kommer man inte att kunna se att vi har varit där.
Så, det får räcka för denna gång. Jag återkommer om två veckor, om inte någonting skriv-värt inträffar före det.
/Olof
Litet bilder blir det även denna gång:
Helst ska vi ha hunnit gå igenom proverna så att vi har full koll på dem, och så att vi kan göra ett urval på vilka av dem som vi kan skicka vidare för analyser innan oktober månad är slut. Analysmaterial ska bland annat skickas till C14-laboratoriet, till osteologen, och till vedartsexperten.
Sedan har vi lika många anläggningsbeskrivningar att gå igenom, som vi har anläggningar: 12 anläggningar på lokal 20 och 52 på lokal 39, men det är inte riktigt sant eftersom alla anläggningar inte grävdes. Den stora utmaningen med anläggningsbeskrivningarna lär väl bli att tyda handstilarna från alla arkeologer, och jag kan inte säga att jag själv är något föredöme när det gäller läsligheten i min handstil...
Vi har också hunnit med att åka tillbaka till lokal 13. 20 och 39 för att kontrollera hur området blev efter att det återställts klart. Vi hyrde in samme maskinförare som kört grävmaskinen för att lägga tillbaka torven, och en förare av en hjullastare för att hjälpa honom. Det återställda området är de delar av grävningsytan som inte kommer att hamna direkt under järnvägen, och det såg riktigt bra ut. När det har fått växa ett par år på platsen kommer man inte att kunna se att vi har varit där.
Så, det får räcka för denna gång. Jag återkommer om två veckor, om inte någonting skriv-värt inträffar före det.
/Olof
Litet bilder blir det även denna gång:
Det återställda delarna av lokal 39 syns som brun torv bortanför den öppna sandytan. Järnvägen kommer att gå där sanden fortfarande ligger bar. Lokal 39 känns väldigt ödslig nu när inga arkeologer är där... © Norrbottens museum
Många påsar är det... Hur ska du fixa det här Olof? © Norrbottens museum
Mirjam har börjat plocka ur benen ur jordpåsarna. © Norrbottens museum
lördag 29 september 2007
Helikopterlyft, frost och avslutning av grävning
Den sista grävningsveckan har varit en bra vecka. Några ytterligare upptäckter, även om de fyndmaterialet är detsamma som tidigare veckor. Vi har i veckan hittat ytterligare fyra anläggningar, vilket innebär att vi nu är uppe i anläggningsnummer 52. Några anläggningar har sorterats bort som enbart ett spritt kulturlager, och någon enstaka har blivit bortplockad eftersom det har varit en naturbildning, men vi har i alla fall närmare 50 anläggningar. Jag kommer inte exakt ihåg just nu, men vi är uppe i över 3500 fynd. Sammanlagt har vi hittat ungefär 10 gånger mer än vad vi hade förväntat oss, beräknat utifrån resultaten av fjolårets förundersökningar.
Mer än hälften av de anläggningar som vi har grävt är benanläggningar, men de kan sägas vara uppdelade i åtminstone två kategorier. Dels rena avfallsgropar som A27 och A29. Djupa (30-60 cm djupa) och med en tydlig avgränsning där de har varit nedgrävda. Dels relativt platta och grunda anläggningar, som mera är att beteckna som eldstäder/härdar som man slängt ben på. Vi har tidigare inte hittat mer än ett fåtal härdar som innehåller sten, men nu under de sista veckorna när vi grävt bort de återstående halvorna av benanläggningarna har vi upptäckt någonting. När man inte bara klyver anläggningana för att i första hand få fram anläggningens genomskärning, utan istället noggrannt följer den mörkare sand som innehåller ben så får man fram en serie med fördjupningar kring det rödbrända centrumet av anläggningen. Fördjuppningarna är spår efter stenar som plockats bort och återanvänts någon annanstans. Benen har då rasat ned i fördjupningarna efter de bortplockade stenarna. Jättekul att sådant också går att se.
Att stenarna i härdarna återanvänts innebär också att det inte kan ha gått alltför lång tid mellan det att härden övergivits och att en ny härd (?) skapats med de gamla stenarna. Om stenarna har växt över med mossa och blåbärsris är de svåra att hitta när de ska användas igen. Det finns alltså en möjlighet att boplatsen aldrig varit bortglömd under de århundraden som den varit i bruk, utan att den kontinuerligt funnits i människors medvetande, utan att man för den skull kan säga att den har använts permanent. Det ska bli kul att få se om svaren på våra kol-14-dateringar stämmer med den tanken.
På fredagmorgonen hade höstens första frost slagit till, vilket fick till följd att Therese Hällqvist kunde ta ur innandömet på A50 (en grop med kol och brända ben) som ett djupfryst preparat. I vanliga fall kan man ta in ett sjok av marken för att plocka fram innehållet inomhus genom att gjuta in det hela i ett paket med gips. I det här fallet behövdes inte det. Hela innehållet var ett djupfryst paket, vare sig hon ville det eller ej.
Frosten gjorde också att Eva Kemi gav upp försöken att rensa fram en sista ruta på A6. Idén att försöka få fram några sista keramikskärvor genom att försöka krossa den frusna markytan med skärslev, fyllhammare, eller hammare, kändes litet meningslös. Orden "krossa" och "keramik" går inte så bra ihop.
En enastående prestation och ett stort uppvisande av mod visade vår projektledare Carina Bennerhag i måndags. Hon trotsade sin flygskräck och klättrade in i en helikopter som "föråkare" till museets fotograf Staffan Nygren. Carina rekognoserade och Staffan filmade i det andra lyftet grävningen med öppen dörr och säkerhetssele. Carinas prestation kan sammanfattas i orden: Det arkeologiska intresset uppväger flygskräck.
Under torsdagen började vi plocka ihop från grävytan, och på fredagmorgonen lastade vi vår grävutrustning i en inhyrd skåpbil. En av våra stamgäster och glädjespridare, Birger, hjälpte oss att ta gruppfoto. Ett avskedsficka sittande ute i solen mellan barackerna och några kramar, och kanske några tårar av rörelse, så skildes större delen av grävgänget åt. Tack allihopa för en fin grävsäsong! Jag vill också passa på att tacka en extra gång till de av er som stannade till litet längre för att hjälpa mig att lasta ur skåpbilen på museet.
Med detta är grävningen slut, och analyser och rapportskrivning tar vid. Bloggen kommer att vara igång även under rapportarbetet. Analysresultat och framsteg vid innearbetet kommer att levereras ända tills rapporten står färdig. Inläggen på bloggen kommer dock med litet glesare mellanrum. Jag räknar med en blogg varannnan vecka, kanske litet oftare om någoning speciellt händer.
Tack ännu en gång alla arkeologer som jobbat, och alla besökare som besökt oss i sommar.
/Olof
Några bilder från de sista dagarna:
Benanläggning/härd A17, med gropar efter stenar som inte funnits där på flera århundraden. Den djupaste gropen längst upp i bild är litet djupare grävd eftersom vi hittade träkol där som senare visade sig bli ytterligare en anläggning (A50). © Norrbottens museum
A50. Anläggning med kol och brända ben, här i genomskärning. © Norrbottens museum
Therese Hellqvist med djupfryst A50 på sittunderlaget. © Norrbottens museum
Grävgänget kisar mot solen sista dagen. © Norrbottens museum
(Klicka på bilden för att förstora)
Övre raden: Marie Nyström, Joel Marklund, Ann-Sofie Rönnbäck, Anna Åkesson, Dag Lantz, Eva Wallen-Kemi, Ronny Smeds.
Nedre raden: Carina Bennerhag, Sara Hagström, Therese Hellqvist, Therese Ekholm, Elinor Johansson, Jan-Erik Nyman, Mirjam Jonsson.
Sittande: Olof Östlund.
Inte med på bilden/inte med på den sista dagen: Erik Dardel, Anna Månsson, Sandra Lundholm , John Molin, Daniel Eriksson, Frida Palmbo, Åsa Lindgren
Mer än hälften av de anläggningar som vi har grävt är benanläggningar, men de kan sägas vara uppdelade i åtminstone två kategorier. Dels rena avfallsgropar som A27 och A29. Djupa (30-60 cm djupa) och med en tydlig avgränsning där de har varit nedgrävda. Dels relativt platta och grunda anläggningar, som mera är att beteckna som eldstäder/härdar som man slängt ben på. Vi har tidigare inte hittat mer än ett fåtal härdar som innehåller sten, men nu under de sista veckorna när vi grävt bort de återstående halvorna av benanläggningarna har vi upptäckt någonting. När man inte bara klyver anläggningana för att i första hand få fram anläggningens genomskärning, utan istället noggrannt följer den mörkare sand som innehåller ben så får man fram en serie med fördjupningar kring det rödbrända centrumet av anläggningen. Fördjuppningarna är spår efter stenar som plockats bort och återanvänts någon annanstans. Benen har då rasat ned i fördjupningarna efter de bortplockade stenarna. Jättekul att sådant också går att se.
Att stenarna i härdarna återanvänts innebär också att det inte kan ha gått alltför lång tid mellan det att härden övergivits och att en ny härd (?) skapats med de gamla stenarna. Om stenarna har växt över med mossa och blåbärsris är de svåra att hitta när de ska användas igen. Det finns alltså en möjlighet att boplatsen aldrig varit bortglömd under de århundraden som den varit i bruk, utan att den kontinuerligt funnits i människors medvetande, utan att man för den skull kan säga att den har använts permanent. Det ska bli kul att få se om svaren på våra kol-14-dateringar stämmer med den tanken.
På fredagmorgonen hade höstens första frost slagit till, vilket fick till följd att Therese Hällqvist kunde ta ur innandömet på A50 (en grop med kol och brända ben) som ett djupfryst preparat. I vanliga fall kan man ta in ett sjok av marken för att plocka fram innehållet inomhus genom att gjuta in det hela i ett paket med gips. I det här fallet behövdes inte det. Hela innehållet var ett djupfryst paket, vare sig hon ville det eller ej.
Frosten gjorde också att Eva Kemi gav upp försöken att rensa fram en sista ruta på A6. Idén att försöka få fram några sista keramikskärvor genom att försöka krossa den frusna markytan med skärslev, fyllhammare, eller hammare, kändes litet meningslös. Orden "krossa" och "keramik" går inte så bra ihop.
En enastående prestation och ett stort uppvisande av mod visade vår projektledare Carina Bennerhag i måndags. Hon trotsade sin flygskräck och klättrade in i en helikopter som "föråkare" till museets fotograf Staffan Nygren. Carina rekognoserade och Staffan filmade i det andra lyftet grävningen med öppen dörr och säkerhetssele. Carinas prestation kan sammanfattas i orden: Det arkeologiska intresset uppväger flygskräck.
Under torsdagen började vi plocka ihop från grävytan, och på fredagmorgonen lastade vi vår grävutrustning i en inhyrd skåpbil. En av våra stamgäster och glädjespridare, Birger, hjälpte oss att ta gruppfoto. Ett avskedsficka sittande ute i solen mellan barackerna och några kramar, och kanske några tårar av rörelse, så skildes större delen av grävgänget åt. Tack allihopa för en fin grävsäsong! Jag vill också passa på att tacka en extra gång till de av er som stannade till litet längre för att hjälpa mig att lasta ur skåpbilen på museet.
Med detta är grävningen slut, och analyser och rapportskrivning tar vid. Bloggen kommer att vara igång även under rapportarbetet. Analysresultat och framsteg vid innearbetet kommer att levereras ända tills rapporten står färdig. Inläggen på bloggen kommer dock med litet glesare mellanrum. Jag räknar med en blogg varannnan vecka, kanske litet oftare om någoning speciellt händer.
Tack ännu en gång alla arkeologer som jobbat, och alla besökare som besökt oss i sommar.
/Olof
Några bilder från de sista dagarna:
Benanläggning/härd A17, med gropar efter stenar som inte funnits där på flera århundraden. Den djupaste gropen längst upp i bild är litet djupare grävd eftersom vi hittade träkol där som senare visade sig bli ytterligare en anläggning (A50). © Norrbottens museum
A50. Anläggning med kol och brända ben, här i genomskärning. © Norrbottens museum
Therese Hellqvist med djupfryst A50 på sittunderlaget. © Norrbottens museum
Grävgänget kisar mot solen sista dagen. © Norrbottens museum
(Klicka på bilden för att förstora)
Övre raden: Marie Nyström, Joel Marklund, Ann-Sofie Rönnbäck, Anna Åkesson, Dag Lantz, Eva Wallen-Kemi, Ronny Smeds.
Nedre raden: Carina Bennerhag, Sara Hagström, Therese Hellqvist, Therese Ekholm, Elinor Johansson, Jan-Erik Nyman, Mirjam Jonsson.
Sittande: Olof Östlund.
Inte med på bilden/inte med på den sista dagen: Erik Dardel, Anna Månsson, Sandra Lundholm , John Molin, Daniel Eriksson, Frida Palmbo, Åsa Lindgren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)