Arkeologi vid Haparandabanan 2007

Den nya bloggen

2010-04-14T01:46:00.000-07:00

Hej.

Nu har vi skapat en ny blogg för arkeologi på Norrbottens museum.
Den finns att se på följande plats:

http://arkeologipnorrbottensmuseum.blogspot.com

/Olof

Avslut på bloggen - En ny blogg är under diskussion

2009-12-08T00:18:00.000-08:00

Hej allihop.

Det här blir den sista Haparandabanebloggen. Arbetet med boplatserna håller nu på att ta en delvis annan riktning, så det känns inte riktigt som om detta är rätt forum att fortsätta skriva nyheter i. Vi har i stället pratat om att skapa en ny blogg där arkeologerna på Norrbottens museum kan göra egna blogginlägg om alla arkeologiska projekt som pågår inom museets ramar.

Men det går inte att avsluta Haparandabenebloggen utan att nämna det jobb som Carina Bennerhag och Åsa Lindgren har utfört under sommaren, De har varit ut ännu en gång till Sangis, den här gången till ett område ett par hundra meter öster om lokal 39. På lokal 39 har vi "bara" hittat spår efter bearbetning av järn, men ingen järnframställning ur malm. Men med ledning av fynden på L 39 har Carina har varit övertygat om att det måste finnas en järnframställningsplats någonstans nära. Nu har hon och Åsa hittat slagg på höjden öster om den kulle som kallas järnbacken. Slaggen har analyserats av GAL i Uppsala, som konstaterat att det rör sig om riktig järnframställning. Det är ett stort genombrott, och boplatsen är den äldsta daterade järnframställningsboplatsen i Norrbotten, (2300 år gammal) och de nya fynden är unika i sitt slag i övre Norrland.

Carina berättade om fynden på en välbesökt presskonferens måndagen den 23 november, där både radio, tidningar och TV var med.

Mer finns att läsa på Norrbottens museums hemsida. Direktlänken till Carinas text om fynden finns på den här adressen:

http://www.nll.se/webb/Kultur--och-utbildning/Norrbottens-museum/BAAS/Arkeologi/Forskning/Samhalle-i-forandring-Jarnalder-i-Norrbottens-kustland/

Med detta så avslutar jag den här bloggen. Den kommer naturligtvis att få ligga kvar ute på internet, men det kommer inte att bli några flera inlägg. Tack för visat intresse.
Besök museets hemsida och håll ögonen öppna efter nya bloggar.

Vid datorn denna sista gång:
Olof Östlund

Invigning av utställning på Museet

2009-06-24T02:52:00.000-07:00

Hej.

Här kommer ytterligare en kort uppdatering om läget när det gäller Haparandabane-grävningarnas efterdyningar.

Lördagen den 13 juni invigdes en bildutställning här på museet där en del av resultaten presenterades. Den kommer att finnas uppsatt på museets bottenvåning i museets café ända fram till den 30 augusti. Har ni vägarna förbi så ta gärna en fika och kolla in utställningen, och ni som inte vill fika behöver inte göra det om ni inte vill...

Carina Bennerhag, som var projektledare för hela projektet invigningstalade när utställningen öppnades. Hon blev dessutom intervjuad dagen innan på Sveriges radio P4 Norrbotten. Lyssna på sändningen som var mellan kl 07.30 och 08.00. Någonstans inom den halvtimmen hittar ni hennes utläggning om utställningen:

http://www.sr.se/cgi-bin/norrbotten/program/index.asp?date=2009-06-12&ProgramID=59

Här är också en länk till Norrbottens museums hemsida:
http://www.nll.se/nodsida.aspx?id=12103

Jag har hört mig för med mina kollegor och har förstått att kompletteringarna till rapporterna på de olika lokalerna inte är helt färdiga. Det återstår alltså ännu en del arbete för att få dem fullständigt godkända av länsstyrelsen.

Så det var allt för denna gång.

/Olof

Litet information i väntan på ett inlägg från Carina...

2009-03-04T06:18:00.000-08:00

Hej igen.

Eftersom det utlovade inlägget på bloggen har dröjt bra mycket längre än januari månad så inser jag att det är dags att göra en insats igen. Jag hade hoppats att Carina skulle leverera den här texten på bloggen, men hon har haft fullt upp med annat att göra de senaste månaderna.

I vilket fall som helst: Rapporten (eller snarare rapporterna, eftersom Frida skrev en separat rapport för lokal 7), är färdigställd och levererad till länsstyrelsen för genomläsning och omdöme. Sedan kan Carina och Frida mest troligt räkna med en del rättningskrav från länsstyrelsens sida innan den slutligen godkänns.

Under tiden så vilar inte Haparandabaneprojektet stilla. Carina har hållit föreläsning om grävningarna här på museet, och fler förfrågningar om föreläsningar kommer in till museet. Bildutställningen som Elinor arbetade med hösten innan hon slutade här på museet håller nu på att färdigställas av Carina och Frida, i samarbete med Henrik Ygge från museets publika avdelning. Utställningen planeras vara klar till sommaren 2009. Kanske kan det också bli fråga om att ställa ut en del av fynden i montrar.

Jag ska försöka att bevaka utvecklingen även i fortsättningen, även om jag inte längre är direkt inblandad i det som återstår av Haparandabaneprojektet. Min huvudsyssla just nu är att planera inför utredningar och smågrävningar till sommaren, så Haparandabanebloggen kommer litet vid sidan om. Jag hoppas också på något inlägg i bloggen från Carina där hon redogör för utgrävningens resultat, vad det lider.

Det får räcka så för den här gången. Det bör komma ett blogginlägg till innan sommaren. Åtminstone för att berätta om rapporten blivit godkänd, eller ej.

Ha det så gott.
Vi hörs!
/Olof

Enden er naer...

2008-11-21T04:42:00.000-08:00

"Folk sier att enden er naer, at domeda'n den komer..."
(Kim Larsen ur albumet "Forklaedt till voksen")

Nej, domedagen är inte här, men nästan. Regelmässigt har jag nu glömt att förnya bloggen vid det tillfälle jag lovat. Nu, nästan en månad senare så är det i alla fall dags. Förresten är det nog den sista gången som jag kommer att glömma bort bloggen, slutet är nämligen nära på rapportjobbet med Haparandabanan.

Sedan sist så har det hänt, att vi har fått rapporten från GAL på de analyserade slaggbitarna och de metallföremål som vi skickade ner till Uppsala i våras. Kortfattat kan man säga att järnhantverket häruppe i norr har varit väldigt avancerat för sin tid. Det är ett hantverk som frambringat fullvärdigt stål, som är minst lika bra eller till och med bättre än de produkter som tillverkades i mälardalen under samma tid. Olika härdningar och bearbetning av järnet har gett olika grad av hållfasthet, hårdhet och seghet i ett och samma föremål, på ett sätt som verkligen visar att smeden visste vad hon eller han gjorde! Urhäftigt är ordet som jag söker! På Lokal 39 har vi inte järnframställning ur malm, men däremot så har vi delar av lupp-material. (Luppen är så att säga den första järnklumpen som man får ut vid järntillverkningen efter att man smält malmen). Eftersom det rimligtvis är smidigare att frakta halvfabrikat i form av ämnesjärn än osmidiga råfabrikat - som luppar - så borde själva järnframställningsplatsen också ligga nära de boplatser vi undersökt. Namnet "Järnbacken" verkar ha långa anor, och mera substans än tidigare med de här resultaten.

Arbetet är nu i en avslutande tolkningsfas, där boplatsernas organisation (både inom boplatsen, och deras lägen i den dåtida miljön), näringsfång, kulturinfluenser och teknologi står i fokus. Carina plöjer igenom mängder med referenslitteratur för att försäkra sig om att de resultat som kommit fram under Haparandabaneundersökningarna verkligen håller för en kritisk granskning. Arkeologi är inte en exakt vetenskap där de olika delarna "i matematiktalet" alltid ger samma definitiva svar. Snarare är det så att den som lägger fram flest och bäst bevis på att hon har rätt, också är den som har mest rätt. Därför dröjer offentliggörandet av rapportens resultat ytterligare en månad. Carina och Frida har fram till sista december på sig att leverera rapporterna till länsstyrelsen över Lokal 7, Lokal 20 och Lokal 39. Sedan när den blivit godkänd kan vi sprida budskapet.

Nästa blogg, som förmodligen är den sista kommer i början på januari. Jag har fått löfte om att Carina själv ska skriva den, och att hon där ska släppa fram resultaten.
Om inte så hörs vi då, annars tackar jag för mig här och nu.

Med vänliga hälsningar till alla som varit intresserade. Det här har varit mycket trevligt.
/Olof Östlund

Fältsäsong - rapportarbetet ligger nere.

2008-06-06T13:00:00.000-07:00

Ännu en gång har jag glömt bort att skriva bloggen vid den tidpunkt som jag tänkt mig. Här kommer en summering ändå på vad som hänt sedan sist.

Carina har skrivit ytterligare text till rapporten, jag har inte sett hur mycket, men jag anar att det håller på att vara ganska omfattande. Mirjam har gjort klart anläggningsbeskrivningarna både på Lokal 20 och Lokal 39. Vi gick gemensamt igenom förra veckan hur vi ska tolka/kalla de enskilda anläggningarna så att vi har samma bedömning för båda lokalerna. Mirjam kommer nu att ta med sig ritningar från ett urval av anläggningarna för renritning. Hon kommer att arbeta med dem på kvällstid under fältsäsongen. Uppåt 20 ritningar av omrkrng 70 ska renritas. Alla ritningar kan inte beredas plats i rapporten, men det är viktigt att varje anläggningstyp blir representerad. Jag har själv sysslat litet ytterligare med spridningskartor, och håller nu på att komma ned på detaljnivå. Jag bryter ut kategorier av mer och mer specifik art ur fyndlistan. I stället för att markera ut stora kategorier som "L39, all kvartsit" eller L39 all slagg" så handlar det nu om exaktare sökningar som "L39, kvartsitskrapor" eller "L39 droppslagg". Det håller på att framträda tydliga mönster tillsammans med de dateringar vi har, och det är nu det verkligen börjar bli spännande. Nästan allt det vi gjort tidigare i rapportarbetet har handlat om att sortera och gå igenom för att skapa tillförlitliga listor där bedömningen är likvärdig genom hela fyndmaterialet. Det har varit ett enformigt arbete, men när vi nu använder de listorna och letar fyndkategorier med sökord som t ex: Sakord, Material, Vikt, Färg eller Antal, så betalar det sig mångdubbelt när spridningskartorna ploppar upp på dataskärmen efter den där sista knapptryckningen. Frågor som "är det möjligt att med fyndkategorier avgöra vad som är en smideshärd?" börjar nu gå att svara på. Likså frågan om stenteknologins samtidighet eller ej med järnhantverket. Jättehäftigt!

Nu är emellertid sommaren här, och vi bryter allt arbete med rapporter under fältsäsongen. Arkeologerna på Norrbottens museum har ett flertal andra uppdrag som pockar på uppmärksamhet. Fornminnesinventering, långa arbeten med schaktkontroller i kulturlager från medeltid och historisk tid i både Öjebyn och Gammelstad, utredningar vid Morjärv och Överkalix bara för att nämna några saker som vi har inplanerade.

Bloggen kommer därför att vila fram till september eller oktober. Vi på Norrbottens museum vill därför önska er en riktigt trevlig sommar.
Vi hörs till hösten...

/Olof

Att förstöra forntida föremål i vetenskapens namn!

2008-05-08T06:32:00.000-07:00

Hej igen, nu har vi återigen glömt bort bloggen för allt jobb, men här kommer det ett inlägg som är en vecka försenat.

Vi närmar oss nu sommartider även i Norrbotten, vilket innebär att en hel del nya jobb kräver uppmärksamhet i form av planering och kostnadsberäkningar. Men vi strävar på i det längsta med arbetet med Haparandabane-rapporten. Vi har kvar att skicka in ytterligare några prover för C14 datering. Vi försöker använda dem så effektivt som möjligt, så att vi med de sista provernas hjälp kan bekräfta eller förkasta tveksamheter som ett par tre av de tidigare dateringarna gett upphov till.
Frågorna är av typen: "Är det verkligen möjligt...? Jag har aldrig hört talas om att den typen av föremål/anläggningar/material blivit daterade till den tiden! Är det något fel med dateringen? Det borde vi kolla upp!"

Så med de sista dateringarna försöker vi se till så att de fyller så många syften som möjligt. Huvudsyftet med dem är dock att ge oss klarhet i metallhantverkets ålder på Lokal 39. Lena Grandin på GAL i Uppsala har plockat fram kolfragment som har blivit inneslutna i slagg under järnhanteringen, och dessa ska nu dateras. Något som också ska dateras är några av de metallföremål som vi har hittat på Lokal 39. Bland annat holkyxan innehåller tillräckligt mycket kolhaltigt järn (d v s stål) för att vara möjligt att datera. Holkyxan har enligt Grandin blivit härdad efter att den fått sin slutgiltiga form, d v s blivit upphettad en sista gång och sedan snabbt blivit avkyld, och sedan sannolikt värmebehandlats en gång till för att inte bli spröd. Holkyxan har alltså tillverkats av någon som kan det här med järn, och det vore därför mycket intressant att veta hur gammal den är.

Grandin har skickat bilder på de föreslagna snitt de kommer att göra i föremålen för att kunna plocka ut daterbart material. Det är inte utan att jag och Carina drog efter andan. "Så stora snitt, och så mycket! Inte kan vi väl förstöra de här föremålen...!?!" Men det är så det är: Föremålen i sig är fina, men den vetenskapliga informationen som vi kan få genom att låta datera dem är mycket mera värdefull än utseendet på föremålen. Vi har för övrigt tänkt oss att restaurera föremålen efteråt och låta lägga in ersättningsmaterial i snitten som visar vad det är som har tagits bort, ungefär på samma sätt som Wasa-museet ersatt saknade träbord på Wasa-skeppet med trä i en annan färg, för att visa vad som saknas utan att skeppet ser ut som en schweizerost.

Mirjam håller på med anläggningsbeskrivningarna nu från lokal 20 och 39. Inte ett helt lätt arbete med tanke på ett antal mer eller mindre svårlästa handstilar. Min är väl som vanligt en av de värre, men jag är sannerligen inte ensam! Carina fortsätter textproduktionen i rapporten, också det ett digert arbete. Jag själv har gjort klart genomgången av fotografier, och har rensat bort dubletter och bilder som saknat relevans, eller varit för oskarpa för att spara. Jag har dessutom gått igenom fotoböckerna för att göra dem läsliga för museets registreringsavdeling, som ska registrera våra bilder och skriva fotolistor. Just nu sitter jag och laborerar med olika fyndkategorier och olika sorters material i fyndlistorna. Tanken är att vi med ett knapptryck på datorn, ska kunna se en spridningsbild på en karta var alla skrapor av mörk kvartsit finns, eller var alla kvartskärnor finns, eller var de flesta glödskalen påträffades. Sådana spridningsbilder betyder mycket för tolkningen av boplatserna i kombination med dateringarna.

De sista C14-dateringarna dröjer ett tag. Senast jag hörde någonting om kötiderna hos laboratorierna så pratades det om omkring 12 veckors väntan. Vi har därför fått vår rapporttid förlängd av länsstyrelsen, och den ska vara färdigställd senast den 1 november. Under sommaren kommer vårt eget arbete med rapporten att gå på sparlåga i väntan på de sista analyssvaren, och sedan sätter vi fart igen till hösten.

Jag har emellertid för avsikt att göra ett inlägg till innan sommaren börjar på allvar, i månadsskiftet maj/juni.

/Olof

Fynd till tusen!!

2008-04-01T07:30:00.000-07:00

Vi är nu äntligen färdiga med registreringen av alla fynd! Det har varit ett drygt jobb, där Mirjam och Olof gjort den allra största delen. Totalt sett landade vi på över 4600 fyndposter och då kan varje fyndpost innehålla mer än ett föremål!

Fynden består till största delen av avslag i kvartsit och kvarts, dvs rester efter redskapstillverkning, tätt följt av rester från metallhantering i form av bl a slagg. Det som slår en när det gäller fyndmaterialet är att vi har väldigt lite formella föremål som t ex skrapor och knivar i stenmaterial, vilket är rätt konstigt med tanke på den stora mängden avfall från stensmide som finns på de båda boplatserna. Man undrar ju vad man egentligen tillverkat på platserna?

Intressant är också att resterna efter stensmide och metallhantering ligger inom samma områden på boplatserna. Det för oss till en av våra frågeställningar där vi bl a ska försöka belysa hur övergången från stensmide till metallhantering såg ut/gick till och vad det fick för konsekvenser för det förhistoriska samhället?

Eftersom undersökningarna har gett ett så omfattande fyndmaterial och har en så stor spännvidd i dateringarna har vi fått en unik möjlighet att utföra lite mer omfattande studier kring järnåldern i Norrbottens kustland. Den stora utmaningen som ligger framför oss nu är att kunna relatera allt fyndmaterial till de dateringar som vi fått - ett arbete som man ser fram emot med skräckblandad förtjusning! Till vår hjälp har vi datorn som kan trolla fram de mest fascinerande spridningsbilder, nedan kommer ett smakprov.

© Norrbottens Museum

Bilden visar spridningen av kvarts (gröna prickar)- och kvartsitavslag (röda prickar) samt slagg (lila prickar) på lokal 39. Det man tydligt ser är att det finns en uppdelning och separering av stenmaterialet över boplatsytan. Om uppdelningen är ett resultat av att platsen nyttjats under olika tidsperioder eller att man medvetet separerat stensmidet i de olika stenmaterialen under samma tidsperiod återstår att analyseras.

Nästa blogginlägg kommer i månadsskiftet april/maj.

/Carina

Analysresultat och museet som arkeologisk kunskapsbank

2008-02-29T04:16:00.000-08:00

Nu börjar äntligen resten av de efterlängtade analysresultaten komma till oss. Tidigare har vi fått information om Leif Jonssons osteologiska analys (ben-analys)och så GAL:s preliminära genomgång av slaggen.

Men i onsdags fick vi så 34 st Kol 14 dateringar via mail från Polen. (Lokal 20: 13 dateringar, Lokal 39 : 21 dateringar). Dateringarna sträcker sig från ungefär 1000 f Kr till ungefär 1000 e Kr. (f Kr = före kristi födelse, e Kr = efter Kristi födelse). Spannet på dateringar ligger inom rimlighetens gräns, kanske med något enstaka undantag. Vi ska titta närmare på några dateringar som eventuellt kan ha felkällor. I vilket fall som helst har vi nu ett styvt jobb att pussla ihop dateringar med lämningar, och att sedan göra tolkningar på detta.

Vi har också fått analysresultat från Sven Isaksson på Stockholms universitet, som har utfört fettsyre-analyser på vår keramik. Även där har vi saker att fundera över, kanske inte när det gäller keramikens användning, utan snarare vad som man förvarat/tillagat i dem.

I övrigt fortsätter vi med det sista av genomgången av stenmaterialet, och väntar oss att bli färdiga med det under nästa vecka. Sedan kommer vi att börja med renskrivning av anläggningsbeskrivningar och renritning av ritningar. Det är mycket material som ska tas om hand, både när det gäller de saker som vi grävt upp ur marken, och när det gäller arkivmaterial. Som institution har Norrbottens museum en väldigt bra utgångspunkt att just förvara både fornfynd och arkivmaterial för framtiden. För att framtidens forskare ska kunna titta på (och kanske omvärdera vår grävning) måste föremål, fotografier, ritningar och anteckningsböcker finnas kvar i all framtid. Museet har i motsats till en del privata arkeologiföretag både arkiv och magasin som klarar den uppgiften.

Vi gör nu ett rejält hopp till nästa gång ett nytt blogginlägg publiceras. Det sker i månadsskiftet mars/april, om det inte händer någonting oförutsett under de närmaste veckorna.

/Olof

I väntan på...

2008-02-17T23:21:00.001-08:00

Eftersom vi är totalt uppslukade i det vi gör så glöms saker ibland bort, t.ex. fredagens blogg. Å andra sidan finns det inte så mycket att rapportera om. Vi fortsätter med samma sysslor som veckorna innan, med fyndhantering av stenmaterialet. Att notera är att vi har väldigt få föremål i allt detta avslagsmaterial av kvarts och kvartsit. De föremål som vi har hittat är nästan enbart skrapor, och hårt nötta sådana. Det verkar som om de har varit så välanvända att de helt enkelt kastats tillsammans med annat avfall. Det är i alla fall så det känns just nu innan vi faktiskt har fått se en spridningsbild på var de ligger.

Carina har kämpat med spridningsbilder, men då bara på slagg och metallrelaterade fynd, för att underlätta för GAL när de går igenom det materialet. Det kan väl sägas att Frida och Åsa har stöttat Carina när dataprogrammet Arc-GIS krånglat som mest...

Någon gång på fredagseftermiddagarna brukar vi också få mail eller telefonsamtal från Ronny som sitter på Västerbottens museum i Umeå och jobbar. Han förklarar då för oss hur han löst problem med inmätningarna som gjordes ute i fält, och efter ett par extra förklaringar brukar vi till sist förstå varandra. Det kan vara svårt med kommunikationerna när man inte sitter på samma ställe.

Under nästkommande två veckor kan vi kanske, eventuellt, förhoppningsvis, få svar från Polen angående kol-14 dateringarna. Alla tankar och tolkningar som vi har på våra två boplatser hänger ju väldigt mycket på vilka lämningar som kan knytas till varandra i tid. Det ligger en längtan i luften efter det där svaret...

Nästa blogg borde ligga ute på nätet den 29 februari.

Vi hörs!
/Olof

Ett mail från GAL

2008-02-04T04:38:00.000-08:00

Vi fick i fredags ett mail, en första kommentar på den slagg och de smälta sandklumpar som vi skickat till GAL i Uppsala, efter Lena Grandins besök hos oss. Nu har Grandins kollega, Annika Willim, gjort en första nogrannare genomgång av materialet. Än så länge har det enbart handlat om en okulär (att titta) genomgång, med som mest en stereolupp till hjälp, enligt vad jag förstår.

Materialet består av slagger, järn, sintrad sand, sten lera och malm. Samtliga slagger i materialet kan - troligtvis - kallas för smidesslagger. Det finns också smidesskållor och delar av smidesskållor, och så finns det glödskal som bildas vid sekundärsmidet när ett föremål bearbetas på städet. Den största andelen av den registrerade slaggen är sk fluten slagg som runnit ur likt stearin. Den typen av fluten slagg förekommer på vår undersökningsyta i former som är typiska för smide, men fluten slagg förekommer också vid reduktion av malm. Dörren för järntillverkning är alltså inte helt stängd, vi får se vad resten av analyserna ger för resultat.

Bland de smälta slaggerna finns bitar med avtryck av bottnar på anläggningar, men också avtryck från kol, strå, gräs och sten.

Det som kom som en liten överraskning vid den okulära genomgången är att det finns en slaggbit där grönärgade droppar satt fast. Det skulle kunna vara fragment av korroderad koppar eller en kopparlegering (t ex brons). Det vore jättekul om det är koppar och att det kanske då också går att säga om bronsspännet som vi hittade är tillverkat på platsen. Men vi ska inte gå händelserna i förväg, först måste ytterligare analyser till på de gröna dropparna, så att det inte visar sig vara någonting annat.

GAL har också kunnat se järnklumpar, eventuella fragment av järnföremål eller ämnesjärn. Är det ämnesjärn som har importerats, eller har det trots allt producerats på platsen eller i närområdet? Vi har plockat in ett antal svartbruna klumpar (järnutfällningar) som kan vara malmbildningar (myrmalm), men inga av klumparna har rostats, de har alltså inte förberetts för att reduceras i en blästugn.

Vi ska nu från vår sida komplettera med litet mera information till Grandin och Willim, så att det går att få ut mesta möjliga av resten av analysarbetet.

Nästa blogg dyker upp fredagen den 15 februari.

/Olof

Stenkul...

2008-02-01T07:12:00.000-08:00

Det här blir verkligen en kort blogg. Kom i sista stund på att det är två veckor sedan jag skrev förra bloggen.

De senaste två veckorna kan sammanfattas med: Vi arbetar på med samma saker ännu, främst registrering av sten. Ni kan här nedan se ett tjusigt upplagt avslagsmaterial i kvartsit från Slagplats 1 på lokal 39, från en av fyndpåsarna. Just de här fynden hittades under avtorvningen, i de torv och jordmassor som grävmaskinen skalat av. Fynden låg alltså väldigt ytligt.

Återkommer redan på måndag, ty vi har fått ett första, preliminärt analyssvar från Lena Grandin på GAL angående slaggen. (Vad sägs om den cliff-hangern!)

/Olof

© Norrbottens Museum

© Norrbottens Museum

Vardagslunk efter helgerna.

2008-01-18T03:41:00.000-08:00

Vi har nu varit igång i två veckor efter jul, nyår och trettondagshelgen. Det har inte hänt så mycket som är värt att berätta om, eftersom det mesta nu handlar om fyndregistrering. I första hand är det stenmaterialet som jag och Carina håller på med. (Mest jag just nu, eftersom Carina är litet mera splittrad av allting annat som måste ordnas i haparandabananprojektet, och därtill det övriga museiarbetet). Vi går igenom samtliga fyndpåsar, flyttar över innehållet till fyndaskar, och i de fall där flera fynd finns i samma påse, så får de separata fynden egna fyndnummer. En fyndpåse med avslag kan generera ytterligare fyndnummer om det bland avslagen finns t.ex. en kärna (den delen av stenen som avslagen slogs ifrån när sten-smeden arbetade), eller en skrapa, eller ett annat föremål, eller om materialen i påsarna är blandade (kvarts eller kvartsit). Det ursprungliga antalet fyndposter (3856) kommer att bli betydligt fler, men samtidigt så sorterar vi bort sådant som har tagits in av misstag t.ex. när vädrets makter har gjort det svårt att urskilja fynd från annat i regnkladdig sand.

Mirjam har gått igenom stenmaterialet klart på lokal 20, och håller nu på att fyndregistrera det benmaterial som inte skickats till Leif Jonsson, osteologen.

Ronny på Västerbottens museum jobbar nu för fullt med att göra spridningskartor över skärvstenen på lokal 20 och lokal 39, och kommer när vi är klara med fyndlistorna också att göra spridningskartor över var de olika fynden ligger på boplatserna. Ett drygt jobb det också...

Vi har nu skickat det sista av det material som ska analyseras av experter som inte jobbar på Norrbottens museum, den sista sändningen var slaggmaterialet till GAL i Uppsala. Frakten gick minst sagt snabbt, vi skickade fyra trettiokilospaket på morgonen, och Lena Grandin tog emot dem vid lunchtid! Nu återstår att vänta på resultaten av analyserna, och sedan fundera över vad resultaten betyder för tolkningen av boplatserna. Det är då analysresultaten kommer till oss, som vi kan återuppta tankeverksamheten på allvar. Just nu under arbetet med fyndregistreringen, sköter hjärna och kropp sig själva, känns det som.

Helst av allt skulle man vilja hålla det tempo som filmsnuttarna nedan "bevisar" att vi höll under grävningen... Klicka på bilderna!

Nästa blogginlägg kommer om två veckor.

/Olof

Att Daniel och Joel i somras höll det här tempot beror...
(foto: Daryoush Tahmasebi, © Norrbottens Museum)

..nog mest på att Olof visade vilket tempo som skulle hållas!

(foto: Daryoush Tahmasebi, © Norrbottens Museum)

Tusen frågor om järn... och en önskan om en riktigt God Jul!

2007-12-20T07:07:00.000-08:00

Det här blir den sista bloggen före jul och nyår. Ska försöka att hålla den kort. Under de senaste två veckorna har väl den stora begivenheten varit Lena Grandins besök uppe i Luleå. Hon var här för att ta en förhandstitt på det material som hör till järnhanteringen, innan vi skickar ner det till henne på det Geoarkologiska laboratoriet (GAL) i Uppsala. Besöket slutade dramatiskt med en utelåsning från våra ytterkläder knappt två timmar innan flyget gick tillbaka, men det ordnade sig i slutänden. I annat fall hade Grandin fått lov att resa i min gamla grävjacka som jag aldrig tvättat sedan jag köpte den i slutet på 90-talet... (Jag inser att jag här spär på myten om arkeologer som ovårdade, men det är inte sant. Inte jämt i alla fall).

Grandin tittade i alla fall på det järnhanteringsrelaterade material som vi fått ihop från lokal 20 och lokal 39. Järnslagg, glödskal, droppslagg, bottenskållor de sintrade, sammansmälta sandklumparna och diverse rena järnklumpar, och en del möjlig myrmalm. Vi hade kanske inte tusen frågor att ställa till henne, men nästan, och hon svarade snabbt och enkelt på nästan alla.

Glödskalen visar helt klart på att smide har förekommit åtminstone på lokal 39 (jag minns inte om det fanns glödskal på lokal 20) vilket inte var helt oväntat, men spännande ändå. Ännu mera spännande är att en del av bottenskållorna är för tjocka/stora för att enbart höra till smide. Det kan alltså vara fråga om järnframställning ur malm, men Grandin vill först titta på materialet ordentligt nere i Uppsala, innan hon säkert kan säga om det rör sig om järnframställning. Är det så, så är det megahäftigt jättestort. Vi har inte någon järnframställningsplats från järnålden i Norrbotten, eller västerbotten heller för den delen.

Så sent som för tio år sedan så pratades det om att "järnframställning ger hundratals kilo, ja nästan tonvis med slaggmaterial", men Lena Grandin berättade att under de senaste åren så har kunskapsläget blivit ett annat. Det behövs inte jättestora blästugnar för att tillverka järn. Det viktiga är vad jag förstår proportionerna mellan bredd och höjd på ugnen. Om vi säger att ugnen i basen är en halvmeter i diameter, och höjden är 1,5 m, så spelar det dessutom inte någon roll om ungnen är nedgrävd i backen (med någon lösning för tilluft från en blåsbälg), eller om hela ugnen är konstruerad helt och hållet ovanpå marken som en flyttbar skorsten gjord med flätverk och lera. En sådan "flyttbar" ugn skulle i princip bara lämna en grund kolfläck efter sig, och slagg i ett visst förhållande till den mängd järn som producerats. Behöver man inte så mycket järn så finns ingen anledning att göra jätteugnar.

En rolig anektdot berättade Grandin för övrigt. På ett möte i Nederländerna, där man hade konstruerat och använt blästugnar som ett slags experimentell arkeologi, så hade ett gäng danskar under en blöt natt tillverkat en blästugn lämplig i storlek att ha på ett bord. Dess diameter var kanske en decimeter i botten, och höjden ett par handsbredder. Efter att ha krossat malm i skalenlig skalla, och likaledes finfördelat träkol, satte de igång elden i mini-blästugnen. Tro det eller ej, men de lyckades faktiskt producera järn i den! Inte mer än att man hade kunnat smida en järn-nubb med det som producerats, men ändå...! Det viktiga är tydligen inte storleken, utan proportionerna.

Nåväl, det får räcka för denna gång.
Nu vill vi önska er alla en riktigt...

God jul och ett Gott nytt år.

På återhörande nästa år!
/Olof

Ett julkort med Arkeologerna på Norrbottens museum, samt museets julbock:
Fr. v: Mirjam Jonsson, Åsa Lindgren, Lars Backman, Olof Östlund, Frida Palmbo, Carina Bennerhag. Saknas på bilden gör John Molin.

De tyckte också om vackra saker...

2007-12-07T00:58:00.000-08:00

Vi har under de senaste veckorna fortsatt att arbeta med ungefär samma saker som vi gjort innan. Registreringen av slagg och restpordukter av metallhanteringen är nu slutförd, och vi kommer att få besök på måndag av en representant från GAL i Uppsala(Geo-Arkeologiskt Laboratorium). Det är de som kommer att genomföra analyserna på valda delar av det materialet, för att vi ska få veta mer om vilka delar av metallhanteringen som förekommit på våra boplatser.

Keramikregistreringen är klar, och Mirjam kommer nu att skicka ett urval av skärvor till Polen för C14-datering. Det ska bli spännande att få resultaten, men det dröjer till mitten av februari enligt de besked vi fått.

Jag och Carina håller nu på med fyndregistreringen av stenmaterialet, och det kommer också att ta sin tid. Av det totala antalet fyndpåsar på 3800 så består väl ungefär hälften av stenmaterial. De går vi nu igenom och hittar nya fynd i som vi ger nya fyndnummer, samtidigt som vi kasserar naturligt formade stenar - som inte påverkats av någon människa - som råkat komma med de dagar vi haft dåliga möjligheter att se. Regniga dagar ser alla stenar likadana ut när man stoppar dem i påsar ute i fält... Jag skulle vilja säga att ungefär 95% av stenen består av kvarts och kvartsit. Vi återkommer till ämnet i någon senare blogg.

Att notera är ändå att en del av kvartsiten är verkligen av utsökt kvalitet. Vilket för oss till någonting som borde få oss att reflektera över att vi verkligen är lika de människor som levde för 2000 år sedan, nämligen estetik. Osteologen Leif Jonnson har som hastigast tittat på den del av benmaterialet som ska C14-dateras. Han nämner tre anläggningar från lokal 39 i mailet han skickat till oss.

I anläggning 45, som Ellinor, Marie, och Janne grävde närmast myren, finns ben från bäver. I A20 som Dag grävde vid en stor markfast sten finns mård och brända huggspån av horn (ren eller älg). I A5 som Anna Å grävde finns ekorre och brända huggspån av horn.

Huggspånen från hornen är intressanta, speciellt i sken av det dekorerade ben som vi hittade i A 27. Det skulle kunna vara spår efter hantverk i horn. Det dekorerade benet, det bearbetade hornmaterialet, den utsökt slagna högkvalitativa kvartsiten, bronsspännet och den dekorerade keramiken visar att det här är människor som har höga krav på att saker ska vara estetiskt tilltalande. Visserligen kan där också finnas symboliska funktioner med dekorationerna, men där finns ändå skönhet. Fortfarande kan man ibland höra att tidigare illustrationer av forntida människor lever kvar i allmänhetens ögon, vilket är väldigt synd. Det här är inga vildar som vi pratar om, de var extremt skickliga på det hantverk som de sysslade med, och uppskattade skönhet. De är faktiskt väldigt lika oss...

Bilderna på keramiken visade Mirjam i den förra bloggen. Jag väljer istället att återigen visa benpärlan och bronsspännet från äldre bloggar här nedanför. Klicka på bilderna så ser ni dem i förstoring.

På återhörande om två veckor.

/Olof

Det 5 millimeter stora dekorerade benet från A27.

Bronsspännet. © Norrbottens Museum

Fragment av vår förhistoria

2007-11-26T04:24:00.000-08:00

Nu är fyndhanteringen av keramiken från Lokal 20 och 39 äntligen klar. Det har tagit tid eftersom skärvorna har mätts, vägts och studerats noggrannt för att identifiering av magring (material som blandats i leran) och eventuell dekor ska kunna göras. Fyndhanteringen av keramiken innebär också att den registreras så att den finns med i museets arkiv. Genom att göra fyndlistor i Excel med koordinater, dvs fyndets exakta läge, kan vi göra kartor i ett kartprogram där fynden syns som punkter. På så sätt kan vi se hur keramiken är spridd över de ytor som vi grävt ut under sommaren. På dessa kartor kan vi också föra in andra typer av fynd, t.ex. stenmaterial och slagg. Genom dessa sk spridningskartor kan vi förhoppningsvis se hur boplatsen har använts och på vilka ytor olika aktiviteter utförts.

Vissa av keramikskärvorna ska också skickas iväg på fettsyreanalys. Jag har tidigare berättat lite om denna analys som innebär att man kan ta reda på vilka fetter som trängt in i keramiken, orsakat av eventuellt innehåll i kärlen. Redan förra året utförde vi en sådan analys på keramik från utgrävningen i Kosjärv, där vi kunde konstatera att det i kärlet finns spår efter vegetabiliska fetter och fett från någon typ av idisslande djur. Slutsatsen blev att man använt den keramiken för matlagning eller förvaring av mat. Vi hoppas att de nya analyserna av keramiken från Haparandabanan kan ge oss ännu mer information om vad keramiken kan ha använts till. Förutom fettsyreanalys ska också datering med hjälp av C14 ska utföras.

Jag har titta extra noga på magring och dekor för att se om det är möjligt att dela in keramiken i olika typer. Om det är möjligt kommer vi att utföra analyserna på åtminstone en skärva från varje typ av keramik, för att se om de skiljer sig åt i datering och användningsområde.

Sammanlagt har keramikfynden från Lokal 20 och 39 resulterat i ca 350 fyndposter, dvs fyndaskar som innehåller allt från 1-150 skärvor eller fragment. Jag kan inte presentera alla dessa här, men har gjort ett litet urval som följer nedan. Främst har jag här satt fokus på dekoren eftersom det är svårt att visa magring på foto.

Lokal 20

De ornerade skärvorna från Lokal 20 är dekorerade med linjer och ett par skärvor har vulst, dvs en utbuktning som troligtvis löpt som en krans runt hela kärlet.

Denna skärva är asbestmagrad och dekorerad med tre

parallella linjer. F218 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Glimmermagrad skärva som dekorerats med vulst. På bilden

syns vulsten som en upphöjning på den vanligtvis släta ytan

som utgör kärlets utsida. F414 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Om man tittar noga på denna asbestmagrade skärva kan

man se att dekoren består av två korslagda linjer.

F478 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Denna skärva kan dateras med hjälp av C14 eftersom

den har en sotig insida. F619 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Asbestmagrad skärva med 2 parallella linjer som går i

en båge. F625 Lokal 20. © Norrbottens Museum

Lokal 39

Keramiken på Lokal 39 skiljer sig från den på Lokal 20 genom att dekoren nästan uteslutande består av prickar eller punkter, men vulst förekommer även här.

Denna asbestmagrade skärva är dekorerad med ett upphöjt

band, dvs vulst. F2530 L39. © Norrbottens Museum

Skärvan på bilden är magrad med mycket små asbestfibrer,

nästan omöjliga att se med blotta ögat. Dekoren består av

intryckta punkter som tycks löpa i ett zig-zag-mönster.

F2732 L39. © Norrbottens Museum

Denna skärva har redan tidigare presenterats på bloggen,

men jag visar den igen eftersom den är lite speciell. Den

är asbestmagrad och dekorerad på två olika sätt. Den nedre

dekoren består av intryckta punkter och den ovanför av ett

ev imiterat textilavtryck. F2732 L39. © Norrbottens Museum

Denna mynningskärva är magrad med asbest och ev även

hår. Hårmagring brukar visa sig som små porer där håren

legat. Dekoren består av en rand och en serie täta prickar

nedanför. F2767 L39. © Norrbottens Museum

På denna skärva kan man tydligt se asbestfibrerna som

krusliknande inslag på ytan. Dekoren består av ganska

stora, något triangulära gropar. F3726 L39.

På återseende

/Mirjam

"En ska hölle vad en löver..."

2007-11-09T01:07:00.000-08:00

De senaste två veckornas jobb har fortsatt utan större sensationer. Det är ett stort material att gå igenom, och faktum är att det just nu är svårt att skilja veckorna från varandra innehållsmässigt.

I förra veckan fick vi i alla fall den första sändningen med ben till Leif Jonsson, osteologen i Göteborg. Han kommer att gå igenom de benen under nästa vecka, och sedan ska de skickas vidare till C14-laboratoriet för datering. Vi har en hel del metoddiskussioner just nu när det gäller C14-dateringarna, för även där pågår det en metodutveckling. Carina pratade med Leif Jonsson igår, om någonting som kallas reservoar-effekten. Den har varit känd tidigare, och i korthet går den ut på att ben från vattenlevande djur har en tendens att bli för gamla när de dateras. Leif sade att man i York på en medeltidsgrävning hade fått dateringar som varit 500 år för gamla när man daterat fisk. Resultaten på York-materialet har publicerats i år och felvisningen är störande stor. Anledningen till detta fenomen är troligen att vattnet urlakar berggrunden på fossila organiska material och att fiskarna då andas i sig detta, vilket sedan sätter sig i deras skelett. Nu ska jag inte svära på det, men jag har det på att berggrunden i York består av kalk, vilket skulle kunna förklara den stora felvisningen. Vi har inte någon kalkberggrund i norra Sverige, det närmaste är Gotland, Öland och delar av Småland, men vi bör kolla upp resonemanget närmare. Att notera är att reservoareffekten inte alls påverkar dateringen av ben från landlevande djur. Det innebär att om vi bara har tillräckligt stor del ben från sådana så kan vi datera enbart landdjursben, men det ser ut som om materialet till stor del består av fiskben. Vi får höra vad Jonsson säger när han tittat nogrannare på det som vi skickat till honom.

För tillfället sitter jag och Carina och går igenom fyndpåsar med slagg och sintrad (sammansmält) sand i våra lokaler på vårdcentralen, som vi senare ska skicka till GAL i Uppsala för analys. Slaggbitarna kan ibland innehålla avtryck eller till och med rester av träkol. Det kan vara kul att hitta en sådan slaggbit, men på det hela taget är det skönt att ha en radio eller CD-spelare att lyssna på under tiden, eftersom genomgången av materialet kan vara litet enformigt.

Mirjam håller tillsammans med Carina på att gå igenom keramikfynden inne på museet. (Carina hinner - som ni märker- med att vara på två, ibland tre ställen samtidigt). Där handlar det om att välja ut skärvor som ska C14-dateras, och då ska helst någon skärva av varje keramiktyp vara representerad. Det som påverkar urvalet är magringen, dekor och fyndställe på boplatserna.

Rubriken i dagens blogg kommer av ett uttalande av Rallycross-föraren Per Eklund som i något lopp blivit trängd av banan av en konkurrent och hotat med att ge igen. Nästföljande lopp hade de bägge krockat, med Eklund som den skyldige. "En ska hölle vad en löver..." konstaterade han på bred Värmländska. Nu håller jag det jag lovade i förra bloggen; här är bilderna på den konserverade kniven, som vi när vi grävde fram den trodde var en spjutspets. Tången var helst sönderrostad och gick inte att rädda. På bild syns också det konserverade metallföremål som John Molin grävde fram vid A2 på lokal 39, troligtvis en del av en järnskrapa.

Nästa blogg kommer på fredag om två veckor.
/Olof

Kniv, inte spjutspets, från lokal 39. Eggen är närmast linjalen. (Fältbilder finns på bloggen den 2 augusti)
© Norrbottens museum

Här syns ryggen på samma kniv.
© Norrbottens museum

Del av järnskrapa från A2, lokal 39. (Fältbilder finns på blogginlägget från den 9 augusti)
© Norrbottens museum

Datering, en fråga om tid...

2007-10-26T04:10:00.000-07:00

Under de senaste två veckorna har vi suttit jag, Carina och Mirjam och plockat benfragment och små fiskben från de jordpreparat som vi har tagit ur olika anläggningar på lokal 39 och lokal 20. Tro det eller ej, men vi har en tidspress på oss även nu. Vi vill ha iväg de ben och de träkol som ska dateras så snart som möjligt. Benen ska dessutom passera osteologen - benexperten Leif Jonsson i Göteborg, innan de skickas för C14-datering. Alla dateringar, och helst också alla andra analyser måste vara klara innan nyår, så att vi kan börja skriva rapporten i januari. Utan dateringar blir rapportskrivningen tämlingen mager. Nu är vi inte ensamma som vill ha C14-prover daterade, vilket innebär att det kan vara kö på upp till tre månader på laboratorierna. Vi har därför beslutat oss att skicka merparten av våra prover till ett laboratorium i USA, som kan göra jobbet snabbare. Dateringar handlar om tid i flera avseenden än ett...

Arbete pågår även på ett annat plan. Ellinor håller just nu på att, dels göra en lärarhandledning om arkeologi för lärare i Norrbottens län, dels håller hon på att planera för en fotoutställning som ska visa bilder från sommarens grävningar längs Haparandabanan, och då främst från lokal 20 och 39). Det publika arbetet fortsätter att vara viktigt för museet även när själva grävningen är över. Vi måste ju föra ut kunskapen till alla, annars är det ju ingen poäng med att gräva. Det är ju vår gemensamma förhistoria som vi gräver. Den är ju inte bara till för arkeologerna.

Så har vi också fått tillbaka de metallföremål som konserverats av Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Nu framgår det att den spjutspets som Therese Hellqvist grävde fram inte är en spjutspets. Den visade sig ha en rygg på ena sidan - det är en kniv. Jag har själv inte fått möjlighet att se den konserverade kniven, eftersom arbetet med jordproverna sker i en lokal i andra änden av stan i Luleå, så kniven är inte fotograferad som den ser ut nu. Återkommer med en bild på den om två veckor.

Det får duga med litet andra bilder tills vidare, här nedan.

/Olof

Mirjam ordnar upp bland fyndpåsarna och Carina försöker pressa priser och göra överenskommelse med analysföretag. © Norrbottens museum

Olof plockar små fragment av brända ben ur ett av alla jordpreparat. © Norrbottens museum

Ovanför kompassens linjal ser ni här en ryggkota från en fisk till vänster och ett benfragment till höger. © Norrbottens museum

Två veckor inomhus på museet...

2007-10-11T23:18:00.001-07:00

En kort lägesbeskrivning just nu på vårt efterarbete just nu: Vi sysslar nu med sortering av plastpåsar fyllda med jord, och en genomgång av de drygt 3800 fyndpåsar som lokal 20 och lokal 39 tillsammans frambringat. Våra jordpåsar som tillsammans tar upp ungefär 35 hyllmetrar med plats, består till största delen av jord från olika benanläggningar som sållats ute i fält med 1-2 mm sållduk. I fält var detta en tidsbesparing eftersom vi bara hällde över det som blev kvar på sållduken direkt över till de föslutningsbara påsarna utan att plocka ur benen, men det arbetet måste göras nu istället. Sedan finns bland dessa påsar träkol för vedartsprover och kol 14-dateringar (även om vi helst daterar brända ben), det finns påsar med jordprover för makrofossilannalyser (används till att leta fröer och annat som kan ha blivit kvar i anläggningarna), och prover för MS-analyser. MS står för Magnetisk succeptibilitet (har jag stavat rätt?) - visar om marken har blivit bränd t ex under en anläggning.

Helst ska vi ha hunnit gå igenom proverna så att vi har full koll på dem, och så att vi kan göra ett urval på vilka av dem som vi kan skicka vidare för analyser innan oktober månad är slut. Analysmaterial ska bland annat skickas till C14-laboratoriet, till osteologen, och till vedartsexperten.

Sedan har vi lika många anläggningsbeskrivningar att gå igenom, som vi har anläggningar: 12 anläggningar på lokal 20 och 52 på lokal 39, men det är inte riktigt sant eftersom alla anläggningar inte grävdes. Den stora utmaningen med anläggningsbeskrivningarna lär väl bli att tyda handstilarna från alla arkeologer, och jag kan inte säga att jag själv är något föredöme när det gäller läsligheten i min handstil...

Vi har också hunnit med att åka tillbaka till lokal 13. 20 och 39 för att kontrollera hur området blev efter att det återställts klart. Vi hyrde in samme maskinförare som kört grävmaskinen för att lägga tillbaka torven, och en förare av en hjullastare för att hjälpa honom. Det återställda området är de delar av grävningsytan som inte kommer att hamna direkt under järnvägen, och det såg riktigt bra ut. När det har fått växa ett par år på platsen kommer man inte att kunna se att vi har varit där.

Så, det får räcka för denna gång. Jag återkommer om två veckor, om inte någonting skriv-värt inträffar före det.
/Olof

Litet bilder blir det även denna gång:

Det återställda delarna av lokal 39 syns som brun torv bortanför den öppna sandytan. Järnvägen kommer att gå där sanden fortfarande ligger bar. Lokal 39 känns väldigt ödslig nu när inga arkeologer är där... © Norrbottens museum

Många påsar är det... Hur ska du fixa det här Olof? © Norrbottens museum

Mirjam har börjat plocka ur benen ur jordpåsarna. © Norrbottens museum

Helikopterlyft, frost och avslutning av grävning

2007-09-29T01:00:00.000-07:00

Den sista grävningsveckan har varit en bra vecka. Några ytterligare upptäckter, även om de fyndmaterialet är detsamma som tidigare veckor. Vi har i veckan hittat ytterligare fyra anläggningar, vilket innebär att vi nu är uppe i anläggningsnummer 52. Några anläggningar har sorterats bort som enbart ett spritt kulturlager, och någon enstaka har blivit bortplockad eftersom det har varit en naturbildning, men vi har i alla fall närmare 50 anläggningar. Jag kommer inte exakt ihåg just nu, men vi är uppe i över 3500 fynd. Sammanlagt har vi hittat ungefär 10 gånger mer än vad vi hade förväntat oss, beräknat utifrån resultaten av fjolårets förundersökningar.

Mer än hälften av de anläggningar som vi har grävt är benanläggningar, men de kan sägas vara uppdelade i åtminstone två kategorier. Dels rena avfallsgropar som A27 och A29. Djupa (30-60 cm djupa) och med en tydlig avgränsning där de har varit nedgrävda. Dels relativt platta och grunda anläggningar, som mera är att beteckna som eldstäder/härdar som man slängt ben på. Vi har tidigare inte hittat mer än ett fåtal härdar som innehåller sten, men nu under de sista veckorna när vi grävt bort de återstående halvorna av benanläggningarna har vi upptäckt någonting. När man inte bara klyver anläggningana för att i första hand få fram anläggningens genomskärning, utan istället noggrannt följer den mörkare sand som innehåller ben så får man fram en serie med fördjupningar kring det rödbrända centrumet av anläggningen. Fördjuppningarna är spår efter stenar som plockats bort och återanvänts någon annanstans. Benen har då rasat ned i fördjupningarna efter de bortplockade stenarna. Jättekul att sådant också går att se.

Att stenarna i härdarna återanvänts innebär också att det inte kan ha gått alltför lång tid mellan det att härden övergivits och att en ny härd (?) skapats med de gamla stenarna. Om stenarna har växt över med mossa och blåbärsris är de svåra att hitta när de ska användas igen. Det finns alltså en möjlighet att boplatsen aldrig varit bortglömd under de århundraden som den varit i bruk, utan att den kontinuerligt funnits i människors medvetande, utan att man för den skull kan säga att den har använts permanent. Det ska bli kul att få se om svaren på våra kol-14-dateringar stämmer med den tanken.

På fredagmorgonen hade höstens första frost slagit till, vilket fick till följd att Therese Hällqvist kunde ta ur innandömet på A50 (en grop med kol och brända ben) som ett djupfryst preparat. I vanliga fall kan man ta in ett sjok av marken för att plocka fram innehållet inomhus genom att gjuta in det hela i ett paket med gips. I det här fallet behövdes inte det. Hela innehållet var ett djupfryst paket, vare sig hon ville det eller ej.

Frosten gjorde också att Eva Kemi gav upp försöken att rensa fram en sista ruta på A6. Idén att försöka få fram några sista keramikskärvor genom att försöka krossa den frusna markytan med skärslev, fyllhammare, eller hammare, kändes litet meningslös. Orden "krossa" och "keramik" går inte så bra ihop.

En enastående prestation och ett stort uppvisande av mod visade vår projektledare Carina Bennerhag i måndags. Hon trotsade sin flygskräck och klättrade in i en helikopter som "föråkare" till museets fotograf Staffan Nygren. Carina rekognoserade och Staffan filmade i det andra lyftet grävningen med öppen dörr och säkerhetssele. Carinas prestation kan sammanfattas i orden: Det arkeologiska intresset uppväger flygskräck.

Under torsdagen började vi plocka ihop från grävytan, och på fredagmorgonen lastade vi vår grävutrustning i en inhyrd skåpbil. En av våra stamgäster och glädjespridare, Birger, hjälpte oss att ta gruppfoto. Ett avskedsficka sittande ute i solen mellan barackerna och några kramar, och kanske några tårar av rörelse, så skildes större delen av grävgänget åt. Tack allihopa för en fin grävsäsong! Jag vill också passa på att tacka en extra gång till de av er som stannade till litet längre för att hjälpa mig att lasta ur skåpbilen på museet.

Med detta är grävningen slut, och analyser och rapportskrivning tar vid. Bloggen kommer att vara igång även under rapportarbetet. Analysresultat och framsteg vid innearbetet kommer att levereras ända tills rapporten står färdig. Inläggen på bloggen kommer dock med litet glesare mellanrum. Jag räknar med en blogg varannnan vecka, kanske litet oftare om någoning speciellt händer.

Tack ännu en gång alla arkeologer som jobbat, och alla besökare som besökt oss i sommar.

/Olof

Några bilder från de sista dagarna:

Benanläggning/härd A17, med gropar efter stenar som inte funnits där på flera århundraden. Den djupaste gropen längst upp i bild är litet djupare grävd eftersom vi hittade träkol där som senare visade sig bli ytterligare en anläggning (A50). © Norrbottens museum

A50. Anläggning med kol och brända ben, här i genomskärning. © Norrbottens museum

Therese Hellqvist med djupfryst A50 på sittunderlaget. © Norrbottens museum

Grävgänget kisar mot solen sista dagen. © Norrbottens museum
(Klicka på bilden för att förstora)
Övre raden: Marie Nyström, Joel Marklund, Ann-Sofie Rönnbäck, Anna Åkesson, Dag Lantz, Eva Wallen-Kemi, Ronny Smeds.
Nedre raden: Carina Bennerhag, Sara Hagström, Therese Hellqvist, Therese Ekholm, Elinor Johansson, Jan-Erik Nyman, Mirjam Jonsson.
Sittande: Olof Östlund.
Inte med på bilden/inte med på den sista dagen: Erik Dardel, Anna Månsson, Sandra Lundholm , John Molin, Daniel Eriksson, Frida Palmbo, Åsa Lindgren

Vi kan ju inte ha tur jämt...

2007-09-21T22:21:00.000-07:00

Man hoppas ju alltid på det bästa när man upptäcker någonting nytt på en grävyta, men det är inte alltid som ens önskningar slår in. Inspirerade av det som Frida Palmbos gäng har hittat på lokal 7 (http://www.lokal7.blogspot.com/) så tolkade vi en rund fläck med gulbrun sand som en möjlig rest av en tältplats. Fläcken på vår boplats var ungefär 3 m i diameter, och eftersom vi i Norrbottens inte har hittat några rester av hyddor eller hus eller andra bostäder från järnåldern, så hoppades vi att vi fått en jackpot. Nu visade det sig när vi grävt ett profilschakt med spade rakt igenom fläcken, att det var någonting sentida. Fläcken bestod av sand som hamnat på ursprunglig markyta, påförd sand från relativt sen tid. Ett par hundra meter utanför vårt grävområde finns resterna av en kolmila, en kolbotten, och det finns en hel del störningar på vår grävyta som hör till den. Man har brutit upp tjärstubbar här och där, vilket lämnar spår. Likaså kan naturen själv skapa störningar som till en början kan misstas för att vara fornlämningar, t.ex. rotvältor.

A45 är fortfarande skapat av människor från järnåldern, men det är inte den ässja som vi hoppades på. Anläggningen är snarare ett urtrens från en ässja. Den är bara ca 10 cm djup, med skärvsten, kol och sot, slagg och något enstaka glödskal. Där finns emellertid ingen tydlig struktur eller yttre begränsning, och inte heller någon rödbränning. Ässjan som vi letat efter verkar vi få få fortsätta leta efter. Risken är att den ligger utanför vårt undersökningsområde, närmare myrkanten ändå.

Nu när det har regnat en del så märker vi för övrigt av våtmarken intill. Grundvattnet har stigit så pass att vi har vatten stående i en del av våra schakt.

Vi har också några ytor som det händer positiva saker på. Therese Hällqvist fortsätter att hitta keramik i skärvstensansamlingen A6. Keramiken har sotig insida, och vi tror att vi med sotet kan göra en kol-14 datering. Mirjam jobbar uppe vid den stora ytan där vi tidigare grävt A21 (bengrop) och A25 (härd) med skärvstensstråk och asbestkeramik emellan de två anläggningarna. Nu har hon hittat runda fläckar med ben och träkol strax utanför A21. Fläckarna är relativt små och grunda, och kan vara botten på en avskrädeshög intill härden. Trevligt att det dyker upp saker litet längre ned i alla fall. Annars har vi hittat det mesta av våra anläggningar och fyndmaterial i de översta 5 cm av marken. Marktillväxten är mycket långsam i naturligt sur mark som barrskog skapar. Det innebär att till och med riktigt gamla fornlämningar, från äldsta stenålder också kan ligga så grunt i marken. På den här boplatsen sätter emellertid landhöjningen en gräns för hur gammal den kan vara. Går man längre tillbaka i tiden än 2500 år så var de lägsta delarna av boplatsen täckta av havet.

Nästa blogg kommer förmodligen nästa fredag eller lördag.
/Olof

Några bilder:

Anläggning 45 (A45) blev inte så mycket djupare än så här. © Norrbottens museum

Vår projektledare Carina Bennerhag (med hatt) diskuterar runda fläckar tillsammans med Mirjam Jonsson. © Norrbottens museum

"Olof, du har någonting mellan tänderna" (Ronny Smeds stående kommentar när jag ser ut på det här sättet...) © Norrbottens museum

Har vi hittat den?!?

2007-09-15T01:49:00.000-07:00

I tisdags hade vi beställt hit vår skicklige grävmaskinist Sven-Erik igen. Vi insåg att området där vi hade de flesta och mest intressanta fynden låg under under dumpmassorna efter tidigare avtorvning, i området närmast myren. Det kändes som om vi skulle kunna hitta någonting viktigt om vi öppnade litet till i det området. Resultatet av avtorvningen kan vara en av den här grävningens höjdpunkter. Vi har ju länge letat efter en smideshärd/ässja, men inte hittat den, men nu kanske vi har stött på den. Vi har nu en ansamling med skärvsten, med mängder av sintrat material och slagg på ett ställe där marken innehåller mycket svärta från träkol och sot. Vi har gett anläggningen namnet A45, och hoppas en hel del på den. Den ligger mellan två strandvallar, alltså mellan två sanddyner som skapats av havet, och är ännu så länge den enda anläggning som vi hittat i detta litet mera kuperade område. Fortsättning följer.

Längre upp i backen håller Dag Lantz och Ann-Sofie Rönnbäck på att gräva de två sista benanläggningarna i det området, och Therese Ekholm har avslutat den sista benanläggningen nere på den ytan som intensivrensats. Även den benanläggning (A43)som Jan-Erik Nyman och Marie Nyström har grävt i och kring är färdig nu. Det finns en likhet mellan A43 och A27 som grävdes tidigare i sommar, och det är att det är att det finns en slagplats i direkt anslutning till benanläggningen. En del av kvartsiten på respektive slagplats har också likheter. Det ska bli intressant att se om de är samtida, trots att avståndet mellan dem är sakert minst 60-70 meter. Grävningen av A43 har avslutatde med ytterligare ett fynd av keramik, längst ner i botten.

I övrigt så samlar Anna Åkesson och Ronny Smeds nu in referens-jordprover som helst INTE ska ha kopplingar till mänskliga aktiviteter. Referensprover tar vi in både på lokal 20 och lokal 39. Anledningen är att vi måste ha bakgrundsvärden (de naturliga markkemiska värdena för jorden i trakten), för att det ska gå göra analyser på de jordprover som vi tagit i de olika anläggningarna. I samband med detta följde även Joel Marklund med till lokal 20 för att göra en sista övergång med metalldetektor. Vi har haft problem med att använda detektorn där på grund av den högspänningskraftledning som går över den boplatsen, men nu har vi tillgång till en annan maskin som fungerar bättre. Inga nya fynd emellertid.

Vi återkommer till veckan, senast nästa fredag.

/Olof

A45. Är Det en Ässja som Elinor står vid? Påsarna innehåller slagg och sintrad sand. © Norrbottens museum

Jan-Erik Nyman står och ritar A45 (den möjliga ässjan) i aftonsol. Även om kuperad mark är svår att fånga på bild så visar solen och skuggorna litet tydligare att det finns strandvallar på ömse sidor om A45. © Norrbottens museum

Intensivrensning ger resultat!

2007-09-10T09:59:00.000-07:00

Det här är en uppsamlingsblogg för vad som hänt under slutet av förra veckan och idag.

Vi har nu börjat intensivrensa ytorna mellan tidigare öppnade schakt ner mot myren i den nordvästra delen av lokal 39. Vi tar ner ytorna fem centimeter och rensar (gräver) oss bakåt som i en skallgångskedja. Vi gräver inte i meterrutor, istället sållar vi det vi gräver allteftersom och mäter in fynden från sållningen på den plats där vi tagit jorden. Inmätningen av fynden blir inte hundraprocentigt exakt, men tillräckligt bra för att vi ska få en bild av fyndspridningen. Det är på ytorna närmast myren som vi hittat mest fynd (slagg, avslag, brynen och slipstenar), och det är intressant att se var de tar slut. Även avsaknad av fynd säger någonting om platsen. Fyndtomma områden kan visa att det har funnits avgränsningar mellan de olika aktivitetsytorna, och kanske också tidsskillnader. Det senare får vi svar på under vintern när kol-14 analyserna ger oss åldern på de olika anläggningarna.
Intensivrensningen har också gett glädjande och efterlängtade fynd. Åsa Lindgren, Mirjam Jonsson och Therese Ekholm har alla hittat delar av vad som troligvis är ett blästerskydd. De sista delarna hittades i fredags när vi redan hade skickat in torsdagens fynd till museet, så vi har inte kunnat se om de går att pussla ihop, men bilden nedan visar i alla fall början av pusslet.

Ett blästerskydd är en lerskiva, stor som en diskus ungefär (jämförelsen kommer i efterdyningarna av friidrotts VM och Finnkamp). Lerskivan har ett hål i mitten där man stoppar pipen på en blåsbälg för att kunna blåsa luft på smideshärden (ässjan). Lerskivan är till för att skydda blåsbälgen från hettan från elden. Ett sådant här blästerskydd är som regel mer sintrat (ihopsmält) på eldsidan, och så verkar också fallet vara här. Ett liknande blästerskydd har hittats på järnåldersboplatsen Harrsjöbacken vid Bureå i Västerbotten.

Glädjande är också att vi har hittat mer keramik, fast nu på ett ställe där jag själv inte haft så stort hopp om att vi skulle hitta någonting. Keramiken (asbestmagrad och glimmermagrad) kom fram när Therese Hällqvist och Eva Walllen-Kemi rensade den skärvstenskoncentration som vi kallar A6. Skärvstenskoncentrationerna mot myren har inte gett mycket i utbyte hittills, men här händer det saker! Vi hoppas på mer.

/Olof

Två bilder den här gången:

Asbest- och grusmagrad keramik från A6. © Norrbottens museum

Del av blästerskydd? I så fall är hålet för blåsbälgen det som man ser överst på den här skärvan.
© Norrbottens museum

Tuggummifakta...

2007-09-04T10:44:00.000-07:00

Grävningen går nu i ett stadigt tempo, och även om vi gräver hela tiden så händer det inte så mycket nytt. Vi håller helt enkelt på att ha ganska god kunskap om vad det är för slags saker som vi kan förvänta oss att hitta när vi gräver på lokal 39. Vi hittar avslag i kvarts och kvartsit, vi hittar keramik (asbestmagrad, hårmagrad, glimmermagrad). Vi hittar brända ben i bruna mörkfärgningar: De djupare är då avfallsgropar och de grundare som har rödbränd sand under är troligtvis härdar som har fått fungera som sopkorg efter att de har använts klart. Vi hittar slagg, glödskal och båttenskållor från smideshanteringen, och vi har också hittat ett och annat metallföremål.

I det skedet av grävningen är allting som bryter av mot det vardagliga extra spännande. Personligen tycker jag fortfarande att det är roligt när det dyker upp någonting extra fint av sten. Idag grävde Therese Ekholm fram en kärna i ljus kvartsit, säkert 10 cm i diameter och med tydliga spår efter hur avslag har slagits från dess yta. Kanonfin kvalitet igen.

Sedan har vi ju tuggummit som Anna Åkesson hittade i torsdags. Tuggummit är gjort av kåda. Min farfar visade mig när jag var liten hur man kan tugga kåda av gran, (eller var det tall?), och det här har någon annan gjort för länge sedan. Det ska bli spännande att få en datering på tuggummit. Har vi tur kan det vara 2500 år gammalt, har vi otur har någon jämnårig med min farfar tuggat det, men jag har gott hopp om en gammal datering, för det låg en bit ned i marken. Det finns för övrigt tuggummin som är daterade till stenåldern, åtminstone vet jag ett som hittats från den tiden i Sävar norr om Umeå. Therese Ekhom som är vår grävnings osteolog (osteologi = läran om ben), har tittat närmare på tuggummit. Hon säger att man på den ena sidan (se bilden nedan), kan se tandavtryck av tre tänder i underkäken. Det mittersta tandavtrycket är 6 årstanden, och det som syns i höger på bilden är halva avtrycket av 12-årstanden. Det är alltså en individ som är minst 12 år gammal som har tuggat på tuggummit. Det som också går att se i ett sådant här tandavtryck är om tänderna är slitna. Om de är väldigt slitna kan det vara ett tecken på att personen ifråga har bott i ett jordbrukssamhälle, eftersom stenrrester och sand från t.ex. malstenen följt med mjölet och gjort att tänderna slitits hårdare av orent mjöl. Tuggummit som har tuggats på lokal 39 visar inte slitna tänder, alltså är det endera en ung individ, eller också en människa som har levt i en jägare/samlarbefolkning. Vi ska se om det inte går att ta fram litet ytterligare information om tuggummituggaren med en ytterligare analys. Så mycket närmare än så här kommer man nog inte en människa som kanske har varit död i ett par tusen år... Häftigt!

Vi har också grävt en härd idag (A12), som faktiskt ser ut som en normal härd, med stenar och allt. Hittills har vi mest bara hittat skärvstensutkast och rödbränningar under benfläckar, men den här som Marie Nyström grävde, bröt av från mönstret. (Se bild nedan). Vi mäter in alla anläggningar med totalstation och kommer till sist att få en bra bild över spridningen av de olika anläggningstyperna. Kombinerar vi det då med dateringar så kan vi kanske få en uppfattning om hur boplatsen har varit indelad i delområden under vissa tidsperioder. Fast det blir ett arbete som vi får sysselsätta oss med under vinterns rapportskrivning.

/Olof

Dagens bilder kommer här:

Tuggummi med avtryck från tre kindtänder i underkäken. © Norrbottens museum

Härden A12 under framrensning. © Norrbottens museum

A12 i genomskärning. Stenen som ligger på ytan är den sten som fanns i den halva som rensats bort. Det svarta i botten är träkol. © Norrbottens museum

Höstvindar, förhistoriskt godis och keramik!

2007-08-30T06:13:00.000-07:00

Denna fältvecka har varit kall! Det känns att det blivit höst så det gäller nog att ikläda sig långskalsonger hädanefter. Veckans fynd värmde däremot kropp och själ. Anna Å hittade nämligen ett förhistoriskt tuggummi. Föremålet i fråga består av en bit kåda med tandavtryck. Här kan man verkligen tala om att historiens vingslag ger arkeologen ståpäls. Fynden från de senaste dagarna skiljer sig i övrigt inte från det tidigare materialet.

Jag (Mirjam) däremot har svikit mina hårt arbetande fältkollegor genom att jobba inne på Norrbottens Museum i veckan. Upphittad keramik från både Lokal 20 och 39 behövde akuthanteras så att inte fukten skulle förstöra skärvorna. All keramik som hittats har slagits in i silverfolie för att inte förorenas inför eventuellt kommande analyser. Man kan t.ex. utföra fettsyreanalys som kan tala om vilka typer av fetter som trängt in i keramiken, och följaktligen få en indikation på kärlens användningsområden. Dessutom går det att datera keramik på vars yta det fastnat sot och kol. Efter att keramiken folierats placeras den i fyndpåse, på vilken relevant information (fyndnummer, kontext etc) kan antecknas. Problemet är att all fukt också stängs inne i påsen och extra vått blir det naturligtvis då det regnar. Jag har alltså under denna vecka gått igenom alla påsar med keramik och placerat innehållet i fyndaskar klädda i silverfolie. På så sätt får keramiken en chans att torka.

Det har verkligen varit intressant att gå igenom keramiken. Man får en helt annan överblick då man har allt material framför sig. På både Lokal 20 och 39 har vi tre olika typer av keramik; asbestmagrad, glimmermagrad och hårmagrad keramik. Som vi nämnt på en tidigare blogg är magring det material man man blandar in i leran för att lättare kunna forma kärl och för att kärlet ska hålla bättre. Man kan säga att det rör sig om en slags armering. Vissa av skärvorna har även dekorerats med prickar, linjer och en typ av avtryck som kallas imiterat textiltryck. Det ska bli intressant att efter analyserna se de olika keramiktypernas förhållande till varandra i tid och användningsområden. Genom att studera magring och eventuellt dekor, kan man kanske ta reda på vilka andra områden man haft kontakt med. Människorna som bodde i Sangis under Järnåldern kanske handlade till sig färdig keramik från andra grupper, eller så tog man intryck av deras formspråk när man själv tillverkade keramik. Det vi vet om t.ex. den asbestmagrade keramiken, är att asbest inte finns naturligt i området runt Sangis. Vi har även hittat stycken av asbestmineral på Lokal 39, vilket kan betyda att man hämtat asbest från andra områden eller bytt till sig det från andra folk för att själva kunna tillverka asbestkeramik. Förväntningarna stiger inför arbetet med rapporten under hösten och vintern.

Här kommer några bilder från veckans fyndhantering:

Ett stycke asbestmineral som hittades på Lokal 39.

Foto: Norrbottens Museum.

Hårmagrad keramik med punktdekor.

Foto: Norrbottens Museum.

Hårmagrad keramik med två olika typer av dekor. Längst

ner på skärvan kan man se punktdekor och strax ovanför

mitten imiterat textiltryck. Foto: Norrbottens Museum.

Asbestmagrad keramik. Asbestfibrerna liknar träflisor
som ligger kors och tvärs i leran. Foto: Norrbottens Museum.

Glimmermagrad keramik. Magringen syns inte så tydligt
på bilden, men de ljusare prickarna består av krossad
glimmer. I verkligheten är det en mycket vacker keramiktyp
där man kan se ytan glittra i guld och silver.
Foto: Norrbottens Museum.

På återseende!
/Mirjam

Så kom hösten!

2007-08-28T11:22:00.000-07:00

Först en kort resumé av söndagens Arkeologidag. Vi hade 30 intresserade besökare som upplevde en fin och solig dag, mellan 12 och 16. Tre av besökarna tog möjligheten att få gräva under ledning av yrkesverksamma arkeologer. Lyckligast var nog den pojke (vars namn jag inte kommer ihåg), som hade turen att nästan med en gång gräva fram en fin skrapa i kvartsit. Kan mycket väl hända att vi ser honom som arkeolog om 15-20 år. Tyvärr glömde jag helt bort att fotografera under arkeologidagen, men NSD var ut den dagen och en artikel publicerades i tidningen på måndagen. Kolla bilder där.

Början på den här veckan har inte inneburit några fantastiska nyheter, annat än möjligtvis att hösten kommit väldigt hastigt. Trots att det har varit sol både igår och idag så har temperaturen fallit hastigt. Det som kändes som 15 grader i måndags byttes till kanske 5 grader idag, när solen gick i moln. Speciellt morgonen kändes kall.

Vi är inte hela styrkan ute i veckan. Carina och Mirjam är i Luleå och arbetar inomhus. Mirjam håller på och sorterar fynden och jag hoppas att jag i slutänden kommer att få plats med mina fötter vid min kontorsplats när jag kommer tillbaka. Så fullt med fyndpåsar och annat har det varit där att jag inte fått plats att sitta där.

Carina håller på att förbereda en föreläsning inför bland annat länsstyrelsen och Banverket, en föreläsning som hon kommer att hålla den sista veckan, när vi ännu är ute i fält. Taskig timing, men ibland tränger sig övrig museiverksamhet på. Carina jobbar förresten hemma med förberedelserna, för att få fokusera på det som först av allt måste prioriteras, och slippa bli störd av telefonsamtal och annat på museet.

För det är så att vi måste prioritera fältarbetet och Haparandabanan under sommaren, vårt deltagande i annan museiverksamhet måste stå tillbaka. Att bli uppmanad till att hjälpa till med annat inne på museet under en sådan här säsong kan vara en smula påfrestande när vi redan har gjort en 45 timmars vecka, inklusive kvällsarbete ute i fält, innan vi landar på museet på fredageftermiddag. Vid den tiden på fredagarna vill man bara snabbt vill lämna fynd och prover för att sedan få åka hem för att få äta (ingen lunch på fredagar) och duscha. Men, som regel brukar det bli minst en timme till på museet, och det utan att någon hugger tag i en för att få hjälp. Det finns en anledning till att vi är griniga på fredagar...

På grävningen jobbar vi på i rask takt. Jag och Carina har sett ut 12 anläggningar som vi prioriterar i första hand. Vi gräver dem nu i tur och ordning och kommer att hinna dem. Vilka av de övriga anläggningarna som vi sedan ska prioritera återstår att se. Vi hittade anläggning nr 40 i ordningen idag idag (A40 är ytterligare en ben-ansamling), och det lär förmodligen dyka upp några till anläggningar innan den här grävningen är över. Vi planerar att lägga ut nya ytor för meterrute-grävning, En av de platserna är området intill A21 (bengrop/avfallsgrop) och A25 (härd/härdrest) där stora mängder skärvsten verkar ligga i ett halvmåneformat stråk. Kan den tomma ytan indikera en tältplats? Måste undersökas!

Vid tangentbordet idag: Olof

Och så litet bilder:

Lokal 39 som den ser ut nu. På bilden syns den tredjedel som är närmast myren till höger. © Norrbottens museum

Marie Nyström och Ann-Sofie Rönnbäck. © Norrbottens museum

Daniel Eriksson vid en del av det halvmåneformade utkastet vid A25. © Norrbottens museum

Jan-Erik Nyman vid resten av det halvmåneformade skärvstensstråket. © Norrbottens museum

Gropar, gropar och åter gropar....

2007-08-23T12:41:00.000-07:00

Denna vecka har som sagt gått i groparnas tecken och framför allt har det handlat om våra bengropar. Flera stycken har undersökts denna vecka och vi har fortfarande några kvar. Vi vill inte missa några ben, så vi fortsätter att samla gropinnehållet i preparatpåsar för att sedan plocka ut benen inomhus efter fältsäsongens slut. Eftersom vi arbetar under tidspress finns det inget utrymme för att plocka benen i fält. Dessutom finns det risk för att väder och vind kan försvåra benhanteringen. Den stressade amöban (det utomordentligt proffsiga tältet) fungerar som skydd då vi grovsållar innehållet i våra bengropar. Föremålet i fråga förtjänar en eloge på denna blogg.

Ellinor vid den mindre stressade amöban.

Foto: Norrbottens Museum

Förutom bengroparna undersöker vi även en kokgrop som vi av en händelse påträffade mitt på undersökningsområdet. Ofta har kokgropar en vall runtom (gropens utrensade innehåll), något som gör dem enklare att känna igen. Vår kokgrop hade däremot ingen vall att tala om, och dessutom är hela undersökningsytan full av gropar som mestadels är resultatet av rotvältor. Tack vare ett provstick med en jordsond, kunde vi konstatera att vår grop innehöll sten. Efter att Eva och Daniel rensat och undersökt gropen råder det ingen tvivel om att det handlar om en kokgrop. Gropen innehåller en stor mängd skörbränd sten varav de flesta är mycket stora. Det verkar som om gropen inte rensats ut efter den senaste användningen, något som kan vara en orsak till att vallen är så otydlig. Under de skörbrända stenarna kan man se det karaktäristiska kollagret som är reslutatet av den eld som under förhistorien hettat upp gropens stenar.

Eva och Daniels kokgrop. Foto: Norrbottens Museum

En annan anläggning som förbryllat oss mycket är A3:an. Innan nedgrävning bestod anläggningen av ett stort område (ca 5x6 m) med skörbränd sten. Stenarna låg i några koncentrationer och även sporadiskt över ytan. Vår käre grävledare Olof beslutade att vi skulle dra en korsprofil genom anläggningen eftersom vi inte hade en aning om vart dess huvudsakliga aktivitetsyta låg.

Korsprofilen genom A3:an. Foto: Norrbottens Museum

På ovan foto kan man se att ytorna mellan profilbankerna har grävts ner och de skörbrända stenarna har avlägsnats. Vi lämnade en profilbank för att kunna lokalisera eventuella nedgrävningar som kan indikera anläggningens aktivitetscentum. Tyvärr kunde vi inte se några nedgrävningar i profilerna, så jag (Mirjam) gav mig i kast med att dokumentera profilerna. För att kunna rita hela profilerna var jag tvungen att gräva bort delar av profilbanken i korsets centrum allt eftersom jag ritade. Till min förvåning dök det då upp en nedgrävning mitt i korsprofilens centrum!! Det visade sig vara en grop innehållande skörbränd sten och kol. Nu har vi lite mer kött på benen inför tolkningen av denna anläggning. Vi kommer bl.a. att göra litteraturstudier för att se om vi kan finna liknande anläggningar från andra undersökningar av boplatser från järnåldern.

Nedgrävningen i mitten av A3:ans korsprofil.

Foto: Norrbottens Museum

Undersökningen av Lokal 39 har resulterat i en mängd fynd, närmare bestämt mer än 2000 fyndpåsar hittills. Nästa vecka kommer jag att gå igenom fyndpåsarna som innehåller material som är känsligt för fukt, bl.a. keramiken. Vi vill inte att fragment och skärvor ska falla sönder, så de kommer att placeras i fyndlådor redan nu så att de kan torka ordentligt. Andra material som t.ex. sten kan ligga kvar i fyndpåsarna fram tills vi påbörjar fyndhanteringen efter fältarbetets slut. Nästa gång jag skriver i denna blogg kommer jag att presentera lite av fyndmaterialet.

På återseende
/Mirjam

Metall- och benfynd

2007-08-17T11:20:00.000-07:00

Nu kommer en sammanfattning av veckans händelser, plus ett fynd från en tidigare vecka.

Den här veckan har varit ömsom sol, ömsom vatten, och mycket vind därtill. På grund av att regnet ställer till det för dem i grävstyrkan som håller på med bengropar/avfallsgropar, så satte vi upp ett tält gjort av en presenning för att kunna sålla. Problemet är att jorden måste vara torr, så det är bara jord som vi tidigare paketerat i påsar som går att sålla på det här sättet. Det blir alltså ändå andra arbetsuppgifter som gäller vid regn för de flesta bengrops-grävarna. Tältet ser förresten ut som en stressad amöba när de häftiga vindarna griper tag i det. Bäst är att inte är att hålla sig fast alltför hårt i sållen i tältet, för flyger det iväg får vi be polisen i Finland att starta eftersökningar.

Dag har i veckan oförtröttligt fortsatt arbtetet med metalldetektorn som Therese H påbörjade. Vi har nu sökt igenom hela vårt område efter metallslagg, och annat från metallhanteringen på boplatsen. Ett flertal fynd av föremål har också dykt upp. Den här veckan hittade Dag ett eldstål nära A2, den avfallsgrop som John tidigare hittade ett järnföremål i. Eldstålet är av en typ som började användas århundradena före vikingatid. Eva K har i veckan haft som uppgift att kolla upp några av de träffar som metalldetektorn givit, men som Dag eller Therese H inte hittat direkt. Ofta har det varit naturliga anrikningar av järn i marken som givit utslag. (Det kan vara en av anledningarna till att platsen ibland kallas järnbacken, om det inte rent av är järnhanteringen under järnåldern som har levt kvar i folkmun). Men ett kul fynd har hon rensat fram; en holkyxa av järn. Holkyxorena är så konstruerade att de har skafthålet baktil, där en modern yxa har nacken. Själva skaftet måste alltså vara krokvuxet för att yxan ska gå att använda. Har vi tur finns det så mycket trärester kvar att vi genom en vedartsanalys kan få veta vilket träslag man använt till att skafta yxan med. I övrigt har Dag under sitt metalldetektorarbete bland annat hittat ett knivblad och en kedja som kanske har använts till att hänga en gryta över elden.

Anledningen till att metalldetektorn åkte fram var ett fynd som Anna Å hittade förra veckan när hon grävde en ruta intill A27, även det en bengrop. Anna kom och sade att jag skulle komma och titta på någonting som hon knappt vågade ta upp ur marken. Jag måste faktiskt erkänna att hjärtat gjorde ett extra-skutt när jag fick se ett bronsspänne i marken. Omkring spännet låg en mängd med kvartsitavslag från slagplatsen som ligger intill A27. Hur kan den högkvalitativa, skickligt slagna kvartsiten ligga ovanför, under och runt ett bronsspänne som borde vara yngre än den tid när man faktiskt kunde slå kvartsit på det sättet? Vi får inga svar om vi inte hittar något liknande att jämföra med. Historiska museets bilddatabas har inte gett något svar. Vi har tagit kontakt med finländska arkeologer för att höra om de har sett något liknande, och sökandet kommer att fortsätta tills vi får ett bra svar. Spännet kan också ha ännu mer östliga kopplingar. Tips om var liknande fynd har påträffats emottages tacksamt.

För tydlighetens skull måste jag trycka på att metalldetektorn är ett hjälpmedel som vi arkeologer bara får använda efter tillstånd från länsstyrelsen. Utan ett sådant tillstånd får INGEN, varken arkeologerna på ett museum, eller privatpersoner använda metalldetektor. Det är förbjudet i lag.

Anna Å hittade nu i veckan ett annat intressant fynd i själva A27, alltså i bengropen/avfallsgropen: Ett dekorerat ben som är riktigt vackert, fast det bara är ett fragment som mäter 4-5 mm. Det är en del av ett rörben, kanske är det en benpärla eller en del av en flöjt eller någonting annat som någon ville smycka under järnåldern.

Vi har under veckorna som gått både tappat en del arkeologer och fått in nya. Arbetsmarknaden är sådan att alla inte kan vara på samma ställe hela tiden. Tidigare uppräkning av våra arkeologer uppdateras allteftersom. Titta på de äldre bloggsidorna för att se vilka som är och har varit med. Just nu är vi 16 st på lokal 39

Inte heller nästa vecka är det säkert att vi kan komma åt en internet-uppkoppling. I så fall kommer bloggen, precis som dagens blogg, först på fredag kväll.

/Olof

Och så litet bilder:

Bronsspännet när det nyss hittats. © Norrbottens museum

Bronsspännet efter konservering på Föremålsvården i Kiruna. Det här är framsidan.
© Norrbottens museum

Det här är baksidan. © Norrbottens museum

Baksidan igen, men den här gången så att öglorna till upphängningsanordningen syns.
© Norrbottens museum

Eldstålet som hittades intill A2, den vendeltida bengropen/avfallsgropen. © Norrbottens museum

Dekorerat ben från A27. © Norrbottens museum

Holkyxa. © Norrbottens museum

Skafthålet i bakänden av holkyxan. © Norrbottens museum

Dag Lantz med metalldetektorn. © Norrbottens museum

Spännande bengropar/avfallsgropar

2007-08-09T10:59:00.000-07:00

Under de senaste dagarna har vi undersökt flera bengropar: A27 (Anna Åkesson), A28 (Therese Ekholm), A29 (Joel Marklund), A34 (Marie Nyström) och A2 (John Molin).

Anläggning 2 är en avfallsgrop med brända ben, där man eldat innan man slängde skräp i den. Den undersöktes till hälften i fjol, och den är C14-daterad (kol 14-daterad) till 650-780 e Kr f. Nu skulle John bara gräva ut den andra halvan och ta tillvara på benen för en osteologisk analys , alltså för att artbestämma vilka djur det rör sig om. Nu dök det också upp en del av ett järnföremål med egg på ena sidan och en rygg på andra sidan. På järnföremålet finns också en nit. Kan det vara en del av ett jordbruksredskap, eller är det någonting annat? I och med att föremålet låg i gropen och gropens ben är åldersdaterade, så kan vi säga att föremålet är lika gammalt som benen, d.v.s 650-780 e.Kr.

På samma sätt kan vi, när vi låter laboratoriet i Uppsala C14-datera de brända benen från A27, A29 och A34, också datera asbestkeramiken som vi har hittat i dessa gropar. I Annas A27 finns dessutom kvartsitavslag, som alltså också kan åldersdateras med hjälp av benen. Det är fantastiskt spännande, eftersom kunskapen att slå verktyg av kvartsit igentligen ska vara på väg att försvinna under början av järnåldern. Det ska bli mycket intressant att få analyssvaren någon gång i vinter-

Det kan hända att bloggandet minskar under följande två veckor. Vi byter tillfälligt boende och vet inte om det finns uppkoppling där vi ska bo. I så fall blir det enbart en veckorapport på fredagkväll nästa vecka.

John jobbar vid den här nästan helt bortgrävda A2
© Norrbottens museum

Järnföremålet från A2
© Norrbottens museum

Sidan med niten.
© Norrbottens museum

Tre anläggningar undersökta, trettioen kvar...

2007-08-07T11:06:00.000-07:00

Dagens rubrik visar ett dilemma som faktiskt är ganska vanligt för arkeologer idag, framför allt när det gäller expoateringsarkeologi, där det finns en tidsram och en budget som måste hållas. Dilemmat är att vi tvingas välja ganska så bryskt mellan vilka anläggningar som vi ska undersöka. Sedan förundersökningen i fjol var 11 anläggningar kända, och efter årets grävningsstart med maskinavbaning och 12-17 arkeologer som gräver har det kommit fram ytterligare 23 anläggningar som inte var kända i fjol. Det är bland annat avfallsgropar med ben, skärvstenskoncentrationer, rester av eldstäder/härdar och möjliga smidesplatser. Av dessa hade vi beräknat att 13 anläggningar skulle hinnas med. Det innebär att vi måste välja bort 21 anläggningar, och var och en av de 21 kan vara just den som visar sig innehålla just den där ledtråden som verkligen innebär ett genombrott, när det gäller kunskapen om järnåldern i Norrbottens kustland. Det är inte lätt att välja bort någonting med den tanken gnagande i bakhuvudet, men det måste göras.

Under måndag och tisdag har vädret varit bra, med sol och värme. Arbetet går mycket lättare nu, och när vi sållar så rasar sanden snabbt igenom sållduken med ett "pfoff". I de ytor som vi har tagit upp för grävning av kvadratmeter-rutor, har vi hittat fyra benfläckar/bengropar, med avfall. Anna Åkesson, Anna Månson/Therese Ekholm, Marie Nyström och Joel Marklund håller på med dem just nu. De ligger alla nära eller relativt nära myren, och de områden där vi hittat resterna av metallhanteringen. Att undersöka benfläckarna/bengroparna är viktigt för att se hur och om de har en koppling till järnhanteringen. Vi letar fortfarande efter en ässja, eller ännu hellre; en anläggning där det har framställts järn.

I övrigt kommer det hela tiden fram nya fynd, men ingenting som är vart att lyfta fram mer än någonting annat: kvarts- och kvartsitavslag, slagg och brända ben finns i mängder.

Nytt blogginlägg kommer på torsdag
/Olof

Här kommer två bilder på A3 (skärvstenskoncentration) vid två olika tillfällen av undersökningen; direkt efter avtorvningen och efter att den blivit nedgrävd till 5 cm djup.

© Norrbottens museum

© Norrbottens museum

Spjutspets och ännu mer regn

2007-08-02T11:00:00.000-07:00

Under onsdag och torsdag har arbetet gått stadigt framåt, även om regn försvårat och bromsat arbetstakten på torsdagen.

Vi har nu undersökt färdigt A4 (anläggning 4) som var en grund grop med kol. I kolet och vid markytan kring gropen fanns slagg, och glödskal, förmodligen från smide. Vidare så är vi nu mitt inne i undersökningan av A3 som är en skärvstenskoncentration som egentligen består av flera mindre koncentrationer som med mycket god vilja kan sägas ligga i en halvmåneform, omkring 4 m i diameter. Hittills har vi i A3 mest hittat sintrat (ihopsmält) material som kan vara tjära som smält ihop med markens sand, från tjärved som använts i A3. Vi har också börjat undersöka A8, en skärvstenskoncentration/härd som är ca 1,5 m i diameter, men där har bara något enstaka avslag i kvarts påträffats ännu.

De mesta fynden har påträffats utanför anläggningarna, i de områden som vi gräver i meterrutor. Det roligaste som kom fram under torsdagen var en spjutspets av järn som Therese H rensade fram i regnet. Den är mycket, mycket skör och vi hoppas verkligen att vi kan skicka iväg den till konservering utan att det bara blir ett rostpulver kvar. Vi håller tummarna för det! Sedan håller vi också tummarna för att regneländet någon gång slutar. Vi får fortfarande frågor om vi arkeologer verkligen jobbar när det regnar, och svaret är fortfarande att det gör vi. Vi blir blöta, fryser som hundar, svär över att allting blir kladdigt och eländigt, och att vi inte ser någonting när vi sållar, men vi arbetar i alla fall. Det är vad vi gör...

Vid den moderna motsvarigheten till gåsfjädern och bläckhornet idag:
Olof

Och så litet bilder på fynd:

Spjutspets av järn.
© Norrbottens museum

Baksidan av spjutspetsen.
© Norrbottens museum

Pilspets av kvarts.
© Norrbottens museum

Lårbensformad slipsten, en föremålsform som hör hemma i yngre stenåldern inte i järnåldern. Vad gör den på lokal 39?
© Norrbottens museum

Kvartsitavslag.
© Norrbottens museum

Fynd i sol, sedan mycket regn...

2007-07-31T11:03:00.000-07:00

Under måndagens arbete har ett antal fynd kommit i dagen i de områden som grävs mellan anläggning 3 och anläggning 4. Det började med att Therese H hittade ett spån i kvartsit, ett avslag som är nästan 10 cm långt, ungefär 1 cm brett och tunnare än en halvcentimeter. Måtten är tagna ur minnet på undertecknad, alltså inte exakta. Jag har personligen aldrig sett någonting liknande slaget ur kvartsit. Man kan hitta liknande spån som har slagits ur flinta, men kvartsit är ett mycket svårare material att jobba med. Det tål att sägas en gång till: De människor som har sysslat med att knacka sten på den här boplatsen har varit väldigt skickliga.

Sedan grävde Joel fram ett jättelikt bryne, eller snarare slipsten, och Elinor ett bearbetat råämne i kvartsit, nästan 0,3 m stort, på nästan samma ställe. Frågan är om de är samtida, och om brynet har använts till att slipa sten eller järn. Vi bör kunna se vad det har använts till när vi får tillfälle att titta närmare på slipytan med litet förstoring.

Under tisdagen regnade det enormt mycket, så pass att det bildades vattenpölar på vår grävyta. Vid det laget var sållen och vi själva grå av smetig sand. Vi gjorde ett tidigt avbrott för fika kl 14, och se vi hade tur, för efter rasten så blev det uppehåll, och solen tittade till och med fram. Humöret steg snabbt när det började torka upp.

Vid tangentbordet idag: Olof

Bilder från igår:

Terese H och det långa spånet/avslaget av vit kvartsit
© Norrbottens museum

Joel och slipstenen.
© Norrbottens museum

Sommarvärme och spår efter smidesverksamhet.

2007-07-26T10:34:00.000-07:00

De senaste två dagarna har våra två totalstationer (databaserat mätinstument) fått arbeta oavbrutet. Marie har med enmansstationen mätt in alla de mängder av fynd som kommit fram under avtorvningen med grävmaskinen, plus att hon dessutom mätt in alla fynd som kommer fram nu när 11-12 personer sitter ner och gräver. Vi har hittills endast ett fåtal kvadratmeterrutor som är helt fyndtomma. Bortsett från att positionen på respektive fynd har förts över från totalstation till dator av Marie, så måste också de faktiska fynden tas om hand och registreras i fyndlistan, vilket Mirjam har ägnat nästan två hela dagar åt nu.

Även Frida, Ann-Sofie och Daniel har gjort ett hästjobb i tre dagars tid vid tvåmansstationen . De har mätt in över 1200 skärvstenar över nästan hela ytan. Ett litet område återstår att mäta in skärvstenar från.

Också i övrigt går arbetet bra. Alla jobbar på riktigt hårt, trots den stundtals tryckande värmen och ganska höga luftfuktigheten. Vi väntade oss nästan åska idag, men vi klarade oss. Vilken lättnad! Vi vill inte tappa arbetsdagar, i slutänden kommer vi att behöva varenda timme som vi har lagt ned på lokal 39.

Två välbesökta guidningar har vi också haft den här veckan. Jag tror verkligen att de flesta besökare uppskattar den visning som Ellinor gör.

Fyndmässigt så fortsätter mängder med avslag och kärnor i kvarts och kvartsit att komma fram. En del av kvartsitmaterialet är av riktigt god kvalitet. Det riktigt stora lyftet de senaste två dagarna är nog ändå glödskalen och droppslaggen som Jan-Erik och Anna M har hittat. Det är klara rester av smidesverksamhet. Vi hoppas nu innerligt att vi ska hitta en ässja (en eldstad för smide) också.

Glödskal från smidesverksamhet.
© Norrbottens museum

Daniel och Frida mäter in skärvsten.
© Norrbottens museum

Marie mäter in fynd med enmansstation.
© Norrbottens museum

© Norrbottens museum

Nya blogginlägg kommer nästa vecka.
/Olof

Igång igen efter en veckas uppehåll

2007-07-24T10:45:00.001-07:00

Nu har vi startat grävningarna igen efter en veckas uppehåll. En veckas semester har gjort gott, och en del av oss har varit lediga ytterligare någon eller några veckor längre.

Återstarten har gått riktigt bra. Vi har kommit igång riktigt snabbt, och alla arbetar effektivt i det fina vädret. Det kan hända att vätskebrist mot slutet av dagen leder till litet underliga tankebanor. Vi har haft diskussioner om åt vilket håll de olika vädersträcken ligger av typen "om jag tittar mot norr vilket vädersträck har jag på höger hand", och fått tre olika svar från tre olika personer. Erik hade rätt, jag och Therese H var virriga...

Vi har nu avtorvat för hand allting som ska avtorvas för hand på lokal 39 den enda boplats som återstår av de ursprungliga tre, men den är å andra sidan störst, så vi kommer att ha fullt upp till slutet av september. Vi har också haft grävmaskinen till hjälp under tisdagen för avbaning, och Daniel är fortfarande en av dem som ständigt jobbar bakom den.

Vi har börjat gräva anläggning 4 (A4), som är en fläck med kol med relativt stora mängder med slagg i och omkring densamma. Dessutom har Marie lagt ut flera rutnät över områden med skärvsten i området närmast myren, det område som vi tidigare hittat de mesta tecknen på metallhantering. Vid rutgrävningen påträffade Joel det fynd som stack ut mest idag, en brynsten. I övrigt har dagen givit slagg, kvartsavslag i ytorna närmast myren, och naturligtvis också mängder av kvartitsavslag på slagplatsen som Anna Å har börjat gräva.

En bild bjuds ni på idag; Joel tillsammans med brynet:

© Norrbottens museum

Åter vid tangentbordet idag: Olof

Semester!

2007-07-12T12:19:00.000-07:00

Veckans plåga: "Under my Umbrella, ella, ella, eeh, eeh..."

Så var vi inne på slut-tampen av den första grävperioden. Nästa vecka gör vi ett upphåll i grävandet och alla får en veckas välförtjänt semester. Bloggandet återupptas v 30, då våran stor-bloggare Olof också är tillbaka!

Idag har vi avslutat boplatsen som kallas lokal 20. Alla spikar, fornlämningsband och sållställningar har plockats bort. Kokgropen har fyllts igen, för att undvika att gropen helt plötsligt omvandlas till fångstgrop. Platsen kändes verkligen öde när vi lämnade den idag. Ända in i det sista sprutade fynden fram. Ann-Sofie som har näsa för keramik, folierade små skärvor i det forsande regnet ända tills vi skulle åka hem.

Sex tappra arkeologer har påbörjat handavtorvningen på boplatsen som kallas lokal 39. Maken till avtorvningsteknik har väl aldrig skådats! Samtliga hjälps åt att flå av samma torva, med gigantiska rullar av torv som följd. Jag är imponerad!

Även på lokal 39 formligen sprutar fynden fram, framförallt är det avslag av mycket högklassig kvarts och kvartsit, dvs restprodukter efter redskapstillverkningen. Vi hittar även en del skrapor och en borr. Ytan som genererade slagg under fjolårets förundersökning tycks vara relativt fyndtom efter avtorvning. Några mindre bitar slagg har påträffats i området där vi hittar avslag, vilket i sig är intressant. Den gamla tekniken (stensmidet) möter här den nya, järnsmidet. Förhoppningsvis kan vi få dateringar från slaggen och även av avslagen för att kunna diskutera övergången från stensmide till järnhantering under järnåldern och vilken påverkan denna förändring hade för samhällena längs Norrbottenskusten.

Vi återkommer som sagt v 30. På återhörande!

Så en liten bildkavalkad från veckorna som gått:

Daniel blir filmad av museets fotograf Staffan.
Foto: Norrbottens museum

Grävytan på lokal 20.
Foto: Norrbottens museum

Tre arbetar och resten tittar på!
Foto: Norrbottens museum

Frida ritar av en härd i profil.
Foto: Norrbottens museum

Therese H och Daniel i kokgropen.
Foto: Norrbottens museum

Therese H och Daniel skrapar fram profilen på kokgropen.
Foto: Norrbottens museum

Klart! Vacker, eller hur?
Foto: Norrbottens museum

Avtorvning på lokal 39.
Foto: Joel Marklund

/Carina

Sista veckan på lokal 20

2007-07-09T12:14:00.000-07:00

Så var vi inne i slutfasen av boplatsen som kallas lokal 20. Det känns alltid lite vemodigt att lämna en boplats man grävt och lärt känna under flera veckor.

Boplatsen har gett många oväntade fynd. Det finns framförallt tre highlights. Nr 1 är den hårmagrade keramiken. Den typen av keramik (daterad till bronsålder/järnålder) är mycket ovanlig och har bara hittats på fem andra platser längs hela Norrlandskusten. Man bara längtar efter att få sätta tänderna i fynden och börja rapportarbetet! Nr 2 är kokgropen. Daniel och Therese H har nu rensat fram halva gropen och profilen är så otroligt vacker! I gropen finns en "kallmurad" trattformad stenkonstruktion och under den ett flertal kollager från upprepad användning av gropen. Det ska bli riktigt intressant att få analysera de jordprover som är tagna uppe på vallen där fettlagret framkom, för att se om gropen använts vid tranframställning. Nr 3 är de järnföremål med någon slags trä fästad vid sig som framkom vid en av anläggningarna i det område som daterats till ca 500 e. Kr. Vi är inte helt säkra på att järnföremålen är förhistoriska, det har förekommit en hel del aktiviteter i området under historisk tid. Vi ska lämna in träet för datering, så till hösten får vi resultatet.

I torsdags förra veckan hade Ellinor sin första barn-visning. Det kom tre besökare och alla var mycket intresserade. Denna vecka har vi våra sista visningar av lokal 20, så det är bara att passa på!

Så lite bilder från visningen i torsdags:

/Carina

Värmeslag

2007-07-04T11:45:00.000-07:00

Veckans citat: "Arkeo-låg och vilade hela dagen"

-Staffan Nygren

Idag har vi haft bra väder. Kanske allt för bra. Värmen har slagit till och därmed också bromsåldern! Olof är på semester, därav den relativa bloggtorkan denna vecka.

Vi har haft många besök idag. Staffan, museets fotograf har varit här för att filma vårt arbete. Banverkets personaltidning Rallaren har gjort ett reportage och så har Ellinor haft visning av boplatsen för ett 10-tal besökare, däribland ett par personer från Landstingets division Kultur och utbildning.

Foto: Norrbottens museum

Solen är ett stort problem vid fotograferingen av våra anläggningar, därför har Daniel och Ellinor hissat segel för att få skugga.

Foto: Norrbottens museum

På bilden ovan ser ni vår kokgrop som nu visat sig vara av det ovanligare slaget. Dels har vi hittat både obrända och brända ben i och utanför gropen. Dessutom finns det ett fettlager utanför gropen som möjligen kan vara rester efter tranframställning. Vid nedgrävning av halva gropen har en stor trattformad stenkonstruktion kommit fram som också för tankarna till ovan nämnda tranframställning.

I veckan har vi hittat vår första bit flinta. Flintan hittades i det område som gett dateringar till ca 500 e. Kr. Den har retuscher längs ena kanten och det kan möjligen vara en skrapa, men ännu mer troligt är att det rör sig om en eldslagningssten med tanke på dateringen.

Flinta biten är ca 2x3 cm stor. Foto: Norrbottens museum

Veckan har även givit många andra fynd, som t ex glimmermagrad keramik. Vi kan bara hoppas att nästa vecka blir lika framgångsrik!

/Daniel, Mirjam och Carina

Regn, guidningar och ett järnföremål

2007-06-28T10:37:00.000-07:00

Dagens blogg blir en blogg utan bilder. Tisdag, onsdag och torsdag har passerat och arbetet fortsätter oförtrutet, trots en del regn. Det har ibland hänt att jag har fått frågan: Vad gör arkeologer när det regnar? Svaret är: De blir sura på alla möjliga sätt, men de slutar inte att jobba för det. Humöret sjunker när vattnet letar sig in under regnkläderna, men vi har trots allt en tidspress att vara klara med grävningarna den sista vardagen i september. Imponerande att det trots allt dök upp två-tre bilar med besökare till torsdagens guidning. Det säger en del om intresset kring grävningen, och kanske också en del om Ellinors skicklighet som guide. På onsdagsguidningen var det desto fler besökare, eftersom det var sol.

Vi har avtorvat lokal 39 klart med grävmaskinen nu. Vi har frilagt nästan 5000 kvadratmeter på åtta arbetsdagar. Det innebär att vi nu kan lägga all personalkraft på lokal 20 några dagar framåt. Skönt att vara samlade alla på ett ställe.

Anläggningsgrävningen på lokal 20 går bra, och alla anläggningar utom den eventuella utrensade kokgropen (Anläggning 3 = A3), kommer att kunna avslutas inom de närmaste dagarna. A3 är spännande eftersom vi på dess kant förutom skärvsten också har hittat obrända sälben, och alldeles intill ett tunt, sotigt och fett jordlager. Arkeologer har utifrån etnografiska jämförelser med nutida naturfolk, i årtionden mer eller mindre slenterianmässigt sagt att ett användningsområde för kokgropar har varit att framställa sältran. Men, bortsett från en järnåldersboplats (Harrsjöbacken) nära Bureå i Västerbottens kustland, har man inte hittat några arkeologiska belägg för detta. Det vore kul om vi faktiskt kunde bevisa sältranstillverkning har förekommit på lokal 20.

Anna Åkesson har idag gjort ett fynd av ett järnföremål i anläggning 9. Det ser ut som om det skulle kunna vara en del av en tånge till en kniv. Föremålet är välbevarat, mest troligt eftersom det har blivit bränt. Av någon anledning rostar inte bränt järn lika lätt som obränt, och det är därför som det har klarat sig så bra. Vi ska se om vi inte kan skaka fram litet bilder ur kameran, så att vi kan visa föremålet på bloggen nästa vecka.

/Olof

Första guidningen - en succé

2007-06-25T11:46:00.000-07:00

Första guidningen ägde rum i torsdags, en succé över förväntan! Många intresserade kom för att lyssna och för att få en närmare inblick i hur vi arkeologer arbetar, något som naturligtvis gladde oss alla. Eftersom detta är ett nytt sätt för oss att arbeta, dvs att ha guidade visningar i samband med grävningarna, så var det väldigt roligt att det fick ett så bra utfall! Guidningen påbörjades med en berättelse om hur boplatsen såg ut för 1500 år sedan, samt fakta om platsen och därefter gick vi tillsammans ut på utgrävningsområdet. Vi hoppas naturligtvis på att intresset för grävningen fortgår och att det fortsätter att strömma till besökare!

/Ellinor

Nu är vi inne på tredje veckans grävning på Lokal 20. Efter att ha avtorvat och rensat ytorna som ska undersökas har vi nu påbörjat nedgrävningen på allvar. Vi undersöker sammanlagt 7 anläggningar samt rutgräver ytor som uppvisat fynd under framrensningen. Sammanfattningsvis är det avslag i kvarts, brända ben, obrända ben, asbestmagrad keramik, ev organiskt magrad keramik och sintrat material (rester efter smide) som vi hittills påträffat.

De anläggningar som innehåller mycket ben undersöks på ett speciellt sätt. Eftersom det tar mycket lång tid att plocka fram benen ett och ett, väljer vi istället att ta in innehållet i dessa anläggningar som preparat. Detta innebär att vi grovsilar sanden och häller över innehållet från silen i en stor provpåse. Detta preparat kommer sedan att undersökas noggrannare efter att det arkeologiska fältarbetet är avslutat. På så sätt sparar vi tid ute i fält och kan även ta reda på mycket små ben som man annars riskerar att förbise ute i fält.

Idag hittade Erik något spännande vid sidan om den härd han undersöker. Det kan eventuellt röra sig om ett stolphål, men vi måste undersöka det mer innan vi kan veta säkert.

Mirjam

Grävningens första guidning. © Norrbottens museum

Anna sållar ben i durkslag. © Norrbottens museum

Frida vid jordpåsar som ska undersökas inomhus.
© Norrbottens museum

Städsten, keramik och stora järnslagg-klumpar

2007-06-20T11:36:00.000-07:00

Vi arbetar alltjämt både på lokal 20 och lokal 39. Mellan de två boplatserna är det ungefär 500 meter, så vi har nära att kontakta de som är på det andra stället. Tacksamt eftersom undertecknad efter flera dagars rensande vid grävmaskinen började tappa orken. Ersättare på onsdagen blev Frida. Daniel (som är övernaturlig) verkar inte ha några trötthetssymtom, så han får fortsätta med schaktningen. Han verkar trivas.

Sammanlagt har vi nu hittat sexton anläggningar på lokal 39, elva under 2006 års förundersökningar och fem i år. Då har vi ännu inte avtorvat allt. Vi har ungefär en tredjedel kvar av den planerade ytan på lokal 39. Anläggningarna är vid den första anblicken benfläckar och skärvstenskoncentrationer. Mera exakt bedömning kommer när vi börjar undersöka dem. Ett kul fynd påträffades under tisdagen: En städsten, nära den slagplats för kvarts och kvartsit som vi hittade förra veckan. Fyndet är alltså ett städ som har använts när stenredskapens knackats till (se bild). Nu vill vi gärna hitta en hammarsten också.

På lokal 20 görs det också fynd: Igår påträffades keramik som inte är magrad med asbest. Förmodligen är den magrad med organiskt material, vilket är ett väldigt ovanligt fynd vid norrlandskusten. Det kommer förmodligen att finnas anledning att återkomma till keramiken på lokal 20.

Och nu, litet bilder:

Carina och Daniel vid städstenen. © Norrbottens museum

Vit kvartsit och kvarts på slagplatsen. © Norrbottens museum

Järnslagg, hittat vid schaktningen på lokal 39. © Norrbottens museum

Vi återkommer nästa vecka med nya blogginlägg
/Olof

Järnslagg och lågflygande helikopter

2007-06-18T11:44:00.000-07:00

Fredagen bjöd på alla väder, men som tur var bara sol och en kort regnskur under arbetstid. Det började dundra av åska när vi började packa ihop, och ymnigt regn och hagel vräkte ned över de av oss som åkte tillbaka till Luleå respektive Umeå. Vi tar in våra fynd till Norrbottens museum varje vecka. Det kommer i slutänden att bli enormt mycket fyndpåsar att hålla reda på, och det går inte att göra det ute i fält eller i vårt boende.

Vädret i fredags såg vi inte mycket av i dag, tack och lov. I till största delen solsken har Olof, Daniel och på slutet av dagen även Carina avtorvat vidare på lokal 39, tillsammans med grävmaskinisten Sven-Erik. Det är inte en syssla som man ska hålla på med oavbrutet i flera veckor i sträck. Vi går efter grävmaskinen med fyllhammare och norgehackor och grovrensar ytorna efter grävmaskinen. Tungt kroppsarbete och det gäller att komma ihåg att göra pauser för att dricka vatten, men det ger lön för mödan. I fredags hittade vi en slagplats (alltså platsen där man tillverkat föremål av sten) för kvarts och vit kvartsit, och idag har vi hittat järnslagg! Den största slaggbiten var ca 7 cm i diameter och 2 cm tjock. Vi är nu uppe i 6 eller 7 nya anläggningar förutom de 11 som hittades förra året. De nya lämningarna är mörkfärgningar med ben i och skärvstensansamlingar av olika slag. Än så länge nöjer vi oss bara med att markera var de finns, utgrävningen av dem sker senare.

Mitt i arbetet svepte en lågflygande helikopter förbi på mindre än 10 meters höjd. TV-team, polis eller vad? Nej, det handlade om kontroll av kraftledningen som vi arbetar under. Kraftledningen är ett speciellt kapitel som innebär en viss arbetsmiljörisk. Nu ska vi inte jobba mer under den med grävmaskinen så vi behöver inte oroa oss över maskinen ska bli strömförande, men så fort det hörs åska så avbryts vårt arbete. Kan bli väldigt enerverande om åskvädren avlöser varandra i sommar. Hoppas att vi slipper det.

På Lokal 20 har resten av gänget nu övergått till att gräva kring och i anläggningarna i kvadratmeter-rutor.

Slutligen har vi fått en ny medarbetare idag: Dag Lantz. Han verkar inte ha tagit någon skada av den första dagen. Är fortfarande vid sina sinnens fulla bruk...

/Olof Östlund

Besök av Sveriges Radio Norrbotten och en presentation av grävstyrkan

2007-06-14T12:11:00.000-07:00

Ryktet har nu spridit sig så pass att media har börjat visa intresse för undersökningarna. Idag har Mirjam Jonsson och Carina Bennerhag blivit intervjuade av en radiojournalist. Reportaget finns att höra på internet (sr.se/norrbotten) efter det att det har sänts på radio nästa vecka.

Eftersom det snart har gått en arbetsvecka så är det dags att ge er namnen på de arkeologer som just nu jobbar vid Haparandabanegävningarna:

Carina Bennerhag

Olof Östlund
Mirjam Jonsson
Frida Palmbo
Ellinor Johansson
Ronny Smeds
Therese Ekholm
Therese Hellqvist
Anna Åkesson
Erik Dardel
Daniel Eriksson
Marie Nyström
Ann-Sofie Rönnbäck

Ansluter senare gör:

Dag Lantz, Joel Marklund, Jan-Erik Nyman, Anna Månsson, John Molin, Sandra Lundholm, Eva Wallén Kemi och Åsa Lindgren

I övrigt har avtorvningen med grävmaskin påbörjats på boplatsen som vi kallar lokal 39. Där är det en riktigt stor yta som ska avtorvas, vilket innebär en del tankearbete så att vi inte i slutänden har stora jordmassor på en yta som vi verkligen vill undersöka.

/Olof, Carina & Mirjam

Så äntligen litet bilder:

Avtorvning med grävmaskin. © Norrbottens museum

Avtorvning för hand runt en av benkoncentrationerna.
© Norrbottens museum

Therese E och Ann-Sofie vid sållet. © Norrbottens museum

Bottenskålla, förmodligen från smidesverksamhet.
© Norrbottens museum

Dagens fynd: Asbestkeramik!

2007-06-13T11:21:00.000-07:00

När grävningarna avslutats för dagen, brukar det i början av en grävning inte finnas speciellt mycket ork kvar, mer än till att duscha bort sanddammet, och sedan äta middag. Därefter kolapsar arkeologerna var och en i sängen på sitt rum. Det tar på krafterna att växla från stillasittande till kroppsarbete. Ni som läser det här ska ändå få en kort rapport om dagens händelser.

Vi har under dagen avtorvat färdigt på lokal 20 med grävmaskinen. Ytterligare en säker anläggning har påträffats, någonting som nu innan vi har rensat fram den, verkar vara en härd med rester av brända ben i fyllningen. Den riktiga höjdaren idag var ändå det som hittades i en av de tre mörkfärgningar som Carina Bennerhag skrev om i gårdagens blogg: Asbestkeramik! Ryktet spreds snabbt över hela grävytan, och alla arkeologerna stannade upp ett par ögonblick för att titta närmare på fynden.

Asbestkeramik är keramik som har magrats med asbestfibrer i leran. Den förekommer i Sverige ungefär från övergången mellan brons och järnålder (ca 500 f.Kr.) fram till ca 300 e.Kr. Fyndet av keramiken är jättespännande, eftersom det ger oss möjligheter att få veta vad som kärlen har använts till. När grävningarna är avslutade kommer vi att låta ett laboratorium utföra analyser, för att ta reda på vad det är för typ av fetter som har trängt in i kärlets väggar, och på så sätt få veta mer om vad man lagade för mat på den här boplatsen.

Vi har ännu inte riktigt kommit i ordning med datorerna och bildöverföringen från digitalkamerorna, så bilder från grävningen kommer först i morgon kväll.

/Olof Östlund

Grävningarna har startat!

2007-06-12T11:59:00.000-07:00

I går var det alltså äntligen dags att dra igång årets grävningar längs Haparandabanan. I Luleå packades bilarna och den inhyrda minibussen till bristningsgränsen med grävutrustning och tolv förväntansfulla arkeologer. Kosan styrdes därefter mot Sangis för etablering på två av boplatserna som ska undersökas (lokal 13 och 20).

Gårdagen ägnades som sagt åt etablering med baracker, bajamajor och container. Under eftermiddagen drog så grävningarna igång och avtorvningen av de två boplatserna inleddes. Det var tolv mycket trötta, myggbitna men lyckliga arkeologer som somnade den kvällen.

I dag färdigställdes undersökningarna av den ena boplatsen (lokal 13). Boplatsens omfattning var mycket mindre än vi hade räknat med. Tyvärr framkom endast skörbränd sten (dvs stenar som legat i en eldstad) men inget daterbart material, så vi får nöja oss med en sk strandlinjedatering av boplatsen till vikingatid.

Lokal 20 verkar däremot lite mer lovande. I fjol hittade vi här en glaspärla i en smideshärd som daterades till ca 500 e. Kr. I närheten av smideshärden hittades idag rester efter det som kan vara sk bottenskållor från smide eller någon annan form av järnhantering. Det här är mycket intressanta fynd för våran region eftersom vi inte har särskilt mycket kunskap kring den förhistoriska metallhanteringen i Norrbotten.

Avtorvningen av boplatsen på lokal 20 inleddes med en del dramatik. Grävmaskinen av modell större, fastnade ute på grävytan och kunde inte komma ur fläcken. Som tur var kunde vår skicklige grävmaskinist efter lite trixande ta sig loss, men för att undvika fortsatta missöden byttes maskinen ut mot en "bandare" av lite mindre modell. Den fortsatta avtorvningen avlöpte utan dramatik och i slutet av dagen hade totalt tre anläggningar i form av runda mörkfärgade fläckar framkommit. I de mörkfärgade fläckarna fanns brända ben (matrester) och avslag av kvartsit, dvs rester efter redskapstillverkning. Möjligen kan det här röra sig om någon form av avfallsgropar eller liknande.

Morgondagen kommer att ägnas åt fortsatt avtorvning både för hand och med maskin. Förhoppningsvis kommer det då att finnas lite bilder på bloggen från de första dagarnas grävningar.

/Carina Bennerhag

Stressig vecka innan grävstarten.

2007-06-04T00:10:00.000-07:00

Även om grävstarten för Haparandabanan är först nästa måndag (11 juni) så är arbetet med projektet redan i full gång för de arkeologer som är ansvariga för projektet. Vi ska ordna med massor av olika saker så ett en grävning med 17 arkeologer fungerar så smidigt som det bara är möjligt. Det handlar om att planera hur vi ska gräva för att vara så tidseffektiva som möjligt, boka grävmaskiner för rätt tidsperioder, manskapsvagnar, bajamajor och boende. Vi måste också köpa in verktyg, förstahjälpenutrustning och skyddskläder för arbete vid grävmaskin.

Vi ska också introducera merparten av grävgänget den här veckan. På fredag (8 juni) är det den första samlingen i Luleå på Norrbottens museum. De flesta av arkeologerna som vi har anställt kommer ifrån Norrbotten eller Västerbotten, men det kommer också några längre söderifrån. Som längst har de då rest från Stockholm, Västerås, Leksand och Hagfors. Jag tror och hoppas att vi har har samlat ihop ett bra gäng, för att man fungerar bra ihop socialt är mycket viktigt när man jobbar tillsammans i en grupp långt hemifrån. Vi ser verkligen fram emot det här nu, efter att ha suttit inomhus hela vintern.

Men alla sitter inte inne på museet idag. Ronny Smeds och Frida Palmbo har åkt ut med totalstation (ett digitalt mätinsturment) för att göra inmätningar på de områden som vi ska börja avtorva för hand på måndag, så att vi inte av misstag kör in med grävmaskin på ömtåliga ytor.

/Olof Östlund

Inledning

2007-05-30T07:07:00.001-07:00

Välkommen till en blogg som har skapats för att följa de arkeologiska undersökningarna vid Haparandabanan 2007. Redan under förra året (sommaren 2006) genomfördes grävningar i form av förundersökningar i samarbete mellan Norrbottens museum och Västerbottens museum. Boplatserna som undersöktes kring Sangis (30 km väster om Haparanda) var från järnåldern, några av dem med spår av metallhantering. Vi hoppas på att få veta mycket mer om dem under den här sommarens slutundersökningar. Årets undersökningar genomförs som ett samarbete mellan Norrbottens museum och Västerbottens museum. Banverket betalar undersökningarna, som ett led i byggandet av den nya järnvägen.

Årets grävningar kommer att pågå från den 11 juni till den 28 september. Sammanlagt kommer 17 arkeologer från Norrbottens museum och Västerbottens museum att arbeta vid undersökningarna. Här följer en uppräkning av de som har litet mer att säga till om när det gäller grävningarna och bloggen.

Carina Bennerhag, Norrbottens museum, är projektledare över hela grävningen.
Olof Östlund, Norrbottens museum, är särskilt ansvarig för lokal 39.
Mirjam Jonsson, Norrbottens museum, är särskilt ansvarig för lokal 20.
Frida Palmbo, Norrbottens museum, är särskilt ansvarig för lokal 13.
Ronny Smeds, Västerbottens museum, är ansvarig för den digitala dokumentationen.
Ellinor Johansson, Norrbottens museum, har rollen som arkeolog-pedagog. Hon har hand om den utåtriktade delen av grävningen.

Bloggen kommer att uppdateras 2-3 gånger i veckan.