Tusen frågor om järn... och en önskan om en riktigt God Jul!

Det här blir den sista bloggen före jul och nyår. Ska försöka att hålla den kort. Under de senaste två veckorna har väl den stora begivenheten varit Lena Grandins besök uppe i Luleå. Hon var här för att ta en förhandstitt på det material som hör till järnhanteringen, innan vi skickar ner det till henne på det Geoarkologiska laboratoriet (GAL) i Uppsala. Besöket slutade dramatiskt med en utelåsning från våra ytterkläder knappt två timmar innan flyget gick tillbaka, men det ordnade sig i slutänden. I annat fall hade Grandin fått lov att resa i min gamla grävjacka som jag aldrig tvättat sedan jag köpte den i slutet på 90-talet... (Jag inser att jag här spär på myten om arkeologer som ovårdade, men det är inte sant. Inte jämt i alla fall).

Grandin tittade i alla fall på det järnhanteringsrelaterade material som vi fått ihop från lokal 20 och lokal 39. Järnslagg, glödskal, droppslagg, bottenskållor de sintrade, sammansmälta sandklumparna och diverse rena järnklumpar, och en del möjlig myrmalm. Vi hade kanske inte tusen frågor att ställa till henne, men nästan, och hon svarade snabbt och enkelt på nästan alla.

Glödskalen visar helt klart på att smide har förekommit åtminstone på lokal 39 (jag minns inte om det fanns glödskal på lokal 20) vilket inte var helt oväntat, men spännande ändå. Ännu mera spännande är att en del av bottenskållorna är för tjocka/stora för att enbart höra till smide. Det kan alltså vara fråga om järnframställning ur malm, men Grandin vill först titta på materialet ordentligt nere i Uppsala, innan hon säkert kan säga om det rör sig om järnframställning. Är det så, så är det megahäftigt jättestort. Vi har inte någon järnframställningsplats från järnålden i Norrbotten, eller västerbotten heller för den delen.

Så sent som för tio år sedan så pratades det om att "järnframställning ger hundratals kilo, ja nästan tonvis med slaggmaterial", men Lena Grandin berättade att under de senaste åren så har kunskapsläget blivit ett annat. Det behövs inte jättestora blästugnar för att tillverka järn. Det viktiga är vad jag förstår proportionerna mellan bredd och höjd på ugnen. Om vi säger att ugnen i basen är en halvmeter i diameter, och höjden är 1,5 m, så spelar det dessutom inte någon roll om ungnen är nedgrävd i backen (med någon lösning för tilluft från en blåsbälg), eller om hela ugnen är konstruerad helt och hållet ovanpå marken som en flyttbar skorsten gjord med flätverk och lera. En sådan "flyttbar" ugn skulle i princip bara lämna en grund kolfläck efter sig, och slagg i ett visst förhållande till den mängd järn som producerats. Behöver man inte så mycket järn så finns ingen anledning att göra jätteugnar.

En rolig anektdot berättade Grandin för övrigt. På ett möte i Nederländerna, där man hade konstruerat och använt blästugnar som ett slags experimentell arkeologi, så hade ett gäng danskar under en blöt natt tillverkat en blästugn lämplig i storlek att ha på ett bord. Dess diameter var kanske en decimeter i botten, och höjden ett par handsbredder. Efter att ha krossat malm i skalenlig skalla, och likaledes finfördelat träkol, satte de igång elden i mini-blästugnen. Tro det eller ej, men de lyckades faktiskt producera järn i den! Inte mer än att man hade kunnat smida en järn-nubb med det som producerats, men ändå...! Det viktiga är tydligen inte storleken, utan proportionerna.

Nåväl, det får räcka för denna gång.
Nu vill vi önska er alla en riktigt...

God jul och ett Gott nytt år.

På återhörande nästa år!
/Olof



Ett julkort med Arkeologerna på Norrbottens museum, samt museets julbock:
Fr. v: Mirjam Jonsson, Åsa Lindgren, Lars Backman, Olof Östlund, Frida Palmbo, Carina Bennerhag. Saknas på bilden gör John Molin.

De tyckte också om vackra saker...

Vi har under de senaste veckorna fortsatt att arbeta med ungefär samma saker som vi gjort innan. Registreringen av slagg och restpordukter av metallhanteringen är nu slutförd, och vi kommer att få besök på måndag av en representant från GAL i Uppsala(Geo-Arkeologiskt Laboratorium). Det är de som kommer att genomföra analyserna på valda delar av det materialet, för att vi ska få veta mer om vilka delar av metallhanteringen som förekommit på våra boplatser.

Keramikregistreringen är klar, och Mirjam kommer nu att skicka ett urval av skärvor till Polen för C14-datering. Det ska bli spännande att få resultaten, men det dröjer till mitten av februari enligt de besked vi fått.

Jag och Carina håller nu på med fyndregistreringen av stenmaterialet, och det kommer också att ta sin tid. Av det totala antalet fyndpåsar på 3800 så består väl ungefär hälften av stenmaterial. De går vi nu igenom och hittar nya fynd i som vi ger nya fyndnummer, samtidigt som vi kasserar naturligt formade stenar - som inte påverkats av någon människa - som råkat komma med de dagar vi haft dåliga möjligheter att se. Regniga dagar ser alla stenar likadana ut när man stoppar dem i påsar ute i fält... Jag skulle vilja säga att ungefär 95% av stenen består av kvarts och kvartsit. Vi återkommer till ämnet i någon senare blogg.

Att notera är ändå att en del av kvartsiten är verkligen av utsökt kvalitet. Vilket för oss till någonting som borde få oss att reflektera över att vi verkligen är lika de människor som levde för 2000 år sedan, nämligen estetik. Osteologen Leif Jonnson har som hastigast tittat på den del av benmaterialet som ska C14-dateras. Han nämner tre anläggningar från lokal 39 i mailet han skickat till oss.

I anläggning 45, som Ellinor, Marie, och Janne grävde närmast myren, finns ben från bäver. I A20 som Dag grävde vid en stor markfast sten finns mård och brända huggspån av horn (ren eller älg). I A5 som Anna Å grävde finns ekorre och brända huggspån av horn.

Huggspånen från hornen är intressanta, speciellt i sken av det dekorerade ben som vi hittade i A 27. Det skulle kunna vara spår efter hantverk i horn. Det dekorerade benet, det bearbetade hornmaterialet, den utsökt slagna högkvalitativa kvartsiten, bronsspännet och den dekorerade keramiken visar att det här är människor som har höga krav på att saker ska vara estetiskt tilltalande. Visserligen kan där också finnas symboliska funktioner med dekorationerna, men där finns ändå skönhet. Fortfarande kan man ibland höra att tidigare illustrationer av forntida människor lever kvar i allmänhetens ögon, vilket är väldigt synd. Det här är inga vildar som vi pratar om, de var extremt skickliga på det hantverk som de sysslade med, och uppskattade skönhet. De är faktiskt väldigt lika oss...

Bilderna på keramiken visade Mirjam i den förra bloggen. Jag väljer istället att återigen visa benpärlan och bronsspännet från äldre bloggar här nedanför. Klicka på bilderna så ser ni dem i förstoring.

På återhörande om två veckor.

/Olof

Det 5 millimeter stora dekorerade benet från A27.

© Norrbottens Museum

Bronsspännet. © Norrbottens Museum