lördag 29 september 2007

Helikopterlyft, frost och avslutning av grävning

Den sista grävningsveckan har varit en bra vecka. Några ytterligare upptäckter, även om de fyndmaterialet är detsamma som tidigare veckor. Vi har i veckan hittat ytterligare fyra anläggningar, vilket innebär att vi nu är uppe i anläggningsnummer 52. Några anläggningar har sorterats bort som enbart ett spritt kulturlager, och någon enstaka har blivit bortplockad eftersom det har varit en naturbildning, men vi har i alla fall närmare 50 anläggningar. Jag kommer inte exakt ihåg just nu, men vi är uppe i över 3500 fynd. Sammanlagt har vi hittat ungefär 10 gånger mer än vad vi hade förväntat oss, beräknat utifrån resultaten av fjolårets förundersökningar.

Mer än hälften av de anläggningar som vi har grävt är benanläggningar, men de kan sägas vara uppdelade i åtminstone två kategorier. Dels rena avfallsgropar som A27 och A29. Djupa (30-60 cm djupa) och med en tydlig avgränsning där de har varit nedgrävda. Dels relativt platta och grunda anläggningar, som mera är att beteckna som eldstäder/härdar som man slängt ben på. Vi har tidigare inte hittat mer än ett fåtal härdar som innehåller sten, men nu under de sista veckorna när vi grävt bort de återstående halvorna av benanläggningarna har vi upptäckt någonting. När man inte bara klyver anläggningana för att i första hand få fram anläggningens genomskärning, utan istället noggrannt följer den mörkare sand som innehåller ben så får man fram en serie med fördjupningar kring det rödbrända centrumet av anläggningen. Fördjuppningarna är spår efter stenar som plockats bort och återanvänts någon annanstans. Benen har då rasat ned i fördjupningarna efter de bortplockade stenarna. Jättekul att sådant också går att se.

Att stenarna i härdarna återanvänts innebär också att det inte kan ha gått alltför lång tid mellan det att härden övergivits och att en ny härd (?) skapats med de gamla stenarna. Om stenarna har växt över med mossa och blåbärsris är de svåra att hitta när de ska användas igen. Det finns alltså en möjlighet att boplatsen aldrig varit bortglömd under de århundraden som den varit i bruk, utan att den kontinuerligt funnits i människors medvetande, utan att man för den skull kan säga att den har använts permanent. Det ska bli kul att få se om svaren på våra kol-14-dateringar stämmer med den tanken.

På fredagmorgonen hade höstens första frost slagit till, vilket fick till följd att Therese Hällqvist kunde ta ur innandömet på A50 (en grop med kol och brända ben) som ett djupfryst preparat. I vanliga fall kan man ta in ett sjok av marken för att plocka fram innehållet inomhus genom att gjuta in det hela i ett paket med gips. I det här fallet behövdes inte det. Hela innehållet var ett djupfryst paket, vare sig hon ville det eller ej.

Frosten gjorde också att Eva Kemi gav upp försöken att rensa fram en sista ruta på A6. Idén att försöka få fram några sista keramikskärvor genom att försöka krossa den frusna markytan med skärslev, fyllhammare, eller hammare, kändes litet meningslös. Orden "krossa" och "keramik" går inte så bra ihop.

En enastående prestation och ett stort uppvisande av mod visade vår projektledare Carina Bennerhag i måndags. Hon trotsade sin flygskräck och klättrade in i en helikopter som "föråkare" till museets fotograf Staffan Nygren. Carina rekognoserade och Staffan filmade i det andra lyftet grävningen med öppen dörr och säkerhetssele. Carinas prestation kan sammanfattas i orden: Det arkeologiska intresset uppväger flygskräck.

Under torsdagen började vi plocka ihop från grävytan, och på fredagmorgonen lastade vi vår grävutrustning i en inhyrd skåpbil. En av våra stamgäster och glädjespridare, Birger, hjälpte oss att ta gruppfoto. Ett avskedsficka sittande ute i solen mellan barackerna och några kramar, och kanske några tårar av rörelse, så skildes större delen av grävgänget åt. Tack allihopa för en fin grävsäsong! Jag vill också passa på att tacka en extra gång till de av er som stannade till litet längre för att hjälpa mig att lasta ur skåpbilen på museet.

Med detta är grävningen slut, och analyser och rapportskrivning tar vid. Bloggen kommer att vara igång även under rapportarbetet. Analysresultat och framsteg vid innearbetet kommer att levereras ända tills rapporten står färdig. Inläggen på bloggen kommer dock med litet glesare mellanrum. Jag räknar med en blogg varannnan vecka, kanske litet oftare om någoning speciellt händer.

Tack ännu en gång alla arkeologer som jobbat, och alla besökare som besökt oss i sommar.

/Olof

Några bilder från de sista dagarna:


Benanläggning/härd A17, med gropar efter stenar som inte funnits där på flera århundraden. Den djupaste gropen längst upp i bild är litet djupare grävd eftersom vi hittade träkol där som senare visade sig bli ytterligare en anläggning (A50). © Norrbottens museum


A50. Anläggning med kol och brända ben, här i genomskärning. © Norrbottens museum


Therese Hellqvist med djupfryst A50 på sittunderlaget. © Norrbottens museum


Grävgänget kisar mot solen sista dagen. © Norrbottens museum
(Klicka på bilden för att förstora)
Övre raden: Marie Nyström, Joel Marklund, Ann-Sofie Rönnbäck, Anna Åkesson, Dag Lantz, Eva Wallen-Kemi, Ronny Smeds.
Nedre raden: Carina Bennerhag, Sara Hagström, Therese Hellqvist, Therese Ekholm, Elinor Johansson, Jan-Erik Nyman, Mirjam Jonsson.
Sittande: Olof Östlund.
Inte med på bilden/inte med på den sista dagen: Erik Dardel, Anna Månsson, Sandra Lundholm , John Molin, Daniel Eriksson, Frida Palmbo, Åsa Lindgren

fredag 21 september 2007

Vi kan ju inte ha tur jämt...

Man hoppas ju alltid på det bästa när man upptäcker någonting nytt på en grävyta, men det är inte alltid som ens önskningar slår in. Inspirerade av det som Frida Palmbos gäng har hittat på lokal 7 (http://www.lokal7.blogspot.com/) så tolkade vi en rund fläck med gulbrun sand som en möjlig rest av en tältplats. Fläcken på vår boplats var ungefär 3 m i diameter, och eftersom vi i Norrbottens inte har hittat några rester av hyddor eller hus eller andra bostäder från järnåldern, så hoppades vi att vi fått en jackpot. Nu visade det sig när vi grävt ett profilschakt med spade rakt igenom fläcken, att det var någonting sentida. Fläcken bestod av sand som hamnat på ursprunglig markyta, påförd sand från relativt sen tid. Ett par hundra meter utanför vårt grävområde finns resterna av en kolmila, en kolbotten, och det finns en hel del störningar på vår grävyta som hör till den. Man har brutit upp tjärstubbar här och där, vilket lämnar spår. Likaså kan naturen själv skapa störningar som till en början kan misstas för att vara fornlämningar, t.ex. rotvältor.

A45 är fortfarande skapat av människor från järnåldern, men det är inte den ässja som vi hoppades på. Anläggningen är snarare ett urtrens från en ässja. Den är bara ca 10 cm djup, med skärvsten, kol och sot, slagg och något enstaka glödskal. Där finns emellertid ingen tydlig struktur eller yttre begränsning, och inte heller någon rödbränning. Ässjan som vi letat efter verkar vi få få fortsätta leta efter. Risken är att den ligger utanför vårt undersökningsområde, närmare myrkanten ändå.

Nu när det har regnat en del så märker vi för övrigt av våtmarken intill. Grundvattnet har stigit så pass att vi har vatten stående i en del av våra schakt.

Vi har också några ytor som det händer positiva saker på. Therese Hällqvist fortsätter att hitta keramik i skärvstensansamlingen A6. Keramiken har sotig insida, och vi tror att vi med sotet kan göra en kol-14 datering. Mirjam jobbar uppe vid den stora ytan där vi tidigare grävt A21 (bengrop) och A25 (härd) med skärvstensstråk och asbestkeramik emellan de två anläggningarna. Nu har hon hittat runda fläckar med ben och träkol strax utanför A21. Fläckarna är relativt små och grunda, och kan vara botten på en avskrädeshög intill härden. Trevligt att det dyker upp saker litet längre ned i alla fall. Annars har vi hittat det mesta av våra anläggningar och fyndmaterial i de översta 5 cm av marken. Marktillväxten är mycket långsam i naturligt sur mark som barrskog skapar. Det innebär att till och med riktigt gamla fornlämningar, från äldsta stenålder också kan ligga så grunt i marken. På den här boplatsen sätter emellertid landhöjningen en gräns för hur gammal den kan vara. Går man längre tillbaka i tiden än 2500 år så var de lägsta delarna av boplatsen täckta av havet.

Nästa blogg kommer förmodligen nästa fredag eller lördag.
/Olof

Några bilder:
Anläggning 45 (A45) blev inte så mycket djupare än så här. © Norrbottens museum
Vår projektledare Carina Bennerhag (med hatt) diskuterar runda fläckar tillsammans med Mirjam Jonsson. © Norrbottens museum


"Olof, du har någonting mellan tänderna" (Ronny Smeds stående kommentar när jag ser ut på det här sättet...) © Norrbottens museum

lördag 15 september 2007

Har vi hittat den?!?

I tisdags hade vi beställt hit vår skicklige grävmaskinist Sven-Erik igen. Vi insåg att området där vi hade de flesta och mest intressanta fynden låg under under dumpmassorna efter tidigare avtorvning, i området närmast myren. Det kändes som om vi skulle kunna hitta någonting viktigt om vi öppnade litet till i det området. Resultatet av avtorvningen kan vara en av den här grävningens höjdpunkter. Vi har ju länge letat efter en smideshärd/ässja, men inte hittat den, men nu kanske vi har stött på den. Vi har nu en ansamling med skärvsten, med mängder av sintrat material och slagg på ett ställe där marken innehåller mycket svärta från träkol och sot. Vi har gett anläggningen namnet A45, och hoppas en hel del på den. Den ligger mellan två strandvallar, alltså mellan två sanddyner som skapats av havet, och är ännu så länge den enda anläggning som vi hittat i detta litet mera kuperade område. Fortsättning följer.

Längre upp i backen håller Dag Lantz och Ann-Sofie Rönnbäck på att gräva de två sista benanläggningarna i det området, och Therese Ekholm har avslutat den sista benanläggningen nere på den ytan som intensivrensats. Även den benanläggning (A43)som Jan-Erik Nyman och Marie Nyström har grävt i och kring är färdig nu. Det finns en likhet mellan A43 och A27 som grävdes tidigare i sommar, och det är att det är att det finns en slagplats i direkt anslutning till benanläggningen. En del av kvartsiten på respektive slagplats har också likheter. Det ska bli intressant att se om de är samtida, trots att avståndet mellan dem är sakert minst 60-70 meter. Grävningen av A43 har avslutatde med ytterligare ett fynd av keramik, längst ner i botten.

I övrigt så samlar Anna Åkesson och Ronny Smeds nu in referens-jordprover som helst INTE ska ha kopplingar till mänskliga aktiviteter. Referensprover tar vi in både på lokal 20 och lokal 39. Anledningen är att vi måste ha bakgrundsvärden (de naturliga markkemiska värdena för jorden i trakten), för att det ska gå göra analyser på de jordprover som vi tagit i de olika anläggningarna. I samband med detta följde även Joel Marklund med till lokal 20 för att göra en sista övergång med metalldetektor. Vi har haft problem med att använda detektorn där på grund av den högspänningskraftledning som går över den boplatsen, men nu har vi tillgång till en annan maskin som fungerar bättre. Inga nya fynd emellertid.

Vi återkommer till veckan, senast nästa fredag.

/Olof


A45. Är Det en Ässja som Elinor står vid? Påsarna innehåller slagg och sintrad sand. © Norrbottens museum
Jan-Erik Nyman står och ritar A45 (den möjliga ässjan) i aftonsol. Även om kuperad mark är svår att fånga på bild så visar solen och skuggorna litet tydligare att det finns strandvallar på ömse sidor om A45. © Norrbottens museum

måndag 10 september 2007

Intensivrensning ger resultat!

Det här är en uppsamlingsblogg för vad som hänt under slutet av förra veckan och idag.

Vi har nu börjat intensivrensa ytorna mellan tidigare öppnade schakt ner mot myren i den nordvästra delen av lokal 39. Vi tar ner ytorna fem centimeter och rensar (gräver) oss bakåt som i en skallgångskedja. Vi gräver inte i meterrutor, istället sållar vi det vi gräver allteftersom och mäter in fynden från sållningen på den plats där vi tagit jorden. Inmätningen av fynden blir inte hundraprocentigt exakt, men tillräckligt bra för att vi ska få en bild av fyndspridningen. Det är på ytorna närmast myren som vi hittat mest fynd (slagg, avslag, brynen och slipstenar), och det är intressant att se var de tar slut. Även avsaknad av fynd säger någonting om platsen. Fyndtomma områden kan visa att det har funnits avgränsningar mellan de olika aktivitetsytorna, och kanske också tidsskillnader. Det senare får vi svar på under vintern när kol-14 analyserna ger oss åldern på de olika anläggningarna.
Intensivrensningen har också gett glädjande och efterlängtade fynd. Åsa Lindgren, Mirjam Jonsson och Therese Ekholm har alla hittat delar av vad som troligvis är ett blästerskydd. De sista delarna hittades i fredags när vi redan hade skickat in torsdagens fynd till museet, så vi har inte kunnat se om de går att pussla ihop, men bilden nedan visar i alla fall början av pusslet.

Ett blästerskydd är en lerskiva, stor som en diskus ungefär (jämförelsen kommer i efterdyningarna av friidrotts VM och Finnkamp). Lerskivan har ett hål i mitten där man stoppar pipen på en blåsbälg för att kunna blåsa luft på smideshärden (ässjan). Lerskivan är till för att skydda blåsbälgen från hettan från elden. Ett sådant här blästerskydd är som regel mer sintrat (ihopsmält) på eldsidan, och så verkar också fallet vara här. Ett liknande blästerskydd har hittats på järnåldersboplatsen Harrsjöbacken vid Bureå i Västerbotten.

Glädjande är också att vi har hittat mer keramik, fast nu på ett ställe där jag själv inte haft så stort hopp om att vi skulle hitta någonting. Keramiken (asbestmagrad och glimmermagrad) kom fram när Therese Hällqvist och Eva Walllen-Kemi rensade den skärvstenskoncentration som vi kallar A6. Skärvstenskoncentrationerna mot myren har inte gett mycket i utbyte hittills, men här händer det saker! Vi hoppas på mer.

/Olof

Två bilder den här gången:


Asbest- och grusmagrad keramik från A6. © Norrbottens museum


Del av blästerskydd? I så fall är hålet för blåsbälgen det som man ser överst på den här skärvan.
© Norrbottens museum

tisdag 4 september 2007

Tuggummifakta...

Grävningen går nu i ett stadigt tempo, och även om vi gräver hela tiden så händer det inte så mycket nytt. Vi håller helt enkelt på att ha ganska god kunskap om vad det är för slags saker som vi kan förvänta oss att hitta när vi gräver på lokal 39. Vi hittar avslag i kvarts och kvartsit, vi hittar keramik (asbestmagrad, hårmagrad, glimmermagrad). Vi hittar brända ben i bruna mörkfärgningar: De djupare är då avfallsgropar och de grundare som har rödbränd sand under är troligtvis härdar som har fått fungera som sopkorg efter att de har använts klart. Vi hittar slagg, glödskal och båttenskållor från smideshanteringen, och vi har också hittat ett och annat metallföremål.

I det skedet av grävningen är allting som bryter av mot det vardagliga extra spännande. Personligen tycker jag fortfarande att det är roligt när det dyker upp någonting extra fint av sten. Idag grävde Therese Ekholm fram en kärna i ljus kvartsit, säkert 10 cm i diameter och med tydliga spår efter hur avslag har slagits från dess yta. Kanonfin kvalitet igen.

Sedan har vi ju tuggummit som Anna Åkesson hittade i torsdags. Tuggummit är gjort av kåda. Min farfar visade mig när jag var liten hur man kan tugga kåda av gran, (eller var det tall?), och det här har någon annan gjort för länge sedan. Det ska bli spännande att få en datering på tuggummit. Har vi tur kan det vara 2500 år gammalt, har vi otur har någon jämnårig med min farfar tuggat det, men jag har gott hopp om en gammal datering, för det låg en bit ned i marken. Det finns för övrigt tuggummin som är daterade till stenåldern, åtminstone vet jag ett som hittats från den tiden i Sävar norr om Umeå. Therese Ekhom som är vår grävnings osteolog (osteologi = läran om ben), har tittat närmare på tuggummit. Hon säger att man på den ena sidan (se bilden nedan), kan se tandavtryck av tre tänder i underkäken. Det mittersta tandavtrycket är 6 årstanden, och det som syns i höger på bilden är halva avtrycket av 12-årstanden. Det är alltså en individ som är minst 12 år gammal som har tuggat på tuggummit. Det som också går att se i ett sådant här tandavtryck är om tänderna är slitna. Om de är väldigt slitna kan det vara ett tecken på att personen ifråga har bott i ett jordbrukssamhälle, eftersom stenrrester och sand från t.ex. malstenen följt med mjölet och gjort att tänderna slitits hårdare av orent mjöl. Tuggummit som har tuggats på lokal 39 visar inte slitna tänder, alltså är det endera en ung individ, eller också en människa som har levt i en jägare/samlarbefolkning. Vi ska se om det inte går att ta fram litet ytterligare information om tuggummituggaren med en ytterligare analys. Så mycket närmare än så här kommer man nog inte en människa som kanske har varit död i ett par tusen år... Häftigt!

Vi har också grävt en härd idag (A12), som faktiskt ser ut som en normal härd, med stenar och allt. Hittills har vi mest bara hittat skärvstensutkast och rödbränningar under benfläckar, men den här som Marie Nyström grävde, bröt av från mönstret. (Se bild nedan). Vi mäter in alla anläggningar med totalstation och kommer till sist att få en bra bild över spridningen av de olika anläggningstyperna. Kombinerar vi det då med dateringar så kan vi kanske få en uppfattning om hur boplatsen har varit indelad i delområden under vissa tidsperioder. Fast det blir ett arbete som vi får sysselsätta oss med under vinterns rapportskrivning.

/Olof

Dagens bilder kommer här:


Tuggummi med avtryck från tre kindtänder i underkäken. © Norrbottens museum


Härden A12 under framrensning. © Norrbottens museum


A12 i genomskärning. Stenen som ligger på ytan är den sten som fanns i den halva som rensats bort. Det svarta i botten är träkol. © Norrbottens museum